Jösses …

Ibland blir jag så himla trött på min egen hjärna! Den spinner loss på helt obegripliga sätt emellanåt. Vad för bildserie som hann visas i min hjärna när jag hörde följande repliker lämpar sig inte att återge här eftersom jag inte vet om det finns människor under 18 som läser detta, men betänk att jag är en sexuellt frustrerad kvinna …!

För bara en liten stund sedan så hördes nämligen detta i korridoren utanför mitt rum på jobbet.

Kvinnoröst fnittrar fram: Tihi, oh, hur ska vi göra nu då?! *fniss*

Det hörs inget svar.

Kvinnorösten fnittrar fram: O! Jaha, du vek åt sidan … *fniss*

Sedan passerar en manlig kollega dörröppningen som jag kan se ut genom …

När jag kom hem idag så var jag så hungrig att jag mådde illa. Igår kväll hade jag tagit fram biff ut frysen och lagt i kylskåpet för att tinas. Men fasen … vad tråkigt med biff liksom … Visst måste det finnas något roligare sätt att laga till det på?

Vad har jag i kylskåpet? Nämen kolla, jag har ju skogschampinjoner. Och morot. Och purjolök.

Jag delade biffarna i bitar, hackade gul lök, vitlök, skar lite morot och purjolök, delade på skogschampinjonerna, fräste på allt med smör, hällde över lite rödvin, kalvfond, grönsaksfond, lite honung, matlagningsgrädde, malde över lite svartpeppar och vitpeppar.

Jag hittade även lite grand ädelost som jag smulade ner. Sedan fick det koka ihop en liten stund. Sedan smakade jag.

Satan! Vad det var gott!

Det var så gott att jag nästan friade till mig själv …

Jag är arg på den förföriskt och otroligt söta sångerskan September!

Allt sedan jag dundrade in till frisören och krävde att få bli klippt för att se ut som henne så har jag väntat på förvandlingen.

(http://riesling.bloggplatsen.se/2011/01/05/4287745-igen/)

Jag har nu fått ett ganska bryskt uppvaknande – inte ens September kan se ut som September när hon vaknar på morgonen …!!

Fy fasen, vilket pysslande det är på morgonen för att håret inte ska se ut som om jag nyss har haft jättekul i sängen med en sexprins …

Jag kan erkänna det – jag är ganska rejält arg på September! Det borde inte få lov att vara så söt och sitta där i TV och ha så himla fint hår och se så naturlig ut medan det har funnits någon välbetald stylist som har dragit och slitit i håret länge och väl för att det ska se så himla förföriskt ut när det är klart!

Jag som hellre sover trettio sekunder längre på morgonen än drar en mascaraborste genom ögonfransarna är nog inte rätt människa att ha en frisyr som kräver omtanke och omsorg på morgonen …

Dags att drälla iväg till frisören snart igen, tror jag …

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut. Jag var på tuttografi! Någon som varit det?

Jag fick ett brev för ett tag sedan med en bokad tid som var idag och med det brevet blev jag inför mig själv  kraftigt mycket äldre. Jag menar, det är väl tanter som går på mammografi?!

Det var aldrig något snack om att jag skulle gå. Att kolla tuttarna och vara ute i god tid för cancer är bara bra grejer och det tänker jag minsann inte missa. Men det var en väldigt tydlig påminnelse att jag inte var nittonochetthalvt år längre, om ni fattar …

Jag känner (vad jag vet!) ingen som har varit på tuttografi. Jag har bara sett bilder på hur tuttarna kläms ihop i en slags röntgenapparat och så har jag hört ryktet att det ska göra ont. Så lite nervös var jag.

Helt i onödan. Det var inget konstigt alls.

Jag kom dit, blev uppropad och inföst i ett rum med en jättejättestor apparat. Jag var lite spänd inför det hela och fick klä av mig på överkroppen. Jag fick stå framför apparaten och så tryckte två plastplattor ihop mina tuttar både först uppifrån och sedan från sidan. En tutte i taget. Det gjorde inte ont alls och det tog inte lång tid. Cirka sju minuter efter att jag steg in i rummet så klev jag ur det, påklädd och på väg hem. En erfarenhet rikare.

