Jag fick en fråga av F som i inlägget nedan undrade över vad mitt handikapp innebär för mig och då tänkte jag på mitt vanliga, klassiska sätt att det står ju glasklart i inlägget, vad i herrans namn kan det vara han undrar över?!? (Förlåt F, men du verkar kunna tåla att drivas med?) Så jag slog upp mitt inlägg och läste igenom det igen och – vad skådade jag? En väldigt ofullständig rapport om min defekt. Mitt fel i hjärnan. En ganska ensidig redogörelse över hur jag är, som dessutom fick mig att framstå som en ganska otrevlig människa. Så nu ska här nyanseras!

Jo, jag har fel i hjärnan!! Det är för övrigt ett ganska bra fel att ha tycker jag nog. Av all skit man kan ha så har jag fått något som dessutom ger mig vissa fördelar. Jag har ingen speciellt allvarlig form av det heller. Lever ett vanligt liv med barn, bostad, jobb, vänner, intressen, aktiviteter, körkort och bil, jag behöver ingen ledsagare när jag ex. går och handlar …

När jag fick min diagnos vid 36 års ålder efter att ha gått på utredning hos psykolog en period så talade psykologen om för mig att jag hade rätt att gå och få en ledsagare hos sjukvården och ledsagaren skulle kunna hjälpa mig med att betala räkningar, tyda instruktioner och liknande. Jag flinade och frågade om han tyckte det verkade nödvändigt och han flinade tillbaka och sa att han faktiskt var skyldig att upplysa mig om det men att han mycket väl trodde att jag inte behövde någon ledsagare.

Så F, jag har en ganska mild form av Asperger som gör att jag ibland verkar lite oförstående inför saker/situationer som andra tar för självklara. Det är även det som gör att jag inte lindar in mina meddelanden i lull-lull utan rakt på sak bara säger vad jag tänker och menar.

Detta gör att många kan uppfatta mig som sträv och kantig emellanåt men det gör även att jag har blivit den som andra kommer och anförtror sig åt eftersom jag är sådär otäckt pålitlig och sanningssägande. Jag ger råd som kan verka karska i första skedet men som sen visar sig vara ganska bra …

Jag har inga problem med att skratta åt mina tokigheter eller mina misstag, om jag tar det som kul missöden så blir det ju inget allvarligt av det. Jag har inga problem att få nya vänner och har ofta fått höra att jag är både trevlig och rolig samt snäll och omtänksam. Mitt problem ligger i att jag tolkar saker bokstavligen. Inte riktigt så illa som att jag börjar glo upp i himlen om någon ropar ”Se upp!” till mig (typiskt Aspergerbeteende) … Men ibland kan jag undra över luddig information. Ex. när någon säger ”Man borde ta och städa.” Det är (för mig!) så mycket som är ofullständigt i den meningen.

Man borde … Vem är ”man”? Den som säger det? Jag? Någon annan? Är det en uppgift jag borde utföra alternativt be någon genomföra??

Man borde … Det är mycket man behöver göra? Betyder det att det kommer att genomföras? Eller inte? Om det kommer att utföras (och av vem?), när kommer det i så fall att utföras? Finns det en outtalad uppgift åt mig i allt detta?

Riktigt så förvirrad är jag inte vanligtvis men ibland kan såna här frågor börja snurra runt och det är då jag ställer väldigt precisa frågor kring något som andra tycker är vansinnigt självklart och jag blir uppfattad som knökig. Det är det som min Asperger är för mig. Personligen har jag inga problem med det för jag är inte blyg utan ställer frågor tills jag fattar helt enkelt. Men ibland uppfattas jag som lite mer korkad (trots att jag har papper på annat) eftersom jag inte fattar det som inte sägs uttryckligt och tydligt.

Fler frågor?