Har funderat lite kring sex och hur det kommer sig att man vill ha sex med någon. Jag hörde för lite sedan en fras:

Utsidan ger insidan en chans!

Det är sååå sant.

Alldeles för många människor har nog passerat mig förbi utan att jag har lagt märke till dem eftersom deras utsida inte har attraherat mig tillräckligt mycket för att jag skulle stanna upp och lära känna insidan. Antagligen har jag gått miste om en hel hög briljanta älskare på det sättet. (Fast det är jag som tur är lyckligt ovetande om …).

Jag förutsätter att de flesta människor har något (precis som jag själv) som går raka vägen in i deras hjärna och hjärta. För mig är det några saker. Jag gillar intelligens, humor och den typen av självsäkerhet som gör att personen inte ursäktar sig själv. Nu är jag medveten om att detta är lite svårgripbara sidor som inte syns i den första anblicken. Det krävs att jag pratar lite med människan för att märka dessa drag hos någon.

För mig är det mycket enklare att ta kontakt med eller bli uppraggad av någon som jag är attraherad av (gissar att det är så för de flesta). Men vad attraheras jag av då? Jo, jag attraheras av fint hår (jaja …), smilgropar (som kan förlåta ganska mycket …), tatueringar, ögon med liv i, vältränade armar …

Alldeles för många gånger har jag blivit helt uttråkad efter några minuter med killen som har tatueringar, vältränade armar och smilgropar eftersom han är torr, har konstig humor, ingen framåtanda eller skärpa i tanken. Men eftersom det finns en fysisk attraktion så kan jag om jag är tillräckligt uttråkad i allmänhet (?) ha sex med personen i alla fall. Sex är oftast kul och intressant och även om människan inte är en NASA-reserv så kan ju själva sexet vara intressant …

Jag sitter här och är väldigt medveten om att mina älskare genom åren inte alltid har sett ut så som jag attraheras av. Vad kan det bero på? Jo, att jag har blivit ”tvungen” att prata med någon för att vi jobbar ihop, pluggar ihop, känner gemensamma vänner eller något liknande. Och när man pratar med någon ett tag så kan personligheten ta över utseendet helt. Jag har varit med om det så himla många gånger! Plötsligt står jag där och gör snigelspår efter någon som inte ser ut ett dugg som jag attraheras av …

Sedan finns det alltid de där som tyvärr inte har en chans. Hur gärna jag än skulle vilja! Som är smarta, har humor, är finurliga, har väldigt levande ögon men som på grund av något i sitt utseende inte har en chans. För att de är fjälliga i hela ansiktet (jo, jag har träffat honom), har en andedräkt värdig en drake, har mjäll över både sina axlar, sin rygg, sina armar – ja, det står som ett litet snömoln runt honom (japp, har träffat honom också …), låter som Darth Vader när de andas och jo, jag träffade en sådan men kunde endast tänka hur det skulle låta i sängen när/om han dessutom ansträngde sig …

Hoj hoj hoj …(för att citera en berömd Astrid-figur med propeller på ryggen)

Den helgen som just varit har inte varit att leka med. Ni vet att jag hade lajbans i torsdags när jag var bjuden på en middag med chilenska handelskammaren? En riktigt korrekt tillställning när Chile skulle promotas i Sverige med chilensk mat (sittande tre-rätters middag), chilenska viner och chilenskt dansuppträde – där jag och några andra efter middagen gick vidare på byn och hade en riktig helafton …

På fredag var jag bakis som ett ägg men, ni vet – Kung på natten, Kung på dagen, det var bara att vika in skägget, sitta på jobbet och gilla läget. (Mycket kaffe gick det åt den dagen …)

Jag kom vid halv fem på em/kvällen och kände mig nästan frisk igen. Duschade och gjorde mig i ordning för nästa begivenhet. Jag skulle på en privat Oktoberfest! Mit knödel, bratwurst, sauerkraut, lederhosen, Gretl-klänningar, apfelstrudel – Ja,  scheisse grosse festung!! Zu seind oder nicht seind, das ist die frage, liksom … Jag hade lolitablus, lånade lederhosen, knästrumpor och kängor.

Jösses vad kul det var! Jag hade blivit bjuden av några jag inte kände så mycket men har träffat genom gemensamma bekanta. Så jag kom dit och det var ungefär 50 helt nya människor för mig förutom de två som jag kände sedan innan. Så det var bara att skaka hand sig runt och säga något finurligt till var och en. Alla var supertrevliga och vänligt inställda och det där stockholmska översittandet fanns inte och alla hade ansträngt sig och klätt ut sig till Oktoberfest i Bayern och jag kände under kvällen att jag blev kär i dem allihop och önskade att jag kunde ta med mig dem hem för att ha dem i mina byrålådor hemma! Jag hade det så bra! Fick så många nya intryck, mådde så bra, hittade så många nya, bra, konstiga, fantastiska människor och det kändes i hela kroppen att: Jag vill inte gå hem!

Jag kom hem vid 12-snåret mitt på dagen nästa dag …

Jag sitter på jobbet och är så jäkla apbakis så det är inte klokt ...

När jag åkte till jobbet idag så kände jag att:

"Det var väldigt vad det känns konstigt. Men ... Det känns verkligen konstigt! Amen ... Jag har ju glömt ta på mig bh idag ...!"

Så bakis är jag ...

