Hela översidan av foten har varit en enda stor vattenblåsa efter min upplevelse med kokande pastavatten på annat ställe än ner i durkslaget i diskhon. Det kan tilläggas att det har … känts tydligt, kan jag säga. Jag har kunnat trycka ner foten i en träningssko efter att ha tagit bort snörningen, vända upp tungan och sedan bara knyta ihop skon över vristen. På det sättet har jag tagit mig runt.

(Nä, det är verkligen inte stiligt, men det gör mera ont än jag är fåfäng i detta läge …)

Igår när jag stod på jobbet och pratade med några så kände jag plötsligt:

- Oj, nu gick vattnet …

Plötsligt var hela skon och strumpan blöt och jag hade fått viss rörelseförmåga i tårna (i.e. det gick att sträcka på dem) för då hade blåsan på foten spräckts …

Det är faktiskt lite knökigt med foten. Jag fick stränga order på sjukhusakuten att inte duscha och tvätta mig för att det inte skulle rinna vatten ner på foten. Det är tydligen riktigt dumt för då kommer det bakterier in i brännskadan och det är tydligen det värsta eftersom brännskador är superkänsliga för bakterier och gärna blir infekterade - och det är inte bra.

Alltså har jag hela helgen kört raggardusch med våtservetter under armarna eftersom jag har varit hemma i min ensamhet. Nu är det dock måndag i morgon och därmed en ny dag på jobbet (som jag inte ser några problem med eftersom jag sitter vid ett skrivbord mest av tiden). Däremot vill jag inte sätta mitt rykte på spel med att visa upp mig i all min svettiga och sunkiga prakt, så jag skulle göra ett försök att duscha förut.

För att inte blöta ner foten och ge den bakterier så hängde jag benet utanför badkaret med duschdraperiet för och så fick jag sitta i en konstigt, vriden vinkel på golvet i badkaret för att kunna tvätta av mig. Samtidigt som jag aktade mig för att blöta ner benet som hängde utanför så att foten skulle klara sig.

Jag kände mig som en sådan där gummimänniska som på cirkus blir nerpressad i en liten ask ...

Ojojoj …

Nu ska ni få höra.

Igår skulle jag koka pasta till sonen och mig till middag medan dottern sov över hos en kompis. När jag skulle hälla av vattnet så hällde jag ut det över min ena fot.

Det var inte skönt!

Det är märkligt hur man kan tänka kristallklart i sådana situationer. Den halva sekund som hela händelsen tog hann jag notera att vattnet skulle hamna på golvet, att jag hade mina fötter där, så jag hoppade bakåt och lyfte ena foten för att minimera delen av mig som skulle träffas, jag såg och KÄNDE vattnet träffa mig, insåg att jag hade en strumpa på foten som måste av samt att foten snabbt som ögat måste in under rinnande, kallt vatten. Samtidigt så insåg jag att jag hade olja i vattnet och att det omöjligt kunde var en förbättring …

Jag slet av mig strumpan samtidigt som jag rusade genom hallen till badrummet och slängde foten i badkaret samtidigt som jag vred på kallvatten. Hela tiden skrikande: ”ajajajajajaj …”

Jag hamnade till slut på akuten i går kväll men fick åka hem senare under kvällen och sitter nu här med bandage runt hela foten.

Vad som hände var att jag efter 60 minuter under rinnande kallt vatten insåg att det faktiskt var mer än bara en bagatell och på sjukvårdsupplysningens (och akutens) inrådan så åkte jag till akuten för att kolla upp det hela. Det gjorde överjävligt ont så jag blev tvungen att ha foten i en hink med kallvatten när jag tog mig runt här hemma. Eftersom det var foten jag hade ont i och jag kände att det skulle bli besvärligt att köra med en hink kallvatten runt foten så ringde jag en taxi. Jag tog mig nerför trappan i trapphuset och det lät klonk, skvimp, klonk, skvimp (Det hade kommit snygga, vätskefyllda bubblor på foten också vilket bekymrade mig en del.) Väl inne i taxin så plaskade och skvimpade vattnet omkring i hinken vid minsta sväng eller buckla i marken och jag tyckte det var litet jobbigt att det kanske skulle spilla ut i taxin. Jag menar, skulle jag behöva betala mer då ..?!?

