Jag fick en fråga av F som i inlägget nedan undrade över vad mitt handikapp innebär för mig och då tänkte jag på mitt vanliga, klassiska sätt att det står ju glasklart i inlägget, vad i herrans namn kan det vara han undrar över?!? (Förlåt F, men du verkar kunna tåla att drivas med?) Så jag slog upp mitt inlägg och läste igenom det igen och – vad skådade jag? En väldigt ofullständig rapport om min defekt. Mitt fel i hjärnan. En ganska ensidig redogörelse över hur jag är, som dessutom fick mig att framstå som en ganska otrevlig människa. Så nu ska här nyanseras!

Jo, jag har fel i hjärnan!! Det är för övrigt ett ganska bra fel att ha tycker jag nog. Av all skit man kan ha så har jag fått något som dessutom ger mig vissa fördelar. Jag har ingen speciellt allvarlig form av det heller. Lever ett vanligt liv med barn, bostad, jobb, vänner, intressen, aktiviteter, körkort och bil, jag behöver ingen ledsagare när jag ex. går och handlar …

När jag fick min diagnos vid 36 års ålder efter att ha gått på utredning hos psykolog en period så talade psykologen om för mig att jag hade rätt att gå och få en ledsagare hos sjukvården och ledsagaren skulle kunna hjälpa mig med att betala räkningar, tyda instruktioner och liknande. Jag flinade och frågade om han tyckte det verkade nödvändigt och han flinade tillbaka och sa att han faktiskt var skyldig att upplysa mig om det men att han mycket väl trodde att jag inte behövde någon ledsagare.

Så F, jag har en ganska mild form av Asperger som gör att jag ibland verkar lite oförstående inför saker/situationer som andra tar för självklara. Det är även det som gör att jag inte lindar in mina meddelanden i lull-lull utan rakt på sak bara säger vad jag tänker och menar.

Detta gör att många kan uppfatta mig som sträv och kantig emellanåt men det gör även att jag har blivit den som andra kommer och anförtror sig åt eftersom jag är sådär otäckt pålitlig och sanningssägande. Jag ger råd som kan verka karska i första skedet men som sen visar sig vara ganska bra …

Jag har inga problem med att skratta åt mina tokigheter eller mina misstag, om jag tar det som kul missöden så blir det ju inget allvarligt av det. Jag har inga problem att få nya vänner och har ofta fått höra att jag är både trevlig och rolig samt snäll och omtänksam. Mitt problem ligger i att jag tolkar saker bokstavligen. Inte riktigt så illa som att jag börjar glo upp i himlen om någon ropar ”Se upp!” till mig (typiskt Aspergerbeteende) … Men ibland kan jag undra över luddig information. Ex. när någon säger ”Man borde ta och städa.” Det är (för mig!) så mycket som är ofullständigt i den meningen.

Man borde … Vem är ”man”? Den som säger det? Jag? Någon annan? Är det en uppgift jag borde utföra alternativt be någon genomföra??

Man borde … Det är mycket man behöver göra? Betyder det att det kommer att genomföras? Eller inte? Om det kommer att utföras (och av vem?), när kommer det i så fall att utföras? Finns det en outtalad uppgift åt mig i allt detta?

Riktigt så förvirrad är jag inte vanligtvis men ibland kan såna här frågor börja snurra runt och det är då jag ställer väldigt precisa frågor kring något som andra tycker är vansinnigt självklart och jag blir uppfattad som knökig. Det är det som min Asperger är för mig. Personligen har jag inga problem med det för jag är inte blyg utan ställer frågor tills jag fattar helt enkelt. Men ibland uppfattas jag som lite mer korkad (trots att jag har papper på annat) eftersom jag inte fattar det som inte sägs uttryckligt och tydligt.

Fler frågor?

 

F

21 oktober 2010 12:14

tack för den redogörelsen, som du vet är jag nyfiken. Och tåls att drivas med;)

http://dagligdags.blogg.se

riesling

21 oktober 2010 12:22

Nästan gissade det! ;-)
Att vara nyfiken är bra - frågar man inget så får man inga svar ...!!!!

 

Mally

21 oktober 2010 20:43

Sen jag började jobba med barn har jag lagt märke till hur många saker "man" säger som kan tolkas på helt andra sätt än vad som var meningen. Ex. i instruktioner.
Jag bad en gång ett gäng elever att städa undan på sina platser och lägga sina mappar framför mina fötter. Och med det menade jag att jag ville att de skulle lägga sina mappar på den biten av golvet som just då va framför mina fötter. En kille ägnade dock några minuter åt att springa efter mig med sin mapp och försöka lägga den framför mina fötter. Vilket va lättare sagt än gjort. Jag blev självklart irriterad efterssom han inte gjorde som jag sa och han blev ledsen för att han fick skäll trots att han gjorde precis som jag sa.
Sen dess har jag tänkt mig för, men oj vad svårt det är att säga det jag menar utan att linda in det i en massa krångel som betyder en sak fast egentligen en helt annan

http://www.mally.bloggagratis.se

riesling

22 oktober 2010 13:25

Hahahahaha!!!! Den eleven hade nog oxå någon dragning åt asperger :-) Det låter precis som en sån grej. Stackars ... :-)
Det är lite grand därför som jag har så lätt att komma överrens med barn, vi kommunicerar på samma sätt liksom, säger vad vi menar ...

 

Havanna

21 oktober 2010 22:51

Jag önskar att fler vore som du. Mindre "lull-lull" och mer rakt på sak. Keep it up!

http://tankarfraninsidan.blogspot.com

riesling

22 oktober 2010 13:26

Tack!! Det där var jättesnällt och gjorde mig oerhört glad! :-)

 

Vikki

25 oktober 2010 21:37

Detta får mig att tro, att 95% av alla män har aspberger. De fattar ju aldrig när man säger "NÅGON borde gå ut med soporna!" och stirrar på dem, på ett sätt som skulle få min hund att gå ut med soporna.

http://vickileh.bloggagratis.se

riesling

25 oktober 2010 22:22

Hahahahahahahahahahahahahahahaha!!!!!!!!!
Jättekul! Men jag känner igen mig i det, när jag hör hur kvinnliga bekanta beklagar sig över hur deras män beter sig så kan jag väldigt ofta känna att: "Men så gör ju jag med ..."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...