Ni behöver inte skrolla neråt eftersom #6 faktiskt inte har publicerats. Ni har inte missat den, den är inte med.

Åter till #7 – Your best friend

Fiktiv eller verklig?

Bara en?

Under vilken tid I mitt liv?

Jag berättar om Ullis. Ni får själva bestämma om ni tror det är sant eller inte …

Jag träffade henne när jag var kring 20 år. Det var hon med. Vi var varandras motsatser till det yttre. Just på grund av det så tog det ett tag innan vi började prata med varandra. Vi jobbade tillsammans och hade vi inte gjort det så hade vi aldrig, aldrig lärt känna varandra.

En dag kom hon och frågade mig om jag ville gå ut med henne och hennes kompisar. Nya människor är oftast kul och jag visste ju att hon var en blond, smal, populär innetjej medan jag själv hade punkiga kläder, kolsvart, färgat hår, var allmänt obstinat, vegetarian och gärna käftade mot folk, men jag tänkte att: Vafan, liksom …

Alltnog, jag tänkte att det var snällt av henne att fråga mig så jag gick med. Den kvällen var supertrevlig och vi blev vänner direkt. Superdupervänner!!

Det visade sig att vi var fruktansvärt lika på insidan och tyckte samma saker. Vi hade samma värderingar, samma tankar om livet och total förståelse för varandras nyfikenhet på livet eftersom vi var nyfikna på exakt samma sätt!!

Det var början på en fantastisk vänskap och ett totalt förtroende för varandra. Vi delade allt med varandra. Allt! Jag menar verkligen, riktigt a l l t !!! Det finns inget under den perioden i livet vi inte vet om varandra.

Vi hade varsin lägenhet, hon hade en son som var 2 år när vi började umgås. Hon hade det riktigt knapert med pengar och gick med viss regelbundenhet till pantbanken för att få lite extra pengar. Jag hade bara mig själv att tänka på. Vi sov över hos varandra nu och då. Vi pratade med varandra i telefonen varenda, jäkla dag under flera timmar. Förutom att vi jobbade ihop.

Vi utvecklade ett eget sätt att prata med varandra på jobbet så att vi fick sagt så mycket som möjligt under så kort tid det bara gick när vi möttes på jobbet! En av våra arbetskamrater undrade vid ett tillfälle vad vi pratade för språk …

Vi var ute på krogen så ofta vi kunde och hade råd och vi blev ganska självsäkra efter ett tag. Vi brukade komma till ställena, skanna av de killar som var där och bestämma oss för varsin. Som vi sedan gick hem med …

Och så ringde vi nästa dag och berättade allt. (Tänk på att detta var lååångt innan mobilernas tid.)

Vår vänskap dog långsamt ut när jag flyttade 50 mil men jag tänker på henne väldigt ofta och numera hörs vi kanske en gång vartannat år.

Jag fick ju en jättejätterolig kommentar på festen i lördags som jag vill dela med mig av ...

Eftersom jag hade temafest så hade jag klätt mig efter mina egna regler. Det var 20-talet som gällde. Jag hade en svarthårig peruk som hade någon slags korthårig page-klippning, en svart paljettbeströdd och myyycket kort klänning, lååånga pärlhalsband, svarta strumpbyxor och höga, svarta skor.

En av mina bästa vänner - jag har känt honom i mer än 10 år - kom och sken upp när han fick se mig. Han sträckte ut armarna och kom emot mig med ett leende över hela ansiktet samtidigt som han ropade ut med stor kärlek i rösten: "Men, Riesling, du ser ut som en riktig slampa!!!"

I lördags hade jag födelsedagsfirande för mig själv. Jag som aldrig, aldrig firar mina födelsedagar! (Eller andra tvingande helger heller, för den delen …) Min mamma trodde in i det sista att jag hade dolt något för henne. Hon ringde och frågade igen och igen varför jag skulle ha födelsedagsfest? Vad var det som var så speciellt med min 44-års dag? Vad var det som skulle firas? Egentligen? (Jag tror att hon trodde att jag skulle ha förlovning eller bröllop eller något …)

Jag har varit på en massa roliga fester de senaste åren och insett att jag när jag fyllde 40 bara var arg och sur på allt i hela världen eftersom jag höll på att separera då. Vi sålde huset och jag köpte lägenhet och allt dumt i hela världen var bara mitt fel, fick jag noga förklarat för mig. Det var en jobbig tid och jag ville då verkligen INTE fira min 40-års dag mitt upp i all det!

Men så i år kände jag att jag också ville ha fest!! Så då hade jag det!