Hela tiden kände jag att för att inte skrämma den 8-åriga sonen mer än nödvändigt så var jag tvungen att skämta om allt som hände. När det blev tal om att åka till sjukhuset så insåg han att det var allvar och han blev lite rädd. (Själv hade jag "bara" obeskrivligt ont.)

Framme vid akuten så klonk, skvimp, klonk, skvimp-ade jag mig in och fick tillträde till både rum och läkare ganska omedelbart. (Det måste väl betyda att det är allvarligt, tänkte jag) Problemet var att jag inte fick ha foten i hinken längre eftersom de skulle ta hand om den.

 Jag sammanfattar det med att det gjorde riktigt ont!

Jag fick smärtstillande. På akuten har de bra grejer! 

Efter kort tid kände jag ingenting av foten och jag fnissade bara åt det absurda i situationen. Min fot såg så rolig ut med en blåsa ovanpå varje tå, en blåsa framåt på varje tå, en stor blåsa under foten på hela trampdynan och så helt prickigt av blåsor över hela fotryggen. En del ganska stora dessutom!

Jag fick något nät med jox på som inte skulle sitta i mer än tre timmar (för då luckras huden upp ...?!) och så fick jag andra slags nät, bandage, kompresser, smärtstillande och bedövningssalva med mig hem. Dessutom skickades jag hem med ett par kryckor som jag fick låna eftersom det inte gick att stödja på foten. I såna ögonblick så är jag riktigt glad och nöjd över svenska skattesystemet. Allt jag själv betalade var den där akutavgiften på 150:-.

När jag var färdigbehandlad och liksom utskriven så tog jag mig ut i väntrummet och då tittade sonen på mig med allvarliga ögon och sa:

- Mamma, det här blev ingen mysig kväll. Detta var jättetråkigt …

Mhm, fnissade jag, det var inte meningen att du skulle ha tråkigt, naturligtvis. Det var inte för att roa dig som jag hällde kokande oljevatten på foten. Jag borde såklart ha tänkt mig för och ordnat mys för dig istället.

SAMTIDIGT som jag kände att jag nog hade lyckats att avdramatisera hela händelsen inför sonen så att han inte skulle få mardrömmar om en döende mamma utan fot …

(Däremot så ville jag bli lite tyckt synd om och jag kunde ju lätt tänka mig att få en viss medömkan eftersom jag hade haft så ont …)

Jag ringde sonens pappa som fick skjutsa hem mig och sedan ta hem sonen till sig. Jag själv bytte bort tre-timmars-bandaget, tog en smärtstillande till, lade mig och sov ostört till 12 idag när jag vaknade ur den dåsighet som tabletterna gav mig. Då var jag så oändligt mycket bättre och idag har kan jag stödja på hälen så det går att gå runt i lägenheten.

Snart är jag bra igen ...!

Jag har fått en ny hobby – att läsa nyheterna på nätet! Det finns sååå många jättekonstiga ”nyheter” att läsa om. Följande rubrik hittade jag för ett tag sedan:

”SJ: Du har ett konstigt namn och är säkert ful”

Jag blev jättenyfiken och läste artikeln. Den handlade om Charlott Yxnäs, 38, som hade fått ett otrevligt och oförskämt meddelande på sin telefonsvarare när SJ ringde upp för att meddela en ändring av tågnumret. Följande står i artikeln:

”Men SJ gjorde en ändring av tågnumret och talade in ett meddelande på telefonsvaren.

Efter information kommer chocken när telefonisten fortsatte:”

”Jag tycker inte om dig”

”Jag är den hemska massmördaren Veronika. Jag kittlar dem i näsan med mina dreads tills de dör. Charlott Yxnäs. Yxnäsa. Jag ringer på uppdrag av SJ och jag ringer för att mobba dig för ditt efternamn, som är Yxnäs och som jag tycker är väldigt konstigt. Jag vill bara säga att jag inte tycker om dig. Du har ett konstigt efternamn och är säkert ful.”

Make no mistake – jag vill från början klargöra att detta är otroligt osmakligt, totalt fel, har en genuin brist på medkänsla och är totalt obegripligt och jag tycker verkligen inte att man ska eller kan göra en sådan här sak! Charlotte blev med rätta ”ledsen och kränkt”.

Däremot så börjar min morbida hjärna genast visa seriestrippar för mig inne i huvudet. Vad i hela himlens frid kan få en människa som jobbar med service och kunder och människor i viss beroendeställning att göra och säga en sådan här sak?!?

VAD??

Var telefonisten berusad?

