Jag har en god vän som är gift med en fransman. De bor här i Sverige, har bott här i snart 15 år och har hus, tre barn och ett liv här. I och med att min kompis är gift med en fransman så har det där med invandrare aldrig varit något som diskuteras på ett negativt sätt hemma hos dem. De och deras tre tjejer, Tripp, Trapp och Trull har det som vilken familj som helst med blandad bakgrund. Tjejerna har hemspråkundervisning i skolan (franska) och spenderar ibland veckor och/eller halva sommarlov i de franska alperna hos sina farföräldrar och andra lösa släktingar. (Lyckostar!)

Nu är det ju även så att deras barn (små, näpna franskättlingar) är som vilka barn som helst och ger sina föräldrar huvudvärk och frustration ibland. Jag kommer ihåg när mellantjejen, Trapp, var liderligt arg på sin pappa över något vid ett tillfälle. Hon kan ha varit ca fem år och när han sa ”Nej!” till-vad-det-nu-var-för-något och hon blev jättejättearg! Hennes pappa var så dum. Så dum! Han var den dummaste pappan i hela världen! Det fanns ingen annan som hade en sådan dum pappa. Jättedum, var vad han var! Hon stormade ut ur köket och försvann ett ögonblick. Sedan kom hon tillbaka och ställde sig i dörröppningen och glodde på sin pappa en stund. Hon försökte verkligen förstå logiken i att hennes pappa var så otroligt dum och hon frågade med allvarlig ton i rösten:

- Är det för att du är från ett annat land som du är så dum …?

(Både mamman och jag var tjöt av skratt och blev tvungna att lämna köket medan vi torkade våra skrattårar …)