Det är faktiskt lite knökigt med foten. Jag fick stränga order på sjukhusakuten att inte duscha och tvätta mig för att det inte skulle rinna vatten ner på foten. Det är tydligen riktigt dumt för då kommer det bakterier in i brännskadan och det är tydligen det värsta eftersom brännskador är superkänsliga för bakterier och gärna blir infekterade - och det är inte bra.

Alltså har jag hela helgen kört raggardusch med våtservetter under armarna eftersom jag har varit hemma i min ensamhet. Nu är det dock måndag i morgon och därmed en ny dag på jobbet (som jag inte ser några problem med eftersom jag sitter vid ett skrivbord mest av tiden). Däremot vill jag inte sätta mitt rykte på spel med att visa upp mig i all min svettiga och sunkiga prakt, så jag skulle göra ett försök att duscha förut.

För att inte blöta ner foten och ge den bakterier så hängde jag benet utanför badkaret med duschdraperiet för och så fick jag sitta i en konstigt, vriden vinkel på golvet i badkaret för att kunna tvätta av mig. Samtidigt som jag aktade mig för att blöta ner benet som hängde utanför så att foten skulle klara sig.

Jag kände mig som en sådan där gummimänniska som på cirkus blir nerpressad i en liten ask ...

Ojojoj …

Nu ska ni få höra.

Igår skulle jag koka pasta till sonen och mig till middag medan dottern sov över hos en kompis. När jag skulle hälla av vattnet så hällde jag ut det över min ena fot.

Det var inte skönt!

Det är märkligt hur man kan tänka kristallklart i sådana situationer. Den halva sekund som hela händelsen tog hann jag notera att vattnet skulle hamna på golvet, att jag hade mina fötter där, så jag hoppade bakåt och lyfte ena foten för att minimera delen av mig som skulle träffas, jag såg och KÄNDE vattnet träffa mig, insåg att jag hade en strumpa på foten som måste av samt att foten snabbt som ögat måste in under rinnande, kallt vatten. Samtidigt så insåg jag att jag hade olja i vattnet och att det omöjligt kunde var en förbättring …

Jag slet av mig strumpan samtidigt som jag rusade genom hallen till badrummet och slängde foten i badkaret samtidigt som jag vred på kallvatten. Hela tiden skrikande: ”ajajajajajaj …”

Jag hamnade till slut på akuten i går kväll men fick åka hem senare under kvällen och sitter nu här med bandage runt hela foten.

Vad som hände var att jag efter 60 minuter under rinnande kallt vatten insåg att det faktiskt var mer än bara en bagatell och på sjukvårdsupplysningens (och akutens) inrådan så åkte jag till akuten för att kolla upp det hela. Det gjorde överjävligt ont så jag blev tvungen att ha foten i en hink med kallvatten när jag tog mig runt här hemma. Eftersom det var foten jag hade ont i och jag kände att det skulle bli besvärligt att köra med en hink kallvatten runt foten så ringde jag en taxi. Jag tog mig nerför trappan i trapphuset och det lät klonk, skvimp, klonk, skvimp (Det hade kommit snygga, vätskefyllda bubblor på foten också vilket bekymrade mig en del.) Väl inne i taxin så plaskade och skvimpade vattnet omkring i hinken vid minsta sväng eller buckla i marken och jag tyckte det var litet jobbigt att det kanske skulle spilla ut i taxin. Jag menar, skulle jag behöva betala mer då ..?!?

Hela tiden kände jag att för att inte skrämma den 8-åriga sonen mer än nödvändigt så var jag tvungen att skämta om allt som hände. När det blev tal om att åka till sjukhuset så insåg han att det var allvar och han blev lite rädd. (Själv hade jag "bara" obeskrivligt ont.)

Framme vid akuten så klonk, skvimp, klonk, skvimp-ade jag mig in och fick tillträde till både rum och läkare ganska omedelbart. (Det måste väl betyda att det är allvarligt, tänkte jag) Problemet var att jag inte fick ha foten i hinken längre eftersom de skulle ta hand om den.

