Hur lever vi egentligen? En mycket bisarr men ändå väldigt vanlig syn i mitt hem är följande:

Jag sitter i köket med min laptop (jobbets) och ”ska bara …”

Min 14-åring sitter i sitt rum med sin lilla laptop och chattar med sina kompisar.

Min 8-åring sitter i soffan med familjens laptop och spelar spel.

Ganska tragiskt om man tänker på det. Jag menar, om någon skulle se oss i just de ögonblicken så skulle jag antagligen klassas som Storstockholms mest nonchalanta morsa.

Så det är tur att åtminstone jag själv vet inombords att jag faktiskt umgås med mina barn IRL också …

http://www.expressen.se/nyheter/1.2197928/victorias-miss-i-helsingfors

Stackars prinsessa att vara så övervakad och påpassad av media hela tiden! Varenda liten faiblesse som görs dokumenteras noga åt omvärlden och för all evig tid framåt. Trots allt så är ju även kronprinsessan nästan en vanlig människa. Jag vet! Det låter helt corny, men det är faktiskt så! Hon kan ha huvudvärk, dåligt minne, höra dåligt, ha förberett sig dåligt eller bara snubbla på orden precis som jag själv gör på mitt jobb. Och säkert du också? Men i hennes fall så är det direkt rubriker i alla tidningar. Och inte bara i Sverige, dessutom.

Arma människa att vara så påpassad …

Jag vet! Hon är född till det. Hon har utbildning för det. Hon har tränats till det. Hon får betalt för det. Hon får se världen. Hon får gå i tjusiga kläder och ha coola, hippa accessories som jag själv endast har råd att få se på bild. Hon vet inget annat. Hon har en hel stab med människor som hjälp runt sig. Men för jösse namn, det är en människa av kött och blod och med mänskliga brister vi pratar om här.

Jag säger fel ibland men det är minsann ingen som kommer ihåg det. När jag tänker efter så är det nog inte ens många som lägger märke till det. Det blir då definitivt inga tidningsrubriker!

Nu låter jag nästan som en renrasig royalist, men ack vad fel! Jag tycker att vi betalar alldeles för mycket pengar åt några få människor som gör ett jobb som jag hellre skulle vilja att vi valde in kompetenta människor att sköta istället för att de från födseln är bestämda att sköta jobbet oavsett hur lämpade de är för det. Antagligen billigare, dessutom.

Jag menar att den andra sidan av det myntet är att födas och sedan inte ha någon egen vilja och att det nog är ganska horribelt. Slaveriet är ju sedan länge avskaffat men är inte kungahuset en slags form av livegenhet? Bara det att det är lite mer eftertraktat att bli kung/drottning än att sträva efter titeln slav …?! De har ganska mycket gemensamt om man bortser just pengatillgången.

Du får inte jobba med vad du vill (hur skulle det se ut om kronprinsessan ville jobba i kassan på konsum?).

Du får inte utbilda dig till vad du vill (tänk om någon av kungabarnen skulle vilja bli murarlärling?).

Du får inte roa dig var du vill (kan ni se hela secret service och staben med människor om någon av dem vill tälta och vara med om Roskildefestivalen?).

Du får nästan inte gifta dig med vem du vill (tänk vilket nålsöga Daniel har fått passera och tänk på rubrikerna kring prinsens alla donnor …).

Du får inte sjukskriva dig om du är lite sjuk, bakis eller rent av inte har lust att jobba någon dag för att du är så ledsen för något (nä, för någon kung ifrån en afrikansk stat är här och ska ha dig som bordsdam till middagen och du måste vara trevlig och artig och väluppfostrad trots att du mår skit).

Du får inte fira högtider ensam med dina nära och kära eftersom du då är allmän egendom och tillhör hela Sveriges folk mer än någonsin.

Ovanpå detta ska du dessutom alltid vara politiskt korrekt, snäll, väluppfostrad, vänlig, leende och vinkande, allmänbildad, säga både kloka saker och småskämta lite … Om du då dessutom snubblar till med tungan och säger Helsingborgare … Helsingforsbor … - är det ens värt att uppmärksamma?!???

Låt den stackars människan få vara just – människa!

Jobb, jobb, jobb, jobb ...