Dessutom har jag i hela mitt liv velat ha en 20-tals fest! Det decenniet var så coolt! Kläderna var magiska – alla kvinnor var väldigt kvinnliga och männen väldigt manliga. Det var förbudstid och dekadens, charleston och maffia, kvinnorna släpptes lösa ur korsetterna, det var skratt och det glada livet, limbo och cigarettmunstycken, champagne och Karl Gerhard etc. etc. etc. ...

Så jag hade alltså temafest: 20-talet!

Jäklar, vad lyckat det blev!!!

Alla – verkligen ALLA – hade ansträngt sig och klätt sig tidsenligt och fixat till sig och var så himla jättefina!! Jag gick bara omkring och mös … (myste …?!)

Eller; jag drack vin, åt mat, dansade, pratade, skrattade och hade en toppenkväll!!!

Det enda som var lite trist var att inte riktigt alla som hade fått en inbjudan kunde komma. Ni vet vilka ni är …

Jag lägger ut lite bilder så ni kan se. Kanske bli avundsjuka och/eller inspirerade.

Detta är ett svårt ämne för mig. Jag är inte säker på att jag tror på kärlek. Jag är inte säker på att jag vet vad det är?

Det kan nog vara så många olika saker, jag misstänker till exempel att det jag känner för mina barn är kärlek.

Jag vill att det ska gå bra för dem, jag vill inte att någon ska göra dem illa, jag vill att de ska må bra, hålla sig friska, träffa snälla och goda människor i livet. Om någon skadar mina barn så skulle jag nog kunna göra lite av varje mot den människan beroende på vad den har gjort. Jag känner att jag kan bli en björnhona gentemot mina barn och den som ev. hotar dem, om det behövs!

Jag kan ofta bli förälskad i människor! Kan det vara en slags kärlek? Könet spelar ingen roll. Inte heller ålder eller något sånt. Jag blir förälskad i någon som är full av energi! Som ger mig nya intryck och som får mig att må bra. En som får mig att skratta mycket och som kan göra mig förvånad och som vågar säga emot mig och som utmanar mig. En sån som jag pratar mycket om och med och som jag gärna skulle vilja ta med mig hem i fickan på kvällarna. En sån som jag skulle vilja ha i en byrålåda hemma, helt enkelt! Kan det vara kärlek?

Vad gäller ”vuxenkärlek” så vet jag inte vad jag skulle definiera den som? En attraktion? Någon man blir attraherad av, ser upp till på något sätt, någon man vill vara nära ofta eftersom man får energi? Måste det ha med intim kärlek att göra? Jag själv skulle svara nej på den frågan. Kanske är det samma sak som trygghet? Ja, jag vet inte …

Intim kärlek har – i mina ögon sett – inte så mycket med Kärlek att göra. Det är mer attraktion, god lukt och ett tilltalande utseende som gäller då.

Sedan är det väl så att det med intimitet kommer ett visst förtroende och ofta en förälskelse och ett givande och tagande av energi? Vilket gör att det är viktigt med intimitet mellan par?

Men Kärlek?

Ja, jag tycker det är svårt …

Ja, idag var då en dag som inte passade för detta ämne …!

Eftersom jag ska ha födelsedagsfest ikväll – jag fyllde år för tre dagar sedan – så är detta en sån där dag när jag förbereder allt. Kokar, bakar, steker, lagar. Åker och handlar och svettas. Tar en kaffe och svär över att det saknas grejer. Åker till affären igen. Ja, ni har temat klart för er och förstår …?

 Jag har idag druckit X (valfri, ganska hög siffra) koppar kaffe. Till frukost smällt i mig en smoothie, ett kokt ägg och en macka med leverpastej (så att jag står mig hela dagen).

Efter det har jag slickat på chokladsmet till chokladtårtan, smakat av både hummus och örtsås, ätit två oliver medan jag hällde upp dem, smakat av min marinad till köttet, ätit en klutt deg när jag gjorde foccaccia, ätit två pepparkakor, en strimla paprika, en bit tomat, en bit ost och två olika sorters chips samt nötter.

Ikväll kommer det att bli en försvarlig mängd med vin och troligen några enstaka, fantasifulla drinkar när buffén med marinerad fläskfilé, kallskuren chark, couscous-sallad, pastasallad, dessertostar med kex, chokladtårta med chokladgrädde och alla nötter och chips är slut …

Mina föräldrar, ja. De är ganska olika mig – eller om det nu är jag som är olik dem. Så jag har flyttat 50 mil från dem för att det ska vara långt emellan så vi inte kan umgås jämnt eftersom jag inte skulle klara det.

