Det här är en sajt som till och med jag förstår mig på ...

http://www.vadihelveteskajaglagatillmiddag.nu/

Vad är det som gör att en del människor i sina bloggar lägger ut kort på sig själva i alla möjliga situationer? Är det så att de på allvar tycker att de är så himla intressanta och ser bra ut?!

Till exempel så lägger de ut kort på sig själva i sängen med kommentaren: ”Så här ser jag ut när jag ligger i sängen”

Eller en bild på sig själv i sitt kök med kommentaren: ”Så här ser jag ut i mitt kök”

Eller en bild på sig själv sittande i soffan med kommentaren: ”Så här ser jag ut när jag sitter i soffan”

Eller en bild på sin (ganska vältränade) rumpa med kommentaren: ”Nu ska jag släpa min sladdriga rumpa till gymmet”

Eller fjortontusen bilder på sin bröstkorg (…!) med typ vidhängande kommentarer om köpetuttarna: ”Är de hängiga?” ”Nä, det är de nog inte” ”Ja, jag är stolt över att köpt mig självförtroende i någon slags dubbel DD-storlek” ”Kollakollakolla och säg något positivt om mig!” ”Bekräfta mig!! Snälla …”

Vi snackar inte ens om femtonåringar som har någon slags mindervärdeskomplex gentemot Kissie och Blondinbella (eller vad de nu heter?!) nu utan vanliga (eh …) vuxna människor med egen familj, hem, barn, sambo …

Ja, jag vet att var och en får sköta sin blogg som den vill själv. Jag publicerar det som jag vill här till exempel …

Du kära Mössens Förkämpe!

På intet sätt vill jag framstå som någon som nervärderar mössen! Det är mycket söta och rara djur. Genetiskt mer lika oss än andra djur och mycket annat som jag blir upplyst om ur Eder oerhörda kunskapsbank.

Att jag uttryckte mig så oerhört slarvigt och nedsättande gentemot dessa små och fina djur - för att inte glömma smarta - är ett stort misstag från min sida som jag framgent noga ska akta mig för att göra om.

För att nyansera min nonchalanta åsikt så vill jag härmed precisera mitt uttalande med följande fakta i målet:

Möss är rent storleksmässigt ganska små och därmed lättare att slå något hårt i huvudet på SAMTIDIGT som jag kan vara ganska säker på att mitt uppsåt lyckas i första försöket.

Med en katt eller hund eller för all del häst, skulle jag vara mer rädd att inte få till rätt schwung direkt utan känna risken att djuret kanske skulle lida en aning innan jag lyckades med mitt uppdrag. Vilket skulle kännas mycket fel för mig!

Så, avslutningsvis, jag förstår den kritik som riktades mot mig och hoppas att min nyansering hjälper till att belysa min åsikt. För jag tycker på intet sätt att möss är mindre värda än andra djur. Jag gillar ju möss!

Vänligen

//Den tillfälliga och obarmhärtiga musutrotaren//

Vet inte om ni kommer ihåg, men vi hade tre möss i mitt hem tills i våras då det bara blev två kvar. Se http://riesling.bloggplatsen.se/2010/05/15/2979230-sally-en-av-de-tre-mus-ketorerna/

De två stackars möss vi hade kvar började bli gamla och skruttiga och i synnerhet den ena av dem, Mimmi, var som en riktig gammal tant. Hon fick tunn päls, blev smal, rörde sig långsammare och sov lite mer. Men hon åt, drack och verkade inte ha ont så hon fick vara kvar. Mimmi och Iris verkade dessutom ha kul tillsammans.

Men jag var väldigt medveten om att hon var gammal (för att vara mus) och jag höll noga uppsikt så att hon inte plötsligt skulle ha legat död i buren alldeles för lång tid utan att vi märkt det. (Som om det skulle vara möjligt, men ändå …)

En morgon för bara några dagar sedan såg jag inte till henne. Jag såg bara den andra musen, Iris. Jag ropade till dottern att det kunde vara dags (hon var införstådd i problematiken med mössens ålder) och så öppnade jag buren för att kolla noga. Jodå, det låg en liten död mus i ett av husen. Kall och stel så hon hade nog dött under natten någon gång.