Ville telefonisten få sparken?!

Handlade det om en vadslagning?

Hur tänkte människan??

Slog det plötsligt över?!?

Och hur trodde människan att det skulle tas emot? Som ett skämt?!? Det blir (nästan) roligt när man tänker på det.

Jag föreställer mig att sitta och jobba med att ringa upp människor hela dagarna. Man möter människor som är både snälla, vänliga och tacksamma såväl som människor som är otrevliga, (folk)ilskna och irriterade. Människor av alla sorts nationalitet, bakgrund och uppfostran. Det är ett … omväxlande jobb. Har man inte fått någon utbildning i hur man bemöter människor med olika typer av humör i telefon så vet jag av egen erfarenhet att det är ett psykiskt påfrestande jobb. Men därifrån till att prata in det meddelandet som hade gjorts är ett gigantiskt kliv …

Vidare står det i artikeln:

”Om en vecka ska Charlott Yxnäs sätta sig på ett SJ-tåg igen.

– Jag är fullt medveten om att det handlar om en enskild person. Men jag ser inte fram emot resan efter det här.”

Varför låter hon sig inte se fram emot resan? Vad tror hon ska hända? Att telefonisten kommer gående i mittgången och ”kittlar dem i näsan med mina dreads tills de dör” …?!?

På det hela taget så är det en ganska obegriplig ”nyhet”. Med tanke på att barn far illa världen runt, krig förs, människor dör av svält, sjukdomar och brist på friskt vatten.

Dagligen.

Igår var det första gången som min 14-åriga dotter skulle dela ut reklam och hon var lite nervös redan dagen innan och undrade om hon skulle göra bra ifrån sig och rätt och så … Det är nämligen en tjej som alltid vill göra allting så rätt som möjligt. Vilket ju är bra i och för sig, men hon ställer ibland orimliga krav på sig själv och i det läget måste jag som förälder ta ner henne till verkligheten och få henne att se rimlighet i saker och sammanhang.

När jag kom hem från jobbet igår på dotterns första arbetsdag möttes jag av ett kök som såg ut som om ett gäng skräckslagna måsar hade blivit instängda där. Spisen var helt nerkladdad, en stekpanna hade något kolsvart fastbränt i botten och det var precis hur rörigt som helst med bunkar, tallrikar, smulor, müsli, bestick och annat odefinierat på bänken. Strax därefter kom dottern in genom dörren och det var en genomsvettig, trycksvärtesvart, gråtande dotter som hade tappat tron på sig själv helt och hållet.

Det var inte i det läget som jag började orera om hur rörigt det såg ut i köket. Nä, jag var lite mer pedagogisk än så och började jag säga snälla saker till henne om att jag tycker hon är duktig, men varför var hon ledsen?

- Snyft … jag klarar inte det här jobbet, mamma … snörvel … det är för svårt … det är jättesvårt att veta var man ska lägga i saker och inte … snyft … och man blir alldeles svart på händerna … så nu är min mobil svart! … snyft … tror du det går bort? … och jag har verkligen funderat på om det är värt detta … snyft … om pengarna är värt allt detta … snörvel … och innanför en dörr satt det en hund … snyft … och den fick tidningsbunten på sig! … snörvel … Tror du den klarade sig, mamma? … snörvel …

Vad som hade hänt i köket fick jag också reda på.

- Mamma, när jag hade hållit på ett tag så blev jag hungrig och gick hem för att göra mat. Jag skulle göra pannkakor … snyft … men du hade ingen mjölk hemma så jag fick ta youghurt istället … snyft … Mamma, det blev jätteäckligt!!! Snörvel … och så fastnade det i stekpannan och brändes fast ... snyft ... och blev svart på utsidan men alldeles rinnigt på insidan… snyft …

Dumt nog frågade jag:

- Men varför tog du inte en tia från dina pengar och gick och köpte ett paket mjölk? Du får ju tillbaka pengen när jag kommer hem igen?

Dotterns ögon blev dubbelt så stora i två sekunder och sedan kom:

- Men åh!! … snyft … Det tänkte jag inte på!!!! … snörvel …

Jag är helt övertygad om att hon lärde sig omätbart mycket under den eftermiddagen om hur livet fungerar. Det där är sådan kunskap som bara kan fås av erfarenhet. På kvällen när hon var nyduschad och mätt efter middagen så insåg hon att hon hade tjänat en hundring under eftermiddagen och hon sa lite drömmande att det skulle hon ju kunna köpa två t-shirts på Gina Tricot för …

Min 14-åriga dotter har fått jobb. Hon ska dela ut reklam en gång i veckan och tjäna egna pengar. Det är på vår egen gata och gatan bredvid så det är så bra det kan bli, tycker jag. Det kommer att ta cirka en timme per gång när hon väl kommer in i rutinerna.

