Läste på nätet en dag och fick se följande nyhet:

”Ginger dödades - av en städmaskin”

Och så var det en bild på en liten Bostonterrier – ni vet den där hundsorten som finns på skokrämsförpackningarna. Jag blev nyfiken och läste vidare.

Detta är givetvis en genomsorglig historia, inte minst för hunden och dess ägare. Däremot så kan jag med min makabra och sjuka fantasi inte låta bli att se det hela som i en humorbildserie framför mig.

Följande står det i artikeln:

”Robert var precis klar med morgonpromenaden med sina två hundar då en städmaskin plötsligt dök upp på gatan. Den sög upp Ginger som dog direkt. Det var ett ögonblicksverk. Plötsligt stod ägaren Robert Machin med två koppel – men bara en hund.”

”En städmaskin på gatan i Bronx, New York såg inte den lilla bostonterriern Ginger utan körde för nära den så att hunden sögs in.”

Utan att vara en elak människa – bara morbid och konstig – så började jag fnissa och såg framför mig Michael Palins rollfigur Ken i filmen ”A fish called Wanda” när han trots att vara en sann djurvän råkar ta död på vittnestantens hundar – en i taget – när han i själva verket skulle röja tanten ur vägen.

Det står även i artikeln:

Nu vet jag i och för sig inte hur städmaskinen som var med i olyckan ser ut eller hur snabb den var, men alla städmaskiner jag föreställer mig är inte så våldsamt snabba så att jaga den ”i flera kvarter” måste ju betyda att mannen i fråga inte var den snabbaste på gatan.

En jättesorglig – och också riktigt dråplig – historia.