Jag har börjat umgås med en av mina arbetskollegor lite mer än jag gjort tidigare och i lördags var jag hemma hos henne. Det är en kollega som jag kommer riktigt bra överrens med och som jag har pratat med en del. Vi har samma slags inställning till livet. Men i lördags när jag var där och sedan sov över så blev det en del pratande. Jag fick höra saker som var helt hårresande.

Min kollega föddes av en ung kvinna som hade en relation med en ung man. Det var inget stabilt i deras relation men när min kollega var nästan två år så fick hon trots det en lillebror. Det var ett slags desperat försök att rädda relationen för föräldrarna men (naturligtvis) gick de isär.

Där satt en ung kvinna med två små barn och en längtan att roa sig så då gav hon sina två barn – min kollega och hennes lillebror – både alkohol och tabletter för att droga ner dem så att de sov hela natten. (Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den informationen ...)

När min kollega var ungefär tre år så togs barnen från sin mamma och de hamnade i fosterhem. Där blev de adopterade till slut. Men min kollega som tyckte att livet verkade opålitligt och som dessutom bara var ett litet barn satte tydligen sina fosterföräldrar på prov och var obstinat så hon fick stryk i flera år. (?!)

Det upphörde när hon rymde hemifrån vid 13 års ålder. Polisen hittade henne efter två veckor och körde hem henne men så höll hon på under nästan två år. Hon stack hemifrån med jämna mellanrum.

Vid 15 sa hon till soc. att hon ville flytta hem till en kompis istället och om hon inte fick det så skulle hon sticka för alltid. Socialen hjälpte henne så hon kunde bo hos sin kompis.

Denna kvinna är idag 40+ och har tre barn, fast jobb, är skärpt, gift …

Hon dricker inte alkohol eftersom hon inte gillar hur hon blir när hon dricker, säger hon. Hon är gift sedan ett drygt decennium med pappan till det tredje barnet och ni hade kunnat slå ihjäl mig utan att jag hade kunnat gissa ihop denna historia ...

Jag var helt mållös när hon berättade sin historia. Det är sånt som står i böcker, ju! Jag är helt förvånad över att höra sådant i verkligheten! Dessutom fick jag höra att hennes allra första barn dog som 3-månaders bebis.

Jag har jobbat tillsammans med henne i flera år och även om jag i och för sig fattar att det kanske inte är en uppväxt man skryter med eller berättar om det första man gör så är jag ändå förvånad. Hon verkade så normal … Vilket kanske säger mer om mig och mina fördomar än något annat? Det är så många som har skit bakom sig i livet, alla har sina egna trauman och problem och det ska fan döma någon innan man vet vad som hänt tidigare!

"Show me how you do that trick
The one that makes me scream" she said
"The one that makes me laugh" she said
And threw her arms around my neck
"Show me how you do it
And I promise you I promise that
I'll run away with you
I'll run away with you"

Spinning on that dizzy edge
I kissed her face and kissed her head
And dreamed of all the different ways I had
To make her glow
"Why are you so far away?" she said
"Why won't you ever know that I'm in love with you
That I'm in love with you"

You
Soft and only
You
Lost and lonely
You
Strange as angels
Dancing in the deepest oceans
Twisting in the water
You're just like a dream

Daylight licked me into shape
I must have been asleep for days
And moving lips to breathe her name
I opened up my eyes
And found myself alone alone
Alone above a raging sea
That stole the only girl I loved
And drowned her deep inside of me

You
Soft and only
You
Lost and lonely
You
Just like heaven

Här kommer de två senaste tatueringarna som jag har skrutit om ...

(Är du nöjd nu, Charlies syster Lola?!? Och ni andra som jag har lovat??)

Den ena sitter på vaden och den andra på axeln.

Häpp!

Varje dag när jag kör hem min son i bilen efter fritids och jobb så blir jag numera underhållen av Bellman-historier.

Vilket har givit mig några funderingar:

1. Har alla barn en period med Bellman-historier? Jag kommer ihåg att dottern hade en period när hon stenhårt berättade Bellman-historier (hon var för övrigt en kolossalt mycket bättre berättare än sin lillebror ...).

2. Vad är en Bellman?!? Alla historier handlar om en rysk (japp, fortfarande!), en tysk och en bellman ...

Att vara fotbollsmamma åt en lagom-mycket-idrottande 14-årig tjej är minsann inte så flärdfullt och inkomstbringande som jag föreställer mig att det är att vara ex. Zlatans mamma.

Häromkvällen satt jag och var en sådan där bra och stöttande mamma som tittade på min dotters fotbollsmatch. Fastän det är kräktråkigt att se ett gäng unga tjejer springa omkring och jaga en boll medan de försöker att se snygga ut i håret så att de med jämna mellanrum stannar upp och fixar till sig.

Tjejer som ibland bara tappar fattningen och duckar för bollen eftersom de är lite oförberedda på att bollen plötsligt kommer deras väg.

Tjejer som dessutom ser preciiis likadana ut; långa, gängliga med halvljust, halvlångt hår i tofs, pannband (alla har svart för att det ska passa med matchkläderna) men som tur är med matchtröjor som har olika nummer på ryggen, annars är jag inte säker på att jag skulle ha känt igen min egen avkomma …

Alltnog, jag satt med de andra tappra föräldrarna och klappade och hojtade när de andra föräldrarna gjorde det, för det verkade rätt. Jag har åtminstone fattat så mycket som att det är lämpligt att titta åt det hållet där bollen är, så det gör jag …