Du kära Mössens Förkämpe!

På intet sätt vill jag framstå som någon som nervärderar mössen! Det är mycket söta och rara djur. Genetiskt mer lika oss än andra djur och mycket annat som jag blir upplyst om ur Eder oerhörda kunskapsbank.

Att jag uttryckte mig så oerhört slarvigt och nedsättande gentemot dessa små och fina djur - för att inte glömma smarta - är ett stort misstag från min sida som jag framgent noga ska akta mig för att göra om.

För att nyansera min nonchalanta åsikt så vill jag härmed precisera mitt uttalande med följande fakta i målet:

Möss är rent storleksmässigt ganska små och därmed lättare att slå något hårt i huvudet på SAMTIDIGT som jag kan vara ganska säker på att mitt uppsåt lyckas i första försöket.

Med en katt eller hund eller för all del häst, skulle jag vara mer rädd att inte få till rätt schwung direkt utan känna risken att djuret kanske skulle lida en aning innan jag lyckades med mitt uppdrag. Vilket skulle kännas mycket fel för mig!

Så, avslutningsvis, jag förstår den kritik som riktades mot mig och hoppas att min nyansering hjälper till att belysa min åsikt. För jag tycker på intet sätt att möss är mindre värda än andra djur. Jag gillar ju möss!

Vänligen

//Den tillfälliga och obarmhärtiga musutrotaren//

Vet inte om ni kommer ihåg, men vi hade tre möss i mitt hem tills i våras då det bara blev två kvar. Se http://riesling.bloggplatsen.se/2010/05/15/2979230-sally-en-av-de-tre-mus-ketorerna/

De två stackars möss vi hade kvar började bli gamla och skruttiga och i synnerhet den ena av dem, Mimmi, var som en riktig gammal tant. Hon fick tunn päls, blev smal, rörde sig långsammare och sov lite mer. Men hon åt, drack och verkade inte ha ont så hon fick vara kvar. Mimmi och Iris verkade dessutom ha kul tillsammans.

Men jag var väldigt medveten om att hon var gammal (för att vara mus) och jag höll noga uppsikt så att hon inte plötsligt skulle ha legat död i buren alldeles för lång tid utan att vi märkt det. (Som om det skulle vara möjligt, men ändå …)

En morgon för bara några dagar sedan såg jag inte till henne. Jag såg bara den andra musen, Iris. Jag ropade till dottern att det kunde vara dags (hon var införstådd i problematiken med mössens ålder) och så öppnade jag buren för att kolla noga. Jodå, det låg en liten död mus i ett av husen. Kall och stel så hon hade nog dött under natten någon gång.

Då var det alltså dags att avveckla hela projektet med mössen. Eftersom möss är flockdjur så trivs de inte ensamma så det var med andra ord även dags att göra något med Iris.

Vis av vad som hände sist med den allra första musen så kände jag inte att min plånbok var beredd på att gå till djursjukhuset . Jag menar, det handlar om möss …!!! Jag kan ju fixa det själv. Både snabbt och gratis! Dottern däremot var helt inne på att gå till någon veterinär och jag tänkte febrilt hur jag skulle kunna gå runt problemet och lösa det själv det utan att göra bort mig på samma sätt som sist …

En plan tog form …

Medan dottern satt och gullade med den sista musen som hon förstod inte skulle finnas så himla länge mer så letade jag reda på en gammal bionicle-förpackning som jag klädde med tygremsor (som mössen brukade ha i sina små hus och boa med) och så lade jag den döda Mimmi där i. Jag tömde buren på allt, dvs. sanden i badkaret, tygremsorna i husen, pelletsen som täckte botten och alla små matrester. Lade det i soporna, knöt ihop och sa till dottern att hon behövde gå ut och slänga det omedelbums eftersom vi inte ville sprida bakterier …

Medan hon var ute i sitt lilla ärende agerade jag snabbt som en kobra. Jag tog Iris försiktigt, boade till henne i tygremsor i handen så hon skulle känna sig trygg. Grävde fram min knivslip som jag vet är en tung, genuin metallpjäs och så fick Iris den i huvudet. Jag kände hon sprätte till med fötterna och sedan kände jag efter noga så att inte hjärtat slog. Det gjorde det inte. Då slog jag en gång till, rätt kraftigt, för att vara säker på att hon hade gått till de sälla musmarkerna, eftersom djur på intet sätt ska behöva lida! Det var dessutom en mus det handlade om. Det var ju inget ”riktigt” djur. Ingen hund, katt eller häst eller ens en kanin eller reptil så jag inga som helst problem att göra det.

Sedan stoppade jag helt osentimentalt ner henne i bionicle-lådan och stängde igen. Precis innan dottern klev innan för dörren igen. Hon steg in i köket, såg sig omkring, blängde på mig och frågade lite misstänksamt:

- Var är hon?

- Hon finns inte längre ... sa jag bara lite lamt eftersom jag inte hade tänkt ut någon bra fras än.

Jag såg hur dottern tittade runt sig, på den tomma buren, på den stängda bionicle-lådan och på mig där jag stod och diskade min knivslip med mycket diskmedel …

Det gick att se i hennes ansikte att sanningen gick upp för henne och tittade på mig med tårar och anklagade mig med: ”Varför sa du inget till mig?!” innan hon dundrade ut ur köket och in på sitt rum. Jag förstod att hon skulle behöva lite tid så jag diskade färdigt, gick ut och slängde bionicle-lådan och sedan gick jag in till min dotter för att prata.

Hon var lite ledsen för att det var slut på eran med mössen, men förstod att det hade varit på övertid ett tag. Hon var inte så upprörd över vad jag gjort när jag förklarade det på ett fint sätt. Hon ville ha fått veta det innan, bara. När jag berättade att hon hade blivit så ledsen sist jag nämnde det så förstod hon min vinkling. Men hon hade inga problem alls med det när vi hade pratat ett tag.

Så nu har vi inga husdjur längre!