Då var det alltså dags att avveckla hela projektet med mössen. Eftersom möss är flockdjur så trivs de inte ensamma så det var med andra ord även dags att göra något med Iris.

Vis av vad som hände sist med den allra första musen så kände jag inte att min plånbok var beredd på att gå till djursjukhuset . Jag menar, det handlar om möss …!!! Jag kan ju fixa det själv. Både snabbt och gratis! Dottern däremot var helt inne på att gå till någon veterinär och jag tänkte febrilt hur jag skulle kunna gå runt problemet och lösa det själv det utan att göra bort mig på samma sätt som sist …

En plan tog form …

Medan dottern satt och gullade med den sista musen som hon förstod inte skulle finnas så himla länge mer så letade jag reda på en gammal bionicle-förpackning som jag klädde med tygremsor (som mössen brukade ha i sina små hus och boa med) och så lade jag den döda Mimmi där i. Jag tömde buren på allt, dvs. sanden i badkaret, tygremsorna i husen, pelletsen som täckte botten och alla små matrester. Lade det i soporna, knöt ihop och sa till dottern att hon behövde gå ut och slänga det omedelbums eftersom vi inte ville sprida bakterier …

Medan hon var ute i sitt lilla ärende agerade jag snabbt som en kobra. Jag tog Iris försiktigt, boade till henne i tygremsor i handen så hon skulle känna sig trygg. Grävde fram min knivslip som jag vet är en tung, genuin metallpjäs och så fick Iris den i huvudet. Jag kände hon sprätte till med fötterna och sedan kände jag efter noga så att inte hjärtat slog. Det gjorde det inte. Då slog jag en gång till, rätt kraftigt, för att vara säker på att hon hade gått till de sälla musmarkerna, eftersom djur på intet sätt ska behöva lida! Det var dessutom en mus det handlade om. Det var ju inget ”riktigt” djur. Ingen hund, katt eller häst eller ens en kanin eller reptil så jag inga som helst problem att göra det.

Sedan stoppade jag helt osentimentalt ner henne i bionicle-lådan och stängde igen. Precis innan dottern klev innan för dörren igen. Hon steg in i köket, såg sig omkring, blängde på mig och frågade lite misstänksamt:

- Var är hon?

- Hon finns inte längre ... sa jag bara lite lamt eftersom jag inte hade tänkt ut någon bra fras än.

Jag såg hur dottern tittade runt sig, på den tomma buren, på den stängda bionicle-lådan och på mig där jag stod och diskade min knivslip med mycket diskmedel …

Det gick att se i hennes ansikte att sanningen gick upp för henne och tittade på mig med tårar och anklagade mig med: ”Varför sa du inget till mig?!” innan hon dundrade ut ur köket och in på sitt rum. Jag förstod att hon skulle behöva lite tid så jag diskade färdigt, gick ut och slängde bionicle-lådan och sedan gick jag in till min dotter för att prata.

Hon var lite ledsen för att det var slut på eran med mössen, men förstod att det hade varit på övertid ett tag. Hon var inte så upprörd över vad jag gjort när jag förklarade det på ett fint sätt. Hon ville ha fått veta det innan, bara. När jag berättade att hon hade blivit så ledsen sist jag nämnde det så förstod hon min vinkling. Men hon hade inga problem alls med det när vi hade pratat ett tag.

Så nu har vi inga husdjur längre!

”Vägen till mannens hjärta går genom hans mage”, heter ett gammalt talesätt. Är det därför så många män är så duktiga på att laga mat, undrar jag då?

Jag vet hur många män som helst som är den i hemmet som lagar maten. Kvinnor kan visst steka falukorv och koka pasta och helt absolut slänga ihop en pannkakshög, men det är männen som står för den fina matlagningen, det speciella, som köper hem exotiska ingredienser och letar efter recept med knepig tillagning. I alla fall i väldigt många av mina vänners, bekantas, arbetskamraters och släktingars hem.