Shit, vad mycket det är nu! Har fyra uppdrag parallellt som allihop borde varit färdiga redan, men på grund av saker jag inte styr över så är de inte det. (Nä, det var ingen ursäkt ...) Där alla fyra uppdragsgivarna dessutom tycker att just deras uppdrag är störst, viktigast och mest prioriterat.

Jobba igen ...

Vad fort det går ibland …

Mina barn bor hos mig varannan vecka och hos mig är det onsdag som är bytardag.

I onsdags när jag hämtade den 8-åriga sonen så hade han klippt sig. Och, nä! Det var inte första gången på åtta år som det hände, men det var första gången han hade klippt något som var en annan frisyr än fem millimeter jämnt över hela skallen. Han har alltid velat ha samma som sin pappa så det har varit maskinklippt varje gång och sedan har det fått vara så tills det blivit för långt och därmed dags att ta fram maskinen igen.

Denna gång hade han fått en frisyr med lite kortare runt om i nacken och på sidorna men med lite längre ovanpå. Och – han har börjat använda frisyrgelé!! Det var stuk på håret! Han är så himla fin. Men samtidigt har han blivit stor. Nu när jag lämnar honom på skolan så får jag inte pussa på honom när jag säger hej-då längre. Han skruvar besvärat på sig och väser: ”Mamma, de andra ser ju!”

Lite sorg kan jag känna över att en era har tagit slut men å andra sidan kommer det nya intressanta perioder i mina barns liv.

För, som en kompis till mig sa vid ett tillfälle angående sina barn – Den bästa tiden är alltid NU!

Jag har en fundering.

Jag har en kamrat som träffade en ny flickvän i juli i somras. Alltså för tre och en halv månad sen. (Jag vill bara klargöra hur kort tid som förflutit.)

Igår pratade jag med honom och det visade sig att han mer eller mindre bor hos sin nya kvinna numera. De är jätteseriösa i sin relation sa han och lät mycket lycklig och nöjd.

Är inte det fort? Eller?!

Jag har ytterligare en kompis som träffade en ny man i februari, flyttade in till honom och hans femåriga son i juli och nu är hon gravid och de ska ha (ett planerat) barn i april …

Är inte det fort? Eller?!

Jag började jag tänka och mina tankar spann loss, fullständigt. Vad är det som gör att människor är så snabba att bli så enormt seriösa i nya relationer? Är det för att jag och mina vänner har nått den aktningsvärda ålder där vi är tillräckligt gamla så alla vet vad de vill ha och det är därför de agerar snabbt och utan att tveka?

Är de rädda för att vara ensamma och därför tar vad de får och kommer över? (Allra minst troliga alternativet!)

För det kan väl knappast vara så att de är så kära så de inte kan vara utan varandra? Det händer väl bara när man är arton år och hormonerna flödar?

Är det jag som är kräsen och har inte träffat Mr Prins än? Liksom – är det jag som är så seg och rädd i nya bekantskaper? När jag träffar nya … eh, bekantskaper, så blir jag först väldigt lätt charmad och tilltalad av att vara eftertraktad men så fort det blir det minsta allvar och paw-rihk-tiht (M: jag lånar ditt uttryck?) så backar jag fortare än någon hinner säga pargemenskap, korsar mig, hänger lite vitlök runt halsen, spottar över axeln och gör några karateslag framför mig. Jag är livrädd att jag ska behöva prata varje dag, ses varje dag, att vi ska flytta ihop och gifta oss, skaffa en flock ungar och jag är livrädd att jag ska behöva bli presenterad för släktingar och vänner. Jag vill inte rusa in i något. Jag känner det som om jag behöver ett par år att lära känna varandra, se om det verkligen funkar, känna av varandras vanor och irriterande sidor innan jag ens skulle fundera på att ha samma adress.

Jag började fundera på varför? Är alla andra så himla perfekta för varandra så de har det så bra ihop? Eller är jag en relationsrädd jäkel som kommer att bli den bittra tanten i trappuppgången eftersom jag inte vågar ha en riktig vuxenrelation? Ni vet, hon tanten som väser från sin dörrspringa att barnen inte ska leka så högt på gården, hon som tittar genom titthålet på dörren så fort det slår i ytterporten (kanske sitter hon permanent på en stol därinnanför?), den tanten som har bruna, korviga strumpor och alltid luktar kiss …

Så det är kanske inte så himla konstigt att jag är singel …

Jag var på en fest i lördags när en av mina favoritkollegor på jobbet fyllde fyrtio år.

