Vad orättvist det kan vara i världen ...!

Jag har en kollega på jobbet som sitter som inköpare och hon har just nu sortimentsrevision. Det innebär att hon "måste" smaska sig igenom alla världens sorters godisar - eftersom hon köper in bl.a just godis och snask - nu under några veckor!! Så att hon kan sätta ett sortiment som vi ska ha till våra kunder.

Själv sitter jag med torra excelfiler innehållande siffror. Inget mumsigt med det, inte ...

(Behöver jag nämna att jag har frågat om min kollega behöver en assistent under de kommande veckorna ....?)

Min 14-åriga dotter har i läxa att skriva en uppsats i skolan nu som ska belysa valprocessens för- och nackdelar. Den fick jag läsa förut.

Jag blir både varm i mitt mammahjärta och rädd på samma gång.

Hon har i alla år hört mig mässa här hemma så det kändes nästan lite som om jag själv hade skrivit det hela. Hon argumenterade mycket elegant för demokratins fördelar och därmed också skyldigheter som (för mig) innebär att man lägger sin röst på det-man-nu-vill-rösta-på, annars förbrukar man sin rätt att ha tydliga åsikter.

Hon skrev att diktaturer suger (även om hon nu uttryckte sig mycket snyggare och längre än så!) och hon gav tydliga exempel på båda varianter.

Allt det gjorde mig stolt.

Jag blev däremot ganska rädd eftersom det så uppenbart är till stor del jag och hennes pappa (som har liknande åsikter som jag om detta) som format henne. Jag fick en tanke: hur många stackars barn växer inte upp hos inskränkta, främlingsfientliga, fördomsfulla, nyckfulla föräldrar som ger de barnen sina (återigen: i mina ögon) mindre goda och mindre demokratiska åsikter ...?!?

Oj, vad sjuk jag blev.

Feber hela helgen och frossa och svettningar och hosta och snuva och halsont och värk i öronen och värk i kroppen ...

Jag traskade mellan sängen och soffan, sov mer eller mindre hela tiden och bytte täcken, kläder och filtar allt efter de blev nersvettade.

Fast nu räknar jag kallt med att immunförsvaret är så starkt efter det här att jag inte blir sjuk förrän hösten 2012 nästa gång (tidigast) ...

Idag är jag dock på jobbet eftersom jag "måste". (Ja, jag gillar att inbilla mig att jag är oumbärlig ...).

Min skrivbordskompis tycker däremot att jag inte ska ringa några externa samtal idag eftersom min röst låter som jag har druckit whisky hela helgen ...

Detta betyder också att jag tyvärr inte kommer att fixa med tatueringen idag ...

Men jag har en ny tid nästa torsdag!

Kommer tillbaka i ämnet.

Idag är jag sexigare än jag någonsin varit i mitt liv!

På rösten.

Jag har nog aldrig varit så här hes och haft såhär ont i halsen.

Funderar på att söka jobb som telefonsexförsäljerska idag - jag tror jag skulle få anställning snabbare än Lady GaGa hinner byta look ...

Tjohoo!

På måndag händer det! Nu har jag bokat tid!

Jag ska tatuera mig. Igen. Det blir min femte och jag är så jäkla nöjd!!

I lördags var jag och en arbetskamrat ute och roade oss i Uppsala (hon bor där).

Då fick jag den mest udda replik (uppraggnings-, komplimang, något annat?) jag någonsin fått.

Jag stod och pratade med min kompis och vi hade väl slukat en (två?) öl. Då kommer det förbi en yngling (ja, han var betydligt yngre än jag) tittar på mig och säger:

- Men ... Hej! Vad glad och trevlig du ser ut! Är du höjdhoppare ...?

(Någon som kan bräcka den kommentaren?)

Och jag som trodde att jag skulle slippa finnar nu när jag är långt över 40 år!

Men det har kommit en riktig bamsing på hakan som gör att jag funderar på om det går att bära burka light på något sätt ...