 Jag sammanfattar det med att det gjorde riktigt ont!

Jag fick smärtstillande. På akuten har de bra grejer! 

Efter kort tid kände jag ingenting av foten och jag fnissade bara åt det absurda i situationen. Min fot såg så rolig ut med en blåsa ovanpå varje tå, en blåsa framåt på varje tå, en stor blåsa under foten på hela trampdynan och så helt prickigt av blåsor över hela fotryggen. En del ganska stora dessutom!

Jag fick något nät med jox på som inte skulle sitta i mer än tre timmar (för då luckras huden upp ...?!) och så fick jag andra slags nät, bandage, kompresser, smärtstillande och bedövningssalva med mig hem. Dessutom skickades jag hem med ett par kryckor som jag fick låna eftersom det inte gick att stödja på foten. I såna ögonblick så är jag riktigt glad och nöjd över svenska skattesystemet. Allt jag själv betalade var den där akutavgiften på 150:-.

När jag var färdigbehandlad och liksom utskriven så tog jag mig ut i väntrummet och då tittade sonen på mig med allvarliga ögon och sa:

- Mamma, det här blev ingen mysig kväll. Detta var jättetråkigt …

Mhm, fnissade jag, det var inte meningen att du skulle ha tråkigt, naturligtvis. Det var inte för att roa dig som jag hällde kokande oljevatten på foten. Jag borde såklart ha tänkt mig för och ordnat mys för dig istället.

SAMTIDIGT som jag kände att jag nog hade lyckats att avdramatisera hela händelsen inför sonen så att han inte skulle få mardrömmar om en döende mamma utan fot …

(Däremot så ville jag bli lite tyckt synd om och jag kunde ju lätt tänka mig att få en viss medömkan eftersom jag hade haft så ont …)

Jag ringde sonens pappa som fick skjutsa hem mig och sedan ta hem sonen till sig. Jag själv bytte bort tre-timmars-bandaget, tog en smärtstillande till, lade mig och sov ostört till 12 idag när jag vaknade ur den dåsighet som tabletterna gav mig. Då var jag så oändligt mycket bättre och idag har kan jag stödja på hälen så det går att gå runt i lägenheten.

Snart är jag bra igen ...!

Igår var det första gången som min 14-åriga dotter skulle dela ut reklam och hon var lite nervös redan dagen innan och undrade om hon skulle göra bra ifrån sig och rätt och så … Det är nämligen en tjej som alltid vill göra allting så rätt som möjligt. Vilket ju är bra i och för sig, men hon ställer ibland orimliga krav på sig själv och i det läget måste jag som förälder ta ner henne till verkligheten och få henne att se rimlighet i saker och sammanhang.

När jag kom hem från jobbet igår på dotterns första arbetsdag möttes jag av ett kök som såg ut som om ett gäng skräckslagna måsar hade blivit instängda där. Spisen var helt nerkladdad, en stekpanna hade något kolsvart fastbränt i botten och det var precis hur rörigt som helst med bunkar, tallrikar, smulor, müsli, bestick och annat odefinierat på bänken. Strax därefter kom dottern in genom dörren och det var en genomsvettig, trycksvärtesvart, gråtande dotter som hade tappat tron på sig själv helt och hållet.

Det var inte i det läget som jag började orera om hur rörigt det såg ut i köket. Nä, jag var lite mer pedagogisk än så och började jag säga snälla saker till henne om att jag tycker hon är duktig, men varför var hon ledsen?

- Snyft … jag klarar inte det här jobbet, mamma … snörvel … det är för svårt … det är jättesvårt att veta var man ska lägga i saker och inte … snyft … och man blir alldeles svart på händerna … så nu är min mobil svart! … snyft … tror du det går bort? … och jag har verkligen funderat på om det är värt detta … snyft … om pengarna är värt allt detta … snörvel … och innanför en dörr satt det en hund … snyft … och den fick tidningsbunten på sig! … snörvel … Tror du den klarade sig, mamma? … snörvel …

Vad som hade hänt i köket fick jag också reda på.