Jösses, vilket party ...

Nu kanske ni tror att jag är en riktig festprissa och det kan jag hålla med om att det kan verka som, för denna hösten har det verkligen hopat sig med festligheter, men skulle jag göra ett genomsnitt i livet så skulle det inte vara så ofta som ni kanske kan ha fått för er. (Vad hände nu?! Har jag dåligt samvete för att jag har kul på fritiden?)

I vilket fall, det fanns en yngre släkting till min kollega på festen. En systerson på drygt tjugo år. En väldigt, väldigt charmig, söt, eftertraktad, populär kille som såg bra ut, skrattade och skämtade och som var både rapp och driven. Han var en sån perfekt kille – förutom att jag var dubbelt så gammal som han och att min kollega (alltså hans moster) påminde mig oavbrutet om att hon har bytt blöjor på honom och att han därmed var för ung för mig ...

Han och jag var två av de allra sista på festen när vi satt tillsammans med födelsedagsbarnet och slurkade drinkar som blev allt starkare och starkare framåt morgonkvisten. Hon som fyllde såg till att även jag fylldes, om jag säger så …  

En annan kollega till mig (som skulle sova över hos mig eftersom hon bor en bra bit bort) satt och var trött och ville egentligen åka hem till mig och sova tror jag - men det tog jag ingen som helst hänsyn till. "Luta dig mot bordet och sov lite" beordrade jag henne helt iskallt eftersom jag hade så himla trevligt (hon känner mig som tur är så jag tror inte att hon tog allt för illa upp?)! Jag ville ju sitta med den unga systersonen och känna mig het, inte gå hem och sova!

Den slipade systersonen och jag hade det trevligt och det visade sig att våra kunskaper kompletterade varandras så vi satt och spånade på ett nytt företag ihop. Då och där var vi vansinnigt framgångsrika …!

Han kläckte ur sig strax innan jag gick hem att ”Det är synd att du inte är 25 år yngre” och jag kände längst inne i min berusade hjärna att det antagligen var det grekiska påbråt i honom som slog till men jag struntade i det och kände mig smickrad istället …

Igår kväll bakade jag lite matbröd igen. Har legat lite lågt med bakandet sedan i somras då jag tyvärr kom av mig. Men nu tröttnade jag på att gå och handla bröd hela tiden.

Hela tiden? Ja, bröd är godast när det är färskt så jag köper bara ett i taget.

Men har jag ingen frys att lägga det i? Jo, men eftersom jag ska baka alldeles snart, typ imorgon, så behöver jag ju inte handla mer än ett bröd …

(Likadant varje gång!)

Så nu bestämde jag mig då för att baka. Fick storhetsvansinne och satte två degar medan jag ändå höll på – måttfullhet har aldrig varit min grej … Nu skulle frysen fyllas med saftigt och mumsigt bröd så att jag kunde välja mellan ljusa, mörka, morots-, russin- eller ja, alla möjliga sorters bröd och ta fram ur frysen, värma och på så sätt få som nästan färskt varje morgon till frukost. Mums!

Ena degen gjorde jag på ett sätt jag gjort många gånger förr, den blev med linfrö, vetemjöl och grahamsmjöl som jag gjorde till frallformade bröd med havregryn på. (Blev riktigt bra om jag får säga det själv …)

Den andra degen tänkte vara innovativ med så jag tog i yoghurt, russin och rågmjöl men (tyvärr) inte så mycket vetemjöl. Nu skulle det bli nyttigt, minsann! 

Detta gjorde att det jäste ganska dåligt eftersom glutentrådarna i vetemjölet behövs för att få en bra jäsning och därmed ett fluffigt bröd. Vilket gjorde att när jag skulle baka ut degen - och gjorde typ tekakor, eftersom jag ville variera mig och vara lite crazy - så jäste det ganska dåligt. Det fixar sig i ugnen tänkte jag optimistiskt.

Gjorde det det?!? Nä!!!

