”Vägen till mannens hjärta går genom hans mage”, heter ett gammalt talesätt. Är det därför så många män är så duktiga på att laga mat, undrar jag då?

Jag vet hur många män som helst som är den i hemmet som lagar maten. Kvinnor kan visst steka falukorv och koka pasta och helt absolut slänga ihop en pannkakshög, men det är männen som står för den fina matlagningen, det speciella, som köper hem exotiska ingredienser och letar efter recept med knepig tillagning. I alla fall i väldigt många av mina vänners, bekantas, arbetskamraters och släktingars hem.

Jag vet en av mina vänner som brukar krypa upp på barstolen i köket och sippa på ett glas vin medan hennes man lagar maten hemma. En annan av mina vänner är gift med en kock och hon är själv kock, men det är han som lagar maten hemma. Jag har haft två längre relationer som har resulterat i barn och i båda dem så var det i stort sett aldrig jag som lagade maten hemma. Ytterligare en annan av mina vänner är usel på att laga mat. Kan inte, helt enkelt. Nu snackar vi om en som inte kan koka ägg utan assistens …

Kvinnor har traditionellt och historiskt sett lagat maten hemma eftersom det har hört till deras sysslor att ha maten färdig på bordet när mannen kom hem från jobbet där han slet ihop pengarna. Det fanns till och med en tid då kvinnorna inte hade någon egen identitet utan titulerade sig efter sin mans yrkesroll: Doktorinnan, Direktörskan etc. (fast när jag tänker efter så måste det väl ha varit hushållerskan eller hembiträdet i familjen som stod för själva matlagandet då) och då kunde det bli långkok, kåldolmar, sjömansbiff och annat sånt där husmanskost-aktigt eftersom det fanns tid under dagen att göra det. Men även för att vi då ännu inte var allt för influerade av matkulturer i andra länder. Detta var då när vi använde salt och peppar som kryddor och ex. citron i maten var wild och crazy. Vitlök, szechuanpeppar, havssalt, curry och bl.a spiskummin som vi ser som genomsvenska (gör vi väl nästan idag?) och självklara i vårt skafferi numera ska vi bara inte tala om eftersom det inte ens fanns då …

Tillbaka till min tråd. Männen har de senaste decennierna (sedan 80-talet?) allt mer tagit över rollen i hemmen som Matlagningskonstens Stora Utövare. Det hänger säkert ihop med en allt större jämställdhet, att även kvinnor yrkesarbetar och inte har samma mängd tid hemma längre, samt att det är mycket mindre vanligt med tjänstefolk nuförtiden. Vad är det som gör att det är kvinnan i hemmet som gör fiskpinnar och kokt potatis på veckodagarna medan mannen lagar tryffelspäckad parmesan med halstrade bäversvansar på en spegel av simmig vinsås med en skummig sky och en lättslungad smördegsinbakad grodfilé täckt med fluffig enhörningspäls på helgerna …

Har det med något att göra med vad som finns i generna? Själv skulle jag aldrig få för mig att börja reducera, tranchera, flambera och blanchera redan på förmiddagen inför middagen på kvällen. Jag har annat att göra! Så kul är det inte med matlagning.

Men flera av mina manliga vänner, kollegor, bekanta verkar tycka att det är höjden av kul aktivitet! Jag har ofta fått lyssna på manliga bekanta som diskuterat om det är bättre med timjan eller oregano i någon speciell maträtt? Om det är bättre att jäsa en surdeg på kålblad eller själva surdegen? Om det är bättre med strimlad eller skuren sallad? Om det är bättre med olja eller smör i matlagning? Om det är bättre att låta marinadens syrliga ingrediens bestå av balsamico eller vinäger, ja, ni förstår?

Det är väl detta beteende som kallas gastrosexuell nuförtiden?

Vet ni vad det värsta är? Jag gillar det …