- Mamma, när jag hade hållit på ett tag så blev jag hungrig och gick hem för att göra mat. Jag skulle göra pannkakor … snyft … men du hade ingen mjölk hemma så jag fick ta youghurt istället … snyft … Mamma, det blev jätteäckligt!!! Snörvel … och så fastnade det i stekpannan och brändes fast ... snyft ... och blev svart på utsidan men alldeles rinnigt på insidan… snyft …

Dumt nog frågade jag:

- Men varför tog du inte en tia från dina pengar och gick och köpte ett paket mjölk? Du får ju tillbaka pengen när jag kommer hem igen?

Dotterns ögon blev dubbelt så stora i två sekunder och sedan kom:

- Men åh!! … snyft … Det tänkte jag inte på!!!! … snörvel …

Jag är helt övertygad om att hon lärde sig omätbart mycket under den eftermiddagen om hur livet fungerar. Det där är sådan kunskap som bara kan fås av erfarenhet. På kvällen när hon var nyduschad och mätt efter middagen så insåg hon att hon hade tjänat en hundring under eftermiddagen och hon sa lite drömmande att det skulle hon ju kunna köpa två t-shirts på Gina Tricot för …

Min 14-åriga dotter har fått jobb. Hon ska dela ut reklam en gång i veckan och tjäna egna pengar. Det är på vår egen gata och gatan bredvid så det är så bra det kan bli, tycker jag. Det kommer att ta cirka en timme per gång när hon väl kommer in i rutinerna.

Det är inte välbetalt på något sätt men det är bra att hon får tjäna lite egna pengar för då lär hon sig att pengarna inte plötsligt uppenbarar sig på kontot. Att det faktiskt är slitsamt att tjäna pengar.  Att det inte funkar på det sätt hon trodde när hon var i treårsåldern och jag vid något tillfälle sa till henne att vi inte kunde köpa vad-det-nu-var-hon-ville-ha eftersom jag inte hade pengar till det. ”Men du kan hämta pengar i väggen!” sa hon uppmuntrande (och krävande!) till mig medan hon pekade på bankomaten …

Redan dagen efter telefonsamtalet om att hon hade fått jobbet kom ett tjockt kuvert adresserat till henne med information om hur man gör, vad som ska ner i vilka lådor beroende på vad det står på lådan (Ingen reklam, Gärna samhällsinformation etc.) och en detaljerad karta över vilket hennes distrikt var. Det var dessutom med en lista där hon skulle fylla i vilka veckor hon ville vara ledig i sommar.

Dottern tittade skeptiskt på semesteransökan och frågade mig om hon verkligen skulle behöva fylla i den nu?

-          Javisst, sa jag.

-          Mäh! Hur ska jag veta nu när jag vill vara ledig i sommar?!? Asså, tänk om det inte är fint väder när jag har ledigt?!?

-          Just det ... Välkommen till verkligheten, sa hennes mamma kallt (eftersom det handlar om en timme i veckan). Själv fyllde jag i min semesteransökan i mars …

Min chef och jag har en väldigt avspänd och skämtsam attityd mellan oss. Vi två vet precis var gränsen går mellan skämt och allvar och har precis samma knäppa humor och skrattar åt samma saker, men för någon som inte känner oss så kan det låta illa om man råkar höra hur vi pratar med varandra.

Igår när jag skulle gå hem från jobbet så satt jag först och hängde med några arbetskamrater några minuter. Jag funderade på om jag skulle orka åka förbi och träna innan jag åkte hem eller om jag inte orkade det.

Då kom min chef in i rummet och tog sällskap med oss. Jag kastade ur mig till honom:

- Tycker du att jag ska åka förbi gymmet och träna innan jag åker hem, eller tycker du att jag ska åka hem, lägga mig på soffan och äta glass?

- Hur var det nu igen? Du är singel, va'?

- Ja.

-  Då tycker jag nog att du ska åka och träna ...