När de förbaskade tekakorna kom ut ur ugnen så hade de alltså inte hade jäst till fluffiga, läckra, åtråvärda tekakor. (Som de borde ha gjort om de var väluppfostrade och ville glädja en irriterad, bakande, hårt slitande medelålders tant.) Nä, de var som välgräddade rågfrisbees. Det blev två plåtar med frisbees, liksom …

Jag funderar på om jag ska ha någon slags kvarterstävling under helgen? Typ Kast Med Liten Rågfrisbee?! Jag har frisbees så det räcker och blir över i alla fall …

Jag fick en fråga av F som i inlägget nedan undrade över vad mitt handikapp innebär för mig och då tänkte jag på mitt vanliga, klassiska sätt att det står ju glasklart i inlägget, vad i herrans namn kan det vara han undrar över?!? (Förlåt F, men du verkar kunna tåla att drivas med?) Så jag slog upp mitt inlägg och läste igenom det igen och – vad skådade jag? En väldigt ofullständig rapport om min defekt. Mitt fel i hjärnan. En ganska ensidig redogörelse över hur jag är, som dessutom fick mig att framstå som en ganska otrevlig människa. Så nu ska här nyanseras!

Jo, jag har fel i hjärnan!! Det är för övrigt ett ganska bra fel att ha tycker jag nog. Av all skit man kan ha så har jag fått något som dessutom ger mig vissa fördelar. Jag har ingen speciellt allvarlig form av det heller. Lever ett vanligt liv med barn, bostad, jobb, vänner, intressen, aktiviteter, körkort och bil, jag behöver ingen ledsagare när jag ex. går och handlar …

När jag fick min diagnos vid 36 års ålder efter att ha gått på utredning hos psykolog en period så talade psykologen om för mig att jag hade rätt att gå och få en ledsagare hos sjukvården och ledsagaren skulle kunna hjälpa mig med att betala räkningar, tyda instruktioner och liknande. Jag flinade och frågade om han tyckte det verkade nödvändigt och han flinade tillbaka och sa att han faktiskt var skyldig att upplysa mig om det men att han mycket väl trodde att jag inte behövde någon ledsagare.

Så F, jag har en ganska mild form av Asperger som gör att jag ibland verkar lite oförstående inför saker/situationer som andra tar för självklara. Det är även det som gör att jag inte lindar in mina meddelanden i lull-lull utan rakt på sak bara säger vad jag tänker och menar.

Detta gör att många kan uppfatta mig som sträv och kantig emellanåt men det gör även att jag har blivit den som andra kommer och anförtror sig åt eftersom jag är sådär otäckt pålitlig och sanningssägande. Jag ger råd som kan verka karska i första skedet men som sen visar sig vara ganska bra …

Jag har inga problem med att skratta åt mina tokigheter eller mina misstag, om jag tar det som kul missöden så blir det ju inget allvarligt av det. Jag har inga problem att få nya vänner och har ofta fått höra att jag är både trevlig och rolig samt snäll och omtänksam. Mitt problem ligger i att jag tolkar saker bokstavligen. Inte riktigt så illa som att jag börjar glo upp i himlen om någon ropar ”Se upp!” till mig (typiskt Aspergerbeteende) … Men ibland kan jag undra över luddig information. Ex. när någon säger ”Man borde ta och städa.” Det är (för mig!) så mycket som är ofullständigt i den meningen.

Man borde … Vem är ”man”? Den som säger det? Jag? Någon annan? Är det en uppgift jag borde utföra alternativt be någon genomföra??

Man borde … Det är mycket man behöver göra? Betyder det att det kommer att genomföras? Eller inte? Om det kommer att utföras (och av vem?), när kommer det i så fall att utföras? Finns det en outtalad uppgift åt mig i allt detta?

Riktigt så förvirrad är jag inte vanligtvis men ibland kan såna här frågor börja snurra runt och det är då jag ställer väldigt precisa frågor kring något som andra tycker är vansinnigt självklart och jag blir uppfattad som knökig. Det är det som min Asperger är för mig. Personligen har jag inga problem med det för jag är inte blyg utan ställer frågor tills jag fattar helt enkelt. Men ibland uppfattas jag som lite mer korkad (trots att jag har papper på annat) eftersom jag inte fattar det som inte sägs uttryckligt och tydligt.

Fler frågor?