Jag ska bekänna för er att jag inte är klok i huvudet.

På riktigt.

Jag har en diagnos, alltså.

Jag har något som heter Aspergers syndrom (AS).

För er som inte vet så är Asperger något som man föds med, som varken blir bättre eller sämre med tid (även om man kan lära sig att leva enklare med det genom att förstå det)och som det är en störning som sorterar under autism. Vi som har Asperger är bokstavstolkare. Det betyder att ironi (ibland) är bortkastat på oss, att vi inte förstår hintar. Det betyder även att om någon säger: ”Se där, ja” så kan jag – om jag inte tänker efter ... – mycket väl svara: ”Var?”

Följande står att läsa på vårdguiden.se:

Personer med AS har en begåvning som antingen ligger inom normalvariationen eller över.

Personer med AS skiljer sig i allmänhet inte utseendemässigt från andra, vilket gör att omgivningen inte förväntar sig att de ska ha ett annorlunda beteende. Personer med AS blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade eller ouppfostrade.

Barn med AS är oftast ojämna i sin utveckling, de kan prestera långt över sin ålder inom ett område men betydligt sämre än sina jämnåriga inom ett annat. Detta gör att omgivningen ofta har svårt att bedöma deras förmåga och ställer för höga eller för låga krav på dem.

Personer med Aspergers syndrom har svårigheter när det gäller:

• förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
• förmåga till ömsesidig dialog, att förstå ”det outtalade” och att ”läsa mellan raderna”.
• svårt med planering och organisering av tillvaron.

Vi som har Asperger är en mycket heterogen skara som har diagnosen i skiftande grad och har våra egna egenheter. Min egen är en mild variant men det råder ingen tvekan om att jag har Asperger.

Jag har hela mitt liv vetat att det är ”något” med mig men inte fått någon klarhet i det förrän jag var 36 år gammal. Av sjuttiosjutton olika anledningar så hamnade jag hos en psykolog då och efter en del snackande så frågade jag om han trodde att jag var autistisk. Han svarade att jag kunde ha något som heter Aspergers syndrom och det bestämdes gemensamt att jag skulle genomgå en mängd tester för att få klarhet. Så under några månader gjorde jag massor, massor av tester. Resultatet var att jag utan tvekan har Asperger.

Det enda jag kunde känna var en enormt stor lättnad. Jag visste ju att det var något med mig!

Mixen av att min Asperger inte är en svårartad variant och att jag nu har nått en ålder som gör att jag har fått viss livserfarenhet och eftersom jag dessutom är hyfsat slug och kan dra slutsatser av situationer jag hamnar i, gör att jag kan föra mig i sociala sammanhang. Oftast …

Vi som har Asperger kan vara pragmatiska, effektiva, praktiska typer som har svårt att förstå vitsen med lullull i livet. Jag vet vid ett tillfälle när jag för många år sedan skulle äta en (romantisk) middag med en kille och han frågade medan han gjorde sina sista förberedelser: ”Du kan väl tända ljusen som står på bordet?” Jag svarade då: ”Varför då? Det är ju inte mörkt?!”

 

Xecute

17 juni 2010 20:16

Åh, du är en aspie - dem gillar vi! ;-)
Men först, coolt av dig att berätta. När man avslöjar saker på nätet vet man ju aldrig vilka reaktioner som kommer, eftersom cyberrymden är full av märkliga människor också. :-p

Min äldsta sons allra bästaste bästis ever har Aspbergers. Så att det riktigt märks också. Nu är de iofs snart tio år, gossarna, när han var yngre var det mycket mer extremt än vad det är nu. Men ff så att det är tydligt. Den här pojken (plus en till tioåring) är nästan som mina egna barn. Han är här så gott som dagligen, och har så varit sedan de var fyra år.
Eehh... jag vet inte vad jag vill säga med detta... får be intresseklubben anteckna... :-))
Men iaf har jag läst en hel del om denna diagnos, på grund av pojken alltså. Det är dock bara den erfarenheten av det jag har. (Förutom att en av min mans "extratjejer" också hade Aspbergers...)
Den pojken har ju lyckan att redan nästan från början veta att det inte är honom det är fel på s.a.s, utan att det är ett "handikapp" han har, även om det inte syns. Att leva i 36 år utan annan info än att känna på sig att man är riktigt annorlunda... tufft! VÄLDIGT tufft!!!
Visst, diagnos ändrar inte något rent fysiskt, men så skönt att du fick veta!

http://xecute.bloggplatsen.se

 

riesling

17 juni 2010 21:50

Intresseklubben antecknar så pennan glöder ...;-) Jag blir bara glad att någon känner till vad det är! :-)

Det var verkligen skönt att få veta VAD som var konstigt med mig. Efter min diagnos så gick jag kvar hos psykologen en period för att förstå vad asperger är för något i allmänhet och vad MIN asperger ger MIG för utmaningar i synnerhet.

Som jag skrev så ändras ju inte min sjukdom på minsta sätt men det blir ju enklare att ta sig runt i livet när det går att förstå varför människor reagerar oväntat på mig och mitt beteende, det är ju JAG som inte följer gängse normer. Det är så himla mycket lättare att ta till sig omvärlden då än när alla runtomkring bara beter sig opålitligt och oberäkneligt (med mina mått mätt). Numera kan jag förstå att det är jag som säger eller gör något socialt oväntat när människor runt mig tystnar och/eller tittar konstigt på mig :-)

Av all skit man kan ha i hela världen så tycker jag att asperger är rätt så schysst, faktiskt. Jag har inga problem med att fråga när jag inte fattar och jag har heller inga problem att skratta åt mig själv (eller andra). Det fungerar så himla bra nu när jag förstår dråpligheten i mitt beteende ...

Livet leker!!!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Ewa

17 juni 2010 22:32

Det ÄR ju faktiskt inget större fel på dig! Inte mer än på mig i så fall. :-)

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

 

Vivi

18 juni 2010 10:39

Ha ha ...jo, men jag blir nästan lite rädd att jag snart får en överdos i bröllop :)

Jag måste få beundra och berömma dig för att du tar upp något så personligt, verkligen starkt! Sedan är det dessutom underbart att någon skriver om detta och uppmärksammar folk på att det finns olika grad och olika uttryck på t.ex aspergers!
YOU go girl ;)
..och du .. jag bruakr aaaaldrig fatta ironi jag heller ;P

Hoppas förresten foten är bättre!!

http://www.missvivis.se

 

Ullis

20 juni 2010 16:11

Hej! Vad skönt att du fått dig en diagnos! Kan inte finnas nåt värre än att inte veta vad som är "fel".
Och beröm ska du ha för att du delar med dig av ditt privata.
Tack för kommentaren! :)
/Ullis

http://ullispyssel.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...