Ojojoj …

Nu ska ni få höra.

Igår skulle jag koka pasta till sonen och mig till middag medan dottern sov över hos en kompis. När jag skulle hälla av vattnet så hällde jag ut det över min ena fot.

Det var inte skönt!

Det är märkligt hur man kan tänka kristallklart i sådana situationer. Den halva sekund som hela händelsen tog hann jag notera att vattnet skulle hamna på golvet, att jag hade mina fötter där, så jag hoppade bakåt och lyfte ena foten för att minimera delen av mig som skulle träffas, jag såg och KÄNDE vattnet träffa mig, insåg att jag hade en strumpa på foten som måste av samt att foten snabbt som ögat måste in under rinnande, kallt vatten. Samtidigt så insåg jag att jag hade olja i vattnet och att det omöjligt kunde var en förbättring …

Jag slet av mig strumpan samtidigt som jag rusade genom hallen till badrummet och slängde foten i badkaret samtidigt som jag vred på kallvatten. Hela tiden skrikande: ”ajajajajajaj …”

Jag hamnade till slut på akuten i går kväll men fick åka hem senare under kvällen och sitter nu här med bandage runt hela foten.

Vad som hände var att jag efter 60 minuter under rinnande kallt vatten insåg att det faktiskt var mer än bara en bagatell och på sjukvårdsupplysningens (och akutens) inrådan så åkte jag till akuten för att kolla upp det hela. Det gjorde överjävligt ont så jag blev tvungen att ha foten i en hink med kallvatten när jag tog mig runt här hemma. Eftersom det var foten jag hade ont i och jag kände att det skulle bli besvärligt att köra med en hink kallvatten runt foten så ringde jag en taxi. Jag tog mig nerför trappan i trapphuset och det lät klonk, skvimp, klonk, skvimp (Det hade kommit snygga, vätskefyllda bubblor på foten också vilket bekymrade mig en del.) Väl inne i taxin så plaskade och skvimpade vattnet omkring i hinken vid minsta sväng eller buckla i marken och jag tyckte det var litet jobbigt att det kanske skulle spilla ut i taxin. Jag menar, skulle jag behöva betala mer då ..?!?

Hela tiden kände jag att för att inte skrämma den 8-åriga sonen mer än nödvändigt så var jag tvungen att skämta om allt som hände. När det blev tal om att åka till sjukhuset så insåg han att det var allvar och han blev lite rädd. (Själv hade jag "bara" obeskrivligt ont.)

Framme vid akuten så klonk, skvimp, klonk, skvimp-ade jag mig in och fick tillträde till både rum och läkare ganska omedelbart. (Det måste väl betyda att det är allvarligt, tänkte jag) Problemet var att jag inte fick ha foten i hinken längre eftersom de skulle ta hand om den.

 Jag sammanfattar det med att det gjorde riktigt ont!

Jag fick smärtstillande. På akuten har de bra grejer! 

Efter kort tid kände jag ingenting av foten och jag fnissade bara åt det absurda i situationen. Min fot såg så rolig ut med en blåsa ovanpå varje tå, en blåsa framåt på varje tå, en stor blåsa under foten på hela trampdynan och så helt prickigt av blåsor över hela fotryggen. En del ganska stora dessutom!

Jag fick något nät med jox på som inte skulle sitta i mer än tre timmar (för då luckras huden upp ...?!) och så fick jag andra slags nät, bandage, kompresser, smärtstillande och bedövningssalva med mig hem. Dessutom skickades jag hem med ett par kryckor som jag fick låna eftersom det inte gick att stödja på foten. I såna ögonblick så är jag riktigt glad och nöjd över svenska skattesystemet. Allt jag själv betalade var den där akutavgiften på 150:-.

När jag var färdigbehandlad och liksom utskriven så tog jag mig ut i väntrummet och då tittade sonen på mig med allvarliga ögon och sa:

- Mamma, det här blev ingen mysig kväll. Detta var jättetråkigt …

Mhm, fnissade jag, det var inte meningen att du skulle ha tråkigt, naturligtvis. Det var inte för att roa dig som jag hällde kokande oljevatten på foten. Jag borde såklart ha tänkt mig för och ordnat mys för dig istället.

SAMTIDIGT som jag kände att jag nog hade lyckats att avdramatisera hela händelsen inför sonen så att han inte skulle få mardrömmar om en döende mamma utan fot …

(Däremot så ville jag bli lite tyckt synd om och jag kunde ju lätt tänka mig att få en viss medömkan eftersom jag hade haft så ont …)

Jag ringde sonens pappa som fick skjutsa hem mig och sedan ta hem sonen till sig. Jag själv bytte bort tre-timmars-bandaget, tog en smärtstillande till, lade mig och sov ostört till 12 idag när jag vaknade ur den dåsighet som tabletterna gav mig. Då var jag så oändligt mycket bättre och idag har kan jag stödja på hälen så det går att gå runt i lägenheten.

Snart är jag bra igen ...!