Det är inte välbetalt på något sätt men det är bra att hon får tjäna lite egna pengar för då lär hon sig att pengarna inte plötsligt uppenbarar sig på kontot. Att det faktiskt är slitsamt att tjäna pengar.  Att det inte funkar på det sätt hon trodde när hon var i treårsåldern och jag vid något tillfälle sa till henne att vi inte kunde köpa vad-det-nu-var-hon-ville-ha eftersom jag inte hade pengar till det. ”Men du kan hämta pengar i väggen!” sa hon uppmuntrande (och krävande!) till mig medan hon pekade på bankomaten …

Redan dagen efter telefonsamtalet om att hon hade fått jobbet kom ett tjockt kuvert adresserat till henne med information om hur man gör, vad som ska ner i vilka lådor beroende på vad det står på lådan (Ingen reklam, Gärna samhällsinformation etc.) och en detaljerad karta över vilket hennes distrikt var. Det var dessutom med en lista där hon skulle fylla i vilka veckor hon ville vara ledig i sommar.

Dottern tittade skeptiskt på semesteransökan och frågade mig om hon verkligen skulle behöva fylla i den nu?

-          Javisst, sa jag.

-          Mäh! Hur ska jag veta nu när jag vill vara ledig i sommar?!? Asså, tänk om det inte är fint väder när jag har ledigt?!?

-          Just det ... Välkommen till verkligheten, sa hennes mamma kallt (eftersom det handlar om en timme i veckan). Själv fyllde jag i min semesteransökan i mars …

Min chef och jag har en väldigt avspänd och skämtsam attityd mellan oss. Vi två vet precis var gränsen går mellan skämt och allvar och har precis samma knäppa humor och skrattar åt samma saker, men för någon som inte känner oss så kan det låta illa om man råkar höra hur vi pratar med varandra.

Igår när jag skulle gå hem från jobbet så satt jag först och hängde med några arbetskamrater några minuter. Jag funderade på om jag skulle orka åka förbi och träna innan jag åkte hem eller om jag inte orkade det.

Då kom min chef in i rummet och tog sällskap med oss. Jag kastade ur mig till honom:

- Tycker du att jag ska åka förbi gymmet och träna innan jag åker hem, eller tycker du att jag ska åka hem, lägga mig på soffan och äta glass?

- Hur var det nu igen? Du är singel, va'?

- Ja.

-  Då tycker jag nog att du ska åka och träna ...

Läste på nätet en dag och fick se följande nyhet:

”Ginger dödades - av en städmaskin”

Och så var det en bild på en liten Bostonterrier – ni vet den där hundsorten som finns på skokrämsförpackningarna. Jag blev nyfiken och läste vidare.

Detta är givetvis en genomsorglig historia, inte minst för hunden och dess ägare. Däremot så kan jag med min makabra och sjuka fantasi inte låta bli att se det hela som i en humorbildserie framför mig.

Följande står det i artikeln:

”Robert var precis klar med morgonpromenaden med sina två hundar då en städmaskin plötsligt dök upp på gatan. Den sög upp Ginger som dog direkt. Det var ett ögonblicksverk. Plötsligt stod ägaren Robert Machin med två koppel – men bara en hund.”

”En städmaskin på gatan i Bronx, New York såg inte den lilla bostonterriern Ginger utan körde för nära den så att hunden sögs in.”

Utan att vara en elak människa – bara morbid och konstig – så började jag fnissa och såg framför mig Michael Palins rollfigur Ken i filmen ”A fish called Wanda” när han trots att vara en sann djurvän råkar ta död på vittnestantens hundar – en i taget – när han i själva verket skulle röja tanten ur vägen.

Det står även i artikeln:

Nu vet jag i och för sig inte hur städmaskinen som var med i olyckan ser ut eller hur snabb den var, men alla städmaskiner jag föreställer mig är inte så våldsamt snabba så att jaga den ”i flera kvarter” måste ju betyda att mannen i fråga inte var den snabbaste på gatan.

En jättesorglig – och också riktigt dråplig – historia.