Barn är som fågelungar och följer ljusets rytm. På vintern vill de inte vakna och på sommaren kan de kvittra igång precis hur tidigt som helst ...

Jag älskar mina barn.

Jag tycker verkligen att de är de bästa barn som finns!

De är alltid lätta att ha att göra med och är snälla, rara, omtänksamma - ja, de är skitbra, helt enkelt.

Men när min 8-åriga son vid 5.30 i morse ropade på mig och med lätt uttråkad, mycket uppfordrande stämma frågade:

- När ska jag klä på mig idag, egentligen?!?

Just i det ögonblicket tyckte jag att han var lite för krävande ...

Det där med ålder är svårt. Själva siffran har jag inga problem med, jag tycker det är rätt skönt att ha en jämförelsevis hög siffra. Att ha blivit över fyrtio år. Jag har inga som helst problem att säga att jag är 44 i år. Det känns som om jag har mer pondus nu än när jag var typ tjugofem. Som att jag i kraft av min ålder kan drämma till med:

”Sluta jiddra och gör som jag säger istället! Jag är mer än fyrtio år. Jag vet bättre än du för jag har varit med längre tid.”

Detta i kraft av att jag faktiskt har levt i mer än fyrtio år och har varit med om olika saker. Jag har varit ute och rest som ”backpacker”, jag har pluggat olika saker i olika omgångar – även utomlands, jag har jobbat som mentalskötare, städerska, servitris, säljare, receptionist/telefonist, reseledare, vinutbildare mm. Jag har bott både på olika ställen i Sverige och utomlands och jag tycker att jag med fog emellanåt kan klämma ur mig: ”Jag vet bättre än du. Gör bara som jag säger.”

(Det är så skönt att inte vara ung och osäker längre.)

Men sedan finns då den andra sidan av myntet. Även om jag har en siffra som säger 43 eller 44 så betyder det inte att jag alltid känner mig som den siffran. I vintras var jag bjuden på fest hos en vän. Det fanns fullt av folk där som jag inte träffat förut och jag började prata med en supertrevlig kille. Vi hade jättemycket gemensamt. Vi hade samma referenser vad gäller film, musik, resor och annat. Han nämnde att han var 28 år och jag nästan skrek tillbaka: ” Jamen, åh! Då är vi lika gaml … Nä. Nä, just det. Jag är äldre än du …”

Men jag kände inte så! Det kändes som om vi var samma, liksom.

Likadant är det när jag är hemma i Småhåla som jag växte upp i. Eftersom det inte bor så våldsamt många människor där så känns det som om jag bör känna igen de allra flesta som är i min ålder. Alltså kan jag inte låta bli att titta mig omkring när jag är i centrum (läs: där som konsum, posten, pressbyrån och videoaffären finns) för att se om jag kan säga hej till någon gammal klasskompis.

Jag har de senare åren identifierat ett problem med detta eftersom jag går och tittar nyfiket undrande på de som är plus minus trettio år. Precis som jag. Som är 44 år ... Eller; hur hänger det ihop??

Jag verkar inte ha någon verklighetsförankring kring det där.

Ibland kan min mamma peka lite försynt och nämna att där går Björn eller Yvonne från min klass. Men, alltså, NÄE! Inte kan den gamla gubben med sitt tunna hår, sin ölmage och som har barnbarn vara lika gammal som jag. Jag är ju inte lika gammal som han!

Eller den där tanten som vaggar fram med grått, tantpermanentat hår, jätteknubbig silhuett, tantlängd på kjolen och fotriktiga skor?!?!? Vi kan omöjligt vara samma generation. Hon är ju gammal! Själv är jag ju bara ungefär trettio. På insidan.

Jag blir lika, jäkla förvånad v a r j e gång detta inträffar. Hur gammal är jag? Egentligen? Är jag fortfarande någorlunda ung, slank, vältränad, attraktiv, hänger med i klädstilen, fattar vad kidsen snackar om, lyssnar på helt annat än dansband och har fortfarande livet framför mig?

