Ja, vissa dagar är verkligen inte som andra …

I fredags kväll så skulle jag träffa en ny vän som jag tidigare bara hade haft kontakt med via mejl, sms och telefon. Vi skulle ses klockan 18 på en bar och jag hade fått en bild övermejlad på honom medan den stackar’n inte hade fått det på mig … (Ja, jag vet – fruktansvärt orättvist!)

Lite bakgrundsinformation är nödvändig. Just den dagen, fredag, skulle mitt jobb byta teleoperatör på mobilerna och klockan 18 skulle själva överflyttandet ske. Nytt SIM-kort fanns redo, inget konstigt. Vi var informerade om att det kanske skulle bli ett glapp i samband med bytet men att det inte skulle vara något alarmerande.

Tillbaka till mig. För att hinna in till stan till klockan 18 så var jag tvungen att lämna mitt arbete senast 16.15 Naturligtvis så kommer min chef in till mig strax efter fyra och ”Bla bla bla bla bla så därför måste du hjälpa mig med det innan du går.”

Javisst, men då måste vi snabba oss, sa jag. Vi löste problemet och jag lämnade jobbet 16.30 Lite sen men det skulle lösa sig.

Jag har vid extrem tur i trafiken någonstans mellan 17-20 minuter hem med bil. Vanligtvis tar resan hem mellan 30-40 minuter i rusningstrafik. Om jag ångade på så skulle jag alltså hinna. För att hinna till baren till 18 var jag tvungen att lämna hemmet mellan 17.15 och 17.30

Men – hade jag tur och det flöt på? Icke! Det var en enda lång bilkö mellan mitt jobb och mitt hem. Under i stort sett två mil! Det tog mig en timme och tio minuter att komma hem!! Min inre stress var vid det läget inte att leka med. Den var möjlig att ta på och jag kände mig genomsvettig. Dessutom så hade telefonen som eventuellt skulle sluta fungera klockan 18 slutat att fungera redan 17.15 …

Jag kom hem tjugo i sex, slängde ifrån mig mina grejjer, insåg att jag inte skulle hinna duscha och fiffa till mig så jag kände mig lite grinig över det. Ropade ut order till mitt 14-åriga barn (som turligt nog råkade vara hemma för att joxa med något innan hon åkte till sin pappa) att hon var tvungen att hjälpa mig genom att skicka ett sms till min vän (Jag hade numret i ett mejl som tur var eftersom telefonen inte funkade) där det stod att jag inte kommer förrän 18.30, samt körde runt lite våtservetter på kroppen (nä, inte citrondoftande, det var mera baby-wipes som är allergitestade) och insåg att jag inte skulle hinna byta kläder utan jag skulle få rusa iväg i mina arbetskläder och lukta som kontor och gamla excel-filer …

Jag skulle bara dra på mig de stövlar jag hade planerat att ha på mig (men som jag inte hade haft på jobbet). Då uppenbarade sig nästa bekymmer. Jag hade under fredagen på lunchen varit iväg och tatuerat mig på vaden (jaja, det var en långlunch och min chef visste om det!). Detta gjorde i vilket fall att min vad var svullen! Vilket gjorde att när jag skulle dra upp dragkedjan i stöveln så gick inte det, den kom bara halvvägs. Åhhhh, mera stress … Irriterad och superjättesen så hann jag inte bry mig om det utan joggade ut genom dörren till pendeltåget med ena stövelskaftet lite viftande kring benet. Jag skulle hinna preciiis i tid till halv sju.

Jag kom till pendelstationen och NEEEEJJJ!!!! På grund av en nerfallen ledning vid stationen Karlberg så var pendeltåget 23 minuter försenat. Jag kände hur svetten bröt ut över hela kroppen, tog fram min telefon och … Nej, skit!! Den funkar ju inte!! Jag krafsade fram en tia ur väskan för att snällt be att få låna någons telefon men … Nej, just det!! På grund av den nya tekniken vi har idag så kan jag varken min nya väns eller ens min dotters telefonnummer utantill. Jag trycker ju bara på deras namn när jag ska ringa!! Jag kunde alltså inte säga till min vän att jag var ännu senare eller ens be min dotter sms:a ett nytt meddelande till det numret hon hade skickat till förut!

I det läget kände jag mig gråtfärdig …

Jag kände hur jag resignerade och helt lugnt satte mig ner och väntade på pendeln. Den kom ungefär två minuter i halv sju. Samtidigt som jag skulle vara på plats, alltså. Jag satt och var helt övertygad om att min nya vän skulle ha lämnat baren eftersom jag var så tokförsenad och sedan inte ens hörde av mig. Jag åkte snällt med pendeln, bytte till tunnelbana och gick till platsen jag skulle ses på. Bara för att dubbelkolla att han inte var kvar. Jag var ju en halvtimme (ytterligare!) försenad.

Som extrainformation kan jag säga att jag naturligtvis även tappade en av mina knappar i jackan jag hade på mig. Detta skulle inte ha stört mig nämnvärt vanligtvis men just i fredags kände jag att – javisst, varför inte, det skulle väl också ske förstås … Nu skulle jag förutom att vara sen, inte höra av mig, inte vara nyduschad och lukta gott utan komma genomsvettig och irriterad även se ut som en uteliggare i oknäppta stövlar och trasig jacka?!?

Jag rusade in på baren, såg ganska omedelbart min tappra och tålmodiga vän som snällt satt och väntade men eftersom jag var så stressad och irriterad så var bland det första jag ropade ut (tänk på att vi aldrig hade setts tidigare) något i stil med: ”Är du kvar än?!?”

Alltnog, jag lugnade ner mig, fick hällt i mig ett glas vin (under kvällen blev det lite drygt ett glas …) och jag hade en suverän kväll!!