Jag sitter vid datorn och känner att det stramar i musklerna. En jätteskön känsla. Jag tränade igår och körde helt nya rörelser som gjorde att musklerna fick jobba på ett nytt sätt. Jag brukar träna mellan två och fyra gånger per vecka men så hade det inte alltid varit. Det började så här.

När jag var yngre så jobbade jag på krogen och hade alltså ett väldigt fysiskt jobb och eftersom jag var ung så hade jag varken bil eller ekonomi till att ha det så jag cyklade vart jag än skulle. Jo, man kan kalla det träning, javisst, men den vardagsträningen tänkte jag aldrig på och att det var den som höll mig i form hade jag ingen aning om. Jag har alltid ansett att träning är något som man gör under överinseende av någon Übersturmbahnführer av något slag som gör att man inte annat än vågar göra tusen situps och tusen armhävningar på passet. Inget för mig, liksom, har jag alltid känt.

Men så gick tiden, jag fick barn och bytte jobb till att sitta på kontor istället. Jag började köra bil till och från jobbet. Mitt kontorsjobb är inte så fysiskt ansträngande, precis. Jag går i och för sig ända till kaffeautomaten ett par gånger varje dag och varje vecka gör jag någon sväng bort till kopiatorn som ju ligger säkert 20 meter bort. Jag kände efter ett par år att det var väldigt vad jag hade ont i huvudet ofta och axlarna värkte mer eller mindre jämt. Jag anade att det kunde komma av total avsaknad av träning och muskler men valde att ignorera den känslan som gav mig dåligt samvete …

Mitt uppvaknande kom en dag när jag skulle jobba extra på krogen. Eftersom det var ett tag sedan sist så kollade jag i god tid upp att jag hade svarta byxor som var det enda jag själv skulle komma med (serveringsjacka skulle jag låna där). Men – mina gamla, svarta jobbarbyxor var tydligen gjorda i något konstigt material som hade krympt i garderoben under de senaste åren … Det gick inte att få dem över höfterna längre! Det var jättekonstigt. Men när jag tänkte efter så slog det mig att det var flera av mina gamla kläder som, när jag provade dem, tydligen hade krympt i garderoben. Jag kände mig osäker på om de var gjorda i ett material som självkrympte när det hängde oanvänt ett tag, eller om det var min garderob som var gjord i något material som påverkade kläderna som hängde i den …

Jaja, jag var ju ute i god tid så det var ju bara att gå till affären och köpa nya. Jag gick in i affären, letade reda på svarta, neutrala byxor och tog ett par i min storlek som jag tog med till provhytten. Men – vad konstigt. De gick inte heller över höfterna! Jag gick ut och hämta en storlek större byxor. De gick i och för sig upp över höfterna, men om jag skulle kunna knäppa byxorna så skulle jag inte kunna andas på hela tiden. (Jag kände spontant att det skulle vara svårt att jobba som servitris en hel kväll då.) Så det var bara att ta den skamfyllda förvåningen under armen och hämta ytterligare en storlek större byxor. De passade så som de borde.

Jag betalade mina byxor och gick hem och gav mig själv ett heligt löfte att aldrig mer äta kilo efter kilo med lösgodis på kvällarna när mina barn har somnat. Jag kan lika gärna limma fast godiset direkt på höfterna, magen och låren i så fall. Detta fick mig att känna att det var hög tid att börja träna.

Nu har ju aldrig måttfullhet och sansat beteende varit mina ledord i livet – tyvärr! – så jag tänkte att det var lika bra att köra hårt från början och liksom skrämma fettet av kroppen. Men det är nu inte så det funkar. Men tänkte jag på det – nej! Jag tänkte att om jag rivstartar så får jag igång kroppen och så jag valde ett pass som hette kickboxning. Det är bäst att jag tar det lugnt, tänkte jag. Jag fick veta att man kör två och två så jag spanade sökande över de övriga som skulle träna för att välja ut ett lagom lätt motstånd. Jag fastnade för en liten, späd, tjej och eftersom jag själv är rätt lång så tänkte jag att det nog var ett lagom motstånd till mig. I och med att jag var längre så skulle jag kanske till och med ha en fördel över henne. Det var ett misstag!

Stort misstag!

Denna lilla, späda varelse var en bland de mest energiska i träningslokalen och hon hade värsta tekniken i att slå. Hon var inte bara liten och späd utan även fruktansvärt vältränad med armmuskler gjorda av cementblock.

Vad är det man brukar säga – storleken har ingen betydelse …?!

Det är väl självklart att träningsvärken från helvetet infinner sig efter en sådan tanklöshet. Jag satt och var arg på mig själv och träningsvärken gjorde att jag dagarna efteråt hade problem att nå fram till tangentbordet på jobbet. Jag hade gjort det som alla varnar för. Det var så otroligt korkat.

Jag kände mig inte så himla listig medan jag läkte mina muskler under många dagar efter den händelsen, men eftersom jag hade bestämt mig för att komma i form så gav mig på det igen. Denna gång tänkte jag att ett annat slags pass kanske skulle vara bättre för mig så jag valde ett som hette skivstång.

Den som ledde skivstångspasset var en liten, ettrig, vältränad kvinna som antagligen var Rambos lillasyster. Hade jag varit lite starkare så att mina ben inte skakade som på en rädd kanin så hade jag klivit fram till Rambos lillasyster och rutit: "Nu räcker det!" Som det nu var ville inte mina ben röra sig. Skulle inte ens ha klarat av att kasta en hantel på henne eftersom mina armar kändes som förlamade ... Hon hade fått mig att göra övningar som använde muskler som jag inte visste fanns på min kropp.

(Först tränar jag i stort sett inte någonting alls och sedan tränar jag intensiva pass som om det fanns prispengar att få.)

Jodå, träningsvärken från helvetet kom tillbaka och jag blev riktigt irriterad på mig själv. Att jag inte ens kan lära mig av mina egna misstag, liksom …

Envis som en skär gris så gav jag mig på att träna igen efter några dagar. Jag hade till slut insett att man inte kan börja träna som om det hade gällt livet efter att inte ha tränat något alls så jag tog det lite lugnare och ser man på – när jag slutade chocka kroppen så tog den tacksamt emot träningen. Detta har jag sedan fortsatt med i flera år och nu har jag inte ont i axlarna eller huvudet längre. Dessutom så orkar jag mera nuförtiden och kan lättare koncentrera mig. Träna regelbundet kommer jag alltså aldrig att sluta med. Dessutom klarar jag av att träna både skivstång och kickboxning nuförtiden utan att mina muskler straffar mig genom att låtsas förlamade efteråt. En verkligt skön revansch!

Jag mår så bra!