Min mamma sa vid något tillfälle när jag i tonåren höll på som allra värst och experimenterade med min personlighet: ”Ja, jag tror att du är lite mer bohem än jag …”

Hon är den traditionella äkta frun som låter sin man sköta ekonomin, som gör hemlagad mat varje dag och som har olika slags gardiner för varje säsong och/eller högtid. Hon gillar att handarbeta och inreder så plottrigt så jag blir nervös när jag är där eftersom synintrycken är överväldigande. Hon har nog inte förnyat sina recept eller tagit in nya kryddor eller impulser till köket under de senaste trettioåttaochtrekvarts åren. Varför ändra ett vinnande koncept, liksom. Hennes man (min pappa) äter ju och kräver ingen förändring så då måste det ju vara bra?

Min pappa och jag är nog lika på helt fel sätt för att kunna komma överrens på riktigt. Vi är båda två envisa som skära grisar och gillar att argumentera. Om ni frågar mig så har han bara dumargument och låter sig aldrig ha fel – även när jag överbevisar honom. (Vilket är ett drag jag har svårt för hos andra) Så då blir jag dumenvis tillbaka. Och nä, det är inte moget på något som helst sätt! Men visst blir man ett barn mot sina föräldrar i en konflikt, hur gammal man än är?

Min pappa har alltid hävdat att han har chans att fostra sina barn fram till den dag de fyller 18 år men att de sedan får lov att stå sitt kast själva. Så sedan dess har han inte med ett enda ord försökt att påverka mig i någon som helst riktning. Men han är mästare i tunga suckar …

Vi – mina föräldrar och jag – har aldrig haft samma slags intressen, smak i kläder, inredning eller prylar eller något annat alls som jag kan komma på. Så det där med att ge julklappar har alltid varit en ständig utmaning från båda håll …

Men de har aldrig någonsin försökt att hindra mig i att vara mig. De har bara aldrig förstått det. Så de har aldrig kunnat stötta heller.

Dags för inslag nummer två i min månadskalender av förbokade inlägg ...

Den allra, allra första kärleken hette Patrik och var 6 år och gick i min lekisgrupp när även jag var 6 år. Han var mycket attraktiv med sitt rufsiga hår och det var alltid fart och fläkt kring honom. Jag lärde mig knyta rosetter för hans skull! Eftersom han inte kunde det så fick alltså jag knyta hans skor varje dag …

Det var han som utmanade mig i att äta klister för även om det var äckligt så ville jag göra som han gjorde. (Redan då kunde jag inte släppa när någon sa: ”Inte vågar du …?!?”) Det var han som fick mig att brodera en kudde eftersom han gjorde det. Jag är inte någon feminin rackare som håller på med ”kvinnliga” aktiviteter såsom att brodera kuddar i vanliga fall men när han satt i sydde korsstygn på en kudde så ville jag också göra det så jag fick lov att sitta bredvid honom …

Mitt i terminen flyttade han och jag har ingen aning om vart eller vem han är idag. Någon som känner igen sig på beskrivningen?

Vem jag är?

Det tror jag beror på vem du frågar svarar jag helt diplomatiskt och samtidigt skittråkigt.

Mina barn skulle nog säga att jag är en pålitlig mamma som alltid står vid sitt ord. Sträng men rättvis. Jag ger ganska mycket frihet men det är jag som bestämmer och om det inte blir som jag säger så blir det påföljder …

Min chef skulle nog på en sådan fråga svara att jag är plikttrogen, genomför det jag säger att jag ska göra och han har kallat mig ambitiös och vetgirig. Han tycker också att jag ibland kan vara lite väl orädd för att säga vad jag tänker …

Mina vänner skulle nog säga att jag är rolig, snäll, totalt pålitlig med förtroenden, brutalt ärlig, påstridig och absolut inte konflikträdd. Skrattar dessutom som en hel karl. Nu snackar vi så de hörs över stora delar av kontoret och in i andras rum.

Vad skulle jag säga själv? Ja, kanske att jag har hittat tillbaka till mig själv efter några vilsna år efter en konstig relation. Jag värnar just därför mycket om min integritet och har blivit väldigt nogräknad med folk som släpps in i mitt liv. Jag är en kräsen jäkel som väljer vänner med omsorg och känner att jag har nått den åldern när jag inte behöver slösa bort mig själv på människor som är energitjuvar. Jag skyr negativa människor!! Jag har stort behov av ensamhet och gillar att umgås med mig själv regelbundet. Jag fullkomligen ääälskar att provocera andra. Jag gillar inte tråkiga och ointressanta människor men älskar konstiga människor med tydlig personlighet som står för den de är. Som inte ber om ursäkt för sig själva. Som kan motivera sig. Jag gillar intelligenta människor som kan driva med sig själva men har svårt för stiffa rackare som tar sig själva på för stort allvar.