Eller är jag en tant som har missat många chanser i livet, har rynkor, småkrämpor, två barn som snart är vuxna (nåja), en tant som tycker att det är lämpligt att gå hem vid 23-tiden, inte ut på stan för det är så knôkigt med folk och som faktiskt uppskattar en god middag framför att äta nudlar (så pengarna räcker till vin …).

Det beror på vem du frågar, skulle jag tro. Sanningen är väl att jag är en ganska god blandning av alltihop …

Jag fick fel på bilen. Det är en Peugeot från typ -04, eller däromkring.

Nu var det så att jag hade hört bilen ge ifrån sig oroväckande ljud som inte hade hörts tidigare, men eftersom jag inte kan ett enda dugg om bilar, förutom att köra och tanka, så blev jag bara rädd och lekte struts. Dvs jag höjde radion i bilen för att inte höra ljudet. Jag tänkte att det kanske inte var så himla farligt. Om jag körde så mjukt jag kunde så kanske det klarade sig …

Bilen kluckade när jag svängde högersvängar med den och den gav ifrån sig smällande ljud vid minsta bucklighet i väglaget. Men som sagt, jag spelade radio och slapp höra det.

En kompis till mig hörde ljuden i bilen när han åkte med mig till jobbet tre dagar senare. Vad han tyckte om mig och min ansvarskänsla ska jag inte upprepa – men jag kan lugna er med att jag numera har kommit till insikt! Jag skäms oerhört över min ansvarslöshet och aldrig, aldrig någonsin mer kommer jag att ignorera en bil som ger ifrån sig ljud som den inte bör …

Samma dag ringde jag alltså en bilmekaniker som sa att han kunde kolla in bilen. Så jag åkte dit. Jag beskrev så gott jag kunde – han behövde inte vara Einstein för att förstå att jag inte kan ett enda dugg om bilar – men han sa att han behövde höra ljudet själv och skulle ta sig en tur i bilen.

Efter tre minuter var han tillbaka och det var nu som jag såg framför mig att han hoppade ut ur bilen med ett glatt leende samtidigt som han skulle säga: ”Jag vet vad det är. Det är busenkelt att laga. Jag har reservdelen här inne och den kostar 79;50.”

Detta inträffade inte. Han klev ur bilen, lite sammanbiten sådär, och mumlade till mig: ”Den låter verkligen konstigt … Jag måste hissa den.”

”Neeej!” kändes det i min kropp. Han jobbar ju med bilar, varför kan det inte vara något enkelt som han hör och rättar till flera gånger i veckan?

När han hade ”hissat” bilen, tagit med sig en enorm ficklampa och krupit inunder bilen, så hörde jag honom muttra något ohörbart och sedan hördes hans tydliga: ”Ojojoj … Det här var inte bra …” Då frös den bilokunniga jag till is och jag såg tusenlapparna fladdra iväg. Hur mycket skulle detta kosta? 8 000 kr? 15 000 kr? Mer än så …? Vad var det som inte var bra?

Så jag böjde mig inunder och frågade med svag stämma: ”Har du hittat felet?”

Det visade sig att fjädringen på ena framhjulet var av och fästet var helt sönderrostat så jag var tvungen att byta ut hela ”paketet”. Detta kunde fixas på en eftermiddag till summan av knappt tvåtusen kronor.

På något vis gjorde detta mig lättad.

Bilen var inte en dödsfälla även om den kluckade. Det skulle inte ta flera veckor innan reservdelarna importerats från något intressant land. Och jag skulle ha råd med reparationen.

Det är kanske så som bilmekanikerna lär sig att bemöta kunder på bilmekanikerutbildningen? De ska lägga pannan i djupa veck, skaka bekymrat på huvudet och smacka med tungan innan de med oroad stämma säger: ”Detta blir inte lätt …”

I det läget blir kunden lättad om det över huvud taget går att reparera bilen och kan dessutom nästan tänka sig att betala vilken summa som helst för det.