Att vara fotbollsmamma åt en lagom-mycket-idrottande 14-årig tjej är minsann inte så flärdfullt och inkomstbringande som jag föreställer mig att det är att vara ex. Zlatans mamma.

Häromkvällen satt jag och var en sådan där bra och stöttande mamma som tittade på min dotters fotbollsmatch. Fastän det är kräktråkigt att se ett gäng unga tjejer springa omkring och jaga en boll medan de försöker att se snygga ut i håret så att de med jämna mellanrum stannar upp och fixar till sig.

Tjejer som ibland bara tappar fattningen och duckar för bollen eftersom de är lite oförberedda på att bollen plötsligt kommer deras väg.

Tjejer som dessutom ser preciiis likadana ut; långa, gängliga med halvljust, halvlångt hår i tofs, pannband (alla har svart för att det ska passa med matchkläderna) men som tur är med matchtröjor som har olika nummer på ryggen, annars är jag inte säker på att jag skulle ha känt igen min egen avkomma …

Alltnog, jag satt med de andra tappra föräldrarna och klappade och hojtade när de andra föräldrarna gjorde det, för det verkade rätt. Jag har åtminstone fattat så mycket som att det är lämpligt att titta åt det hållet där bollen är, så det gör jag …