Jag ska bekänna för er att jag inte är klok i huvudet.

På riktigt.

Jag har en diagnos, alltså.

Jag har något som heter Aspergers syndrom (AS).

För er som inte vet så är Asperger något som man föds med, som varken blir bättre eller sämre med tid (även om man kan lära sig att leva enklare med det genom att förstå det)och som det är en störning som sorterar under autism. Vi som har Asperger är bokstavstolkare. Det betyder att ironi (ibland) är bortkastat på oss, att vi inte förstår hintar. Det betyder även att om någon säger: ”Se där, ja” så kan jag – om jag inte tänker efter ... – mycket väl svara: ”Var?”

Följande står att läsa på vårdguiden.se:

Personer med AS har en begåvning som antingen ligger inom normalvariationen eller över.

Personer med AS skiljer sig i allmänhet inte utseendemässigt från andra, vilket gör att omgivningen inte förväntar sig att de ska ha ett annorlunda beteende. Personer med AS blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade eller ouppfostrade.

Barn med AS är oftast ojämna i sin utveckling, de kan prestera långt över sin ålder inom ett område men betydligt sämre än sina jämnåriga inom ett annat. Detta gör att omgivningen ofta har svårt att bedöma deras förmåga och ställer för höga eller för låga krav på dem.

Personer med Aspergers syndrom har svårigheter när det gäller:

• förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
• förmåga till ömsesidig dialog, att förstå ”det outtalade” och att ”läsa mellan raderna”.
• svårt med planering och organisering av tillvaron.

Vi som har Asperger är en mycket heterogen skara som har diagnosen i skiftande grad och har våra egna egenheter. Min egen är en mild variant men det råder ingen tvekan om att jag har Asperger.

Jag har hela mitt liv vetat att det är ”något” med mig men inte fått någon klarhet i det förrän jag var 36 år gammal. Av sjuttiosjutton olika anledningar så hamnade jag hos en psykolog då och efter en del snackande så frågade jag om han trodde att jag var autistisk. Han svarade att jag kunde ha något som heter Aspergers syndrom och det bestämdes gemensamt att jag skulle genomgå en mängd tester för att få klarhet. Så under några månader gjorde jag massor, massor av tester. Resultatet var att jag utan tvekan har Asperger.

Det enda jag kunde känna var en enormt stor lättnad. Jag visste ju att det var något med mig!

Mixen av att min Asperger inte är en svårartad variant och att jag nu har nått en ålder som gör att jag har fått viss livserfarenhet och eftersom jag dessutom är hyfsat slug och kan dra slutsatser av situationer jag hamnar i, gör att jag kan föra mig i sociala sammanhang. Oftast …

Vi som har Asperger kan vara pragmatiska, effektiva, praktiska typer som har svårt att förstå vitsen med lullull i livet. Jag vet vid ett tillfälle när jag för många år sedan skulle äta en (romantisk) middag med en kille och han frågade medan han gjorde sina sista förberedelser: ”Du kan väl tända ljusen som står på bordet?” Jag svarade då: ”Varför då? Det är ju inte mörkt?!”