Jag vet en av mina vänner som brukar krypa upp på barstolen i köket och sippa på ett glas vin medan hennes man lagar maten hemma. En annan av mina vänner är gift med en kock och hon är själv kock, men det är han som lagar maten hemma. Jag har haft två längre relationer som har resulterat i barn och i båda dem så var det i stort sett aldrig jag som lagade maten hemma. Ytterligare en annan av mina vänner är usel på att laga mat. Kan inte, helt enkelt. Nu snackar vi om en som inte kan koka ägg utan assistens …

Kvinnor har traditionellt och historiskt sett lagat maten hemma eftersom det har hört till deras sysslor att ha maten färdig på bordet när mannen kom hem från jobbet där han slet ihop pengarna. Det fanns till och med en tid då kvinnorna inte hade någon egen identitet utan titulerade sig efter sin mans yrkesroll: Doktorinnan, Direktörskan etc. (fast när jag tänker efter så måste det väl ha varit hushållerskan eller hembiträdet i familjen som stod för själva matlagandet då) och då kunde det bli långkok, kåldolmar, sjömansbiff och annat sånt där husmanskost-aktigt eftersom det fanns tid under dagen att göra det. Men även för att vi då ännu inte var allt för influerade av matkulturer i andra länder. Detta var då när vi använde salt och peppar som kryddor och ex. citron i maten var wild och crazy. Vitlök, szechuanpeppar, havssalt, curry och bl.a spiskummin som vi ser som genomsvenska (gör vi väl nästan idag?) och självklara i vårt skafferi numera ska vi bara inte tala om eftersom det inte ens fanns då …

Tillbaka till min tråd. Männen har de senaste decennierna (sedan 80-talet?) allt mer tagit över rollen i hemmen som Matlagningskonstens Stora Utövare. Det hänger säkert ihop med en allt större jämställdhet, att även kvinnor yrkesarbetar och inte har samma mängd tid hemma längre, samt att det är mycket mindre vanligt med tjänstefolk nuförtiden. Vad är det som gör att det är kvinnan i hemmet som gör fiskpinnar och kokt potatis på veckodagarna medan mannen lagar tryffelspäckad parmesan med halstrade bäversvansar på en spegel av simmig vinsås med en skummig sky och en lättslungad smördegsinbakad grodfilé täckt med fluffig enhörningspäls på helgerna …

Har det med något att göra med vad som finns i generna? Själv skulle jag aldrig få för mig att börja reducera, tranchera, flambera och blanchera redan på förmiddagen inför middagen på kvällen. Jag har annat att göra! Så kul är det inte med matlagning.

Men flera av mina manliga vänner, kollegor, bekanta verkar tycka att det är höjden av kul aktivitet! Jag har ofta fått lyssna på manliga bekanta som diskuterat om det är bättre med timjan eller oregano i någon speciell maträtt? Om det är bättre att jäsa en surdeg på kålblad eller själva surdegen? Om det är bättre med strimlad eller skuren sallad? Om det är bättre med olja eller smör i matlagning? Om det är bättre att låta marinadens syrliga ingrediens bestå av balsamico eller vinäger, ja, ni förstår?

Det är väl detta beteende som kallas gastrosexuell nuförtiden?

Vet ni vad det värsta är? Jag gillar det …

Vad är det som gör att jag är så förfärligt äckelfascinerad av "Lyxfällan" på TV? Jag gillar verkligen att titta på det och förfasas. Jag myser till det med en kopp te och tända ljus och kurar ihop mig i soffan i väntan på att det ska börja. Lite förväntansfull, nästan.

Varför beter jag mig på det sjuka sättet? Är det för att jag själv blir så enormt präktig och skötsam i jämförelse? Är det för att jag ska kunna känna mig bättre och mer strukturerad? Är det för att jag blir så lättad att det alltid slutar bra? Är det för att jag är så tacksam att jag inte finns hos Fogden? Fler tips ...!?