Det där med hår.

Eftersom jag alltid har haft ett speciellt och nästan perverst intresse av hår så har även mina åsikter om hår varit både många och tydliga. I synnerhet om mitt eget hår! Jag har tidigare skrivit om några saker jag gjort med mitt hår. Under många års tid åkte jag till London en gång i halvåret eftersom jag gillar den staden och där fanns en hårsalong på King’s Road som punkarna brukade gå och klippa sig hos. Dit brukade jag gå varje gång jag var i London och till slut hade jag ett medlemskort i Guld där …

Hur ska håret vara enligt mig, då?

Jo, det viktiga är att inte vara likgiltig inför sitt hår!

Jag har ett sätt att döma folk utifrån deras hår. Jag delar in folk i olika slags grupper utifrån hur de har håret. Jag tycker själv att det är ett ganska förfinat system jag har utvecklat. Det är på intet sätt vetenskapligt eller förankrat hos någon som helst annan levande varelse på något sätt. Det är helt och hållet min egen hjärnas spratt. Men jag påstår att jag kan utifrån någons hår säga ungefär vad det är för en slags människa. Ja, jag vet. Stora ord, men min egen skala håller för mig själv. Jag har dock inte blivit allvarligt förvånad mer än kanske två eller tre gånger i mitt liv på en människas personlighet dömd efter håret. 

Jag har alltid delat in människor i olika kategorier utifrån hur de har sitt hår (eller brist på) och under en period i mitt liv så valdes pojkvännerna efter hur deras hår var. Jag kommer ihåg killen med rastakolvarna, killen med den lila tuppkammen, killen med det rakade huvudet (lååångt före allt med skin-heads och det där), killen med lång lugg á la Howard Jones, killen med det långa hippiehåret, killen med det tussiga, ovårdade håret som vägrade kamma/borsta sig, killen med nynazistfrisyren à la Alexander Bard – allt möjligt gick bra, bara de inte hade en likgiltig frisyr. Och tyvärr gäller det där fortfarande om än i mer nyanserad och sett-med-vuxen-ögon-omfattning.

Vid den tiden i mitt liv när jag var som mest rabiat vad gäller håret så gick jag till frisören (här i Sverige) och ville ha en ny frisyr. Jag tänkte att eftersom de är utbildade i flera år vad gäller hår och eftersom de är frisörer så måste de ju gilla hår och det måste väl vara drömmen för dem att få göra lite grand vad de vill om de får lov till det? Det hade jag tyckt, i alla fall!! Jag som vid den perioden i mitt liv hade vitt teaterpuder i ansiktet, mycket svart runt ögonen, Doc Martens, bara svarta kläder och svart, lite halvlångt hår.

Jag hade bokat tid och kom dit. Blev uppropad och satt i en stol. Skynket knäpptes om mig och frisören – en kille – tittade lite frågande på mig och ställde frågan hur jag ville ha det?

- Jaa, sa jag dröjande, Jag vill ha något nytt och annorlunda. Något kul liksom. Gör bara för jösse namn inga Carola-vingar i håret! Eller någon annan dussin-frissa för den delen. Jag vill ha något coolt som är mitt eget.

Frisören tittade på mig med fasa och sa sedan med väldigt dramatisk stämma:

- Nä. Nu har jag tappat inspirationen. Jag kan inte klippa dig!

Och så svepte han dramatiskt av mig skynket och dundrade iväg …

Där satt jag. Frisören hade lämnat mig och gått bakom någonstans och både kunder och andra frisörer tittade antingen i smyg eller blängde ganska ohämmat på mig.

Jahaja … Jag reste mig upp från stolen, flinade åt dem som var i salongen och sa något sarkastiskt om att det blir visst inte någon klippning idag och så gick jag.

Det var inte förrän jag kommit ut på gatan som jag insåg att jag blivit mer eller mindre utkastad!

Från en frisör!

Det måste väl vara värt något, tänkte jag …