Jag har en fundering.

Jag har en kamrat som träffade en ny flickvän i juli i somras. Alltså för tre och en halv månad sen. (Jag vill bara klargöra hur kort tid som förflutit.)

Igår pratade jag med honom och det visade sig att han mer eller mindre bor hos sin nya kvinna numera. De är jätteseriösa i sin relation sa han och lät mycket lycklig och nöjd.

Är inte det fort? Eller?!

Jag har ytterligare en kompis som träffade en ny man i februari, flyttade in till honom och hans femåriga son i juli och nu är hon gravid och de ska ha (ett planerat) barn i april …

Är inte det fort? Eller?!

Jag började jag tänka och mina tankar spann loss, fullständigt. Vad är det som gör att människor är så snabba att bli så enormt seriösa i nya relationer? Är det för att jag och mina vänner har nått den aktningsvärda ålder där vi är tillräckligt gamla så alla vet vad de vill ha och det är därför de agerar snabbt och utan att tveka?

Är de rädda för att vara ensamma och därför tar vad de får och kommer över? (Allra minst troliga alternativet!)

För det kan väl knappast vara så att de är så kära så de inte kan vara utan varandra? Det händer väl bara när man är arton år och hormonerna flödar?

Är det jag som är kräsen och har inte träffat Mr Prins än? Liksom – är det jag som är så seg och rädd i nya bekantskaper? När jag träffar nya … eh, bekantskaper, så blir jag först väldigt lätt charmad och tilltalad av att vara eftertraktad men så fort det blir det minsta allvar och paw-rihk-tiht (M: jag lånar ditt uttryck?) så backar jag fortare än någon hinner säga pargemenskap, korsar mig, hänger lite vitlök runt halsen, spottar över axeln och gör några karateslag framför mig. Jag är livrädd att jag ska behöva prata varje dag, ses varje dag, att vi ska flytta ihop och gifta oss, skaffa en flock ungar och jag är livrädd att jag ska behöva bli presenterad för släktingar och vänner. Jag vill inte rusa in i något. Jag känner det som om jag behöver ett par år att lära känna varandra, se om det verkligen funkar, känna av varandras vanor och irriterande sidor innan jag ens skulle fundera på att ha samma adress.

Jag började fundera på varför? Är alla andra så himla perfekta för varandra så de har det så bra ihop? Eller är jag en relationsrädd jäkel som kommer att bli den bittra tanten i trappuppgången eftersom jag inte vågar ha en riktig vuxenrelation? Ni vet, hon tanten som väser från sin dörrspringa att barnen inte ska leka så högt på gården, hon som tittar genom titthålet på dörren så fort det slår i ytterporten (kanske sitter hon permanent på en stol därinnanför?), den tanten som har bruna, korviga strumpor och alltid luktar kiss …

Så det är kanske inte så himla konstigt att jag är singel …