Hur lever vi egentligen? En mycket bisarr men ändå väldigt vanlig syn i mitt hem är följande:

Jag sitter i köket med min laptop (jobbets) och ”ska bara …”

Min 14-åring sitter i sitt rum med sin lilla laptop och chattar med sina kompisar.

Min 8-åring sitter i soffan med familjens laptop och spelar spel.

Ganska tragiskt om man tänker på det. Jag menar, om någon skulle se oss i just de ögonblicken så skulle jag antagligen klassas som Storstockholms mest nonchalanta morsa.

Så det är tur att åtminstone jag själv vet inombords att jag faktiskt umgås med mina barn IRL också …

http://www.expressen.se/nyheter/1.2197928/victorias-miss-i-helsingfors

Stackars prinsessa att vara så övervakad och påpassad av media hela tiden! Varenda liten faiblesse som görs dokumenteras noga åt omvärlden och för all evig tid framåt. Trots allt så är ju även kronprinsessan nästan en vanlig människa. Jag vet! Det låter helt corny, men det är faktiskt så! Hon kan ha huvudvärk, dåligt minne, höra dåligt, ha förberett sig dåligt eller bara snubbla på orden precis som jag själv gör på mitt jobb. Och säkert du också? Men i hennes fall så är det direkt rubriker i alla tidningar. Och inte bara i Sverige, dessutom.

Arma människa att vara så påpassad …

Jag vet! Hon är född till det. Hon har utbildning för det. Hon har tränats till det. Hon får betalt för det. Hon får se världen. Hon får gå i tjusiga kläder och ha coola, hippa accessories som jag själv endast har råd att få se på bild. Hon vet inget annat. Hon har en hel stab med människor som hjälp runt sig. Men för jösse namn, det är en människa av kött och blod och med mänskliga brister vi pratar om här.

Jag säger fel ibland men det är minsann ingen som kommer ihåg det. När jag tänker efter så är det nog inte ens många som lägger märke till det. Det blir då definitivt inga tidningsrubriker!

Nu låter jag nästan som en renrasig royalist, men ack vad fel! Jag tycker att vi betalar alldeles för mycket pengar åt några få människor som gör ett jobb som jag hellre skulle vilja att vi valde in kompetenta människor att sköta istället för att de från födseln är bestämda att sköta jobbet oavsett hur lämpade de är för det. Antagligen billigare, dessutom.

Jag menar att den andra sidan av det myntet är att födas och sedan inte ha någon egen vilja och att det nog är ganska horribelt. Slaveriet är ju sedan länge avskaffat men är inte kungahuset en slags form av livegenhet? Bara det att det är lite mer eftertraktat att bli kung/drottning än att sträva efter titeln slav …?! De har ganska mycket gemensamt om man bortser just pengatillgången.

Du får inte jobba med vad du vill (hur skulle det se ut om kronprinsessan ville jobba i kassan på konsum?).

Du får inte utbilda dig till vad du vill (tänk om någon av kungabarnen skulle vilja bli murarlärling?).

Du får inte roa dig var du vill (kan ni se hela secret service och staben med människor om någon av dem vill tälta och vara med om Roskildefestivalen?).

Du får nästan inte gifta dig med vem du vill (tänk vilket nålsöga Daniel har fått passera och tänk på rubrikerna kring prinsens alla donnor …).

Du får inte sjukskriva dig om du är lite sjuk, bakis eller rent av inte har lust att jobba någon dag för att du är så ledsen för något (nä, för någon kung ifrån en afrikansk stat är här och ska ha dig som bordsdam till middagen och du måste vara trevlig och artig och väluppfostrad trots att du mår skit).

Du får inte fira högtider ensam med dina nära och kära eftersom du då är allmän egendom och tillhör hela Sveriges folk mer än någonsin.

Ovanpå detta ska du dessutom alltid vara politiskt korrekt, snäll, väluppfostrad, vänlig, leende och vinkande, allmänbildad, säga både kloka saker och småskämta lite … Om du då dessutom snubblar till med tungan och säger Helsingborgare … Helsingforsbor … - är det ens värt att uppmärksamma?!???

Låt den stackars människan få vara just – människa!