För några kvällar sedan var jag med en god vän på en tillställning. Han är medlem i något som heter Sällskapet. De hade vinprovning och han tog med mig eftersom han vet att jag tycker det är kul med vin. Hans fru hade ingen lust att gå så jag fick frågan om att följa med istället. Eftersom jag gillar nya upplevelser så såg jag fram emot det och gick dit med nyfiket sinne. Men till vilket sällskap skulle jag?

Sällskapet vaddå? undrade jag men fick reda på att det bara var just, Sällskapet.

Rätt och slätt.

Ungefär som att de kungliga inte har efternamn utan bara är Victoria eller Carl-Filip etc …

Jag frågade lite om det och med risk för att vara oerhört nonchalant och häda något förskräckligt så kan jag sammanfatta för er som inte vet, att Sällskapet är en (herr)klubb som inte tar in några kvinnor som medlemmar – även om kvinnor får komma med som gäster … – och där man måste bli rekommenderad av minst två medlemmar vid olika tillfällen som har varit medlemmar i mer än två år för att få ansöka om medlemskap.

Det är alltså en klubb för inbördes beundran och ryggdunkningar och I scratch your back if you scratch mine …

Där kan de lyckade och framgångsrika träffa varandra utan pöbeln (?) och berika sig i ekonomi, drycker, litteratur osv. Ett oerhört pompöst ställe med väldigt pampig inredning med guld och ljuskronor, läderfåtöljer och engelsk inredning, egen bar och en mäktig matsal.

Klädseln skulle vara slips och cocktailklänning så jag klädde på mig en sober och stram knälång klänning i dovt mörkrosa som täckte alla mina tatueringar och så tog jag märkesväskan under armen. Jag kände mig jätteredo.

När vi kom dit så visade det sig att mina val hade varit helt korrekta, det vimlade av damer med myyycket bling-bling på händerna och blåtonat hår, pälsstolor och pimpade utseenden. Jag tror dessutom att mitt sällskap och jag sänkte medelåldern med flera decennier bara genom att komma dit …

Damerna hälsade inte genom handskakning utan räckte fram sin hand med handryggen framåt ungefär som en jungfru på riddartiden (ni fattar?) och dessutom så hälsade man med hela namnet. Gärna med en liten kläm på efternamnet.

- Hej, Förnamn Efternamn.

Det var helt nytt för mig men så brukar inte jag umgås i så förnäma kretsar … Helt instinktivt kände jag att på gott och ont så var det då en jäkla tur att jag inte har ett simpelt son-namn.

Jag fick ett glas vin i handen och vimlade omkring och hälsade på den ena tanten med piffigt hår efter den andra farbrodern med skälmsk blick. De var allihop väldigt trevliga och välkomnande.

Jag hade en alldeles fantastisk kväll och mannen som hade vinprovningen var oerhört duktig, vinerna väldigt goda och trerätters middagen jättemumsig.

Senare i vår ska de ha champagneprovning och jag har redan bokat upp min plats med min goda vän till det …

Idag var det återigen en sådan där dag när jag hade för mycket ledig tid och för få aktiviteter inbokade. Jag kom på att jag nog behövde klippas. Om inte annat så för att se snygg ut på kortet i frisörtidningen i mars … (Fåfäng? Jag?!?)

Ja, egentligen behövde jag göra något åt hela håret, väl? Så jag köpte ett paket färg, färgade håret – som är blekt och hade en utväxt på ca fyra centimeter – ljust igen. Vilket gjorde att det blev som en ljusorange utväxt istället. Jag borde ju ha fattat det innan förstås. Att det aldrig, aldrig blir bra när det beslutas fort och genomförs direkt. Lär jag mig av mina misstag? Uppenbarligen inte …

Jag beslutade att håret kanske skulle kunna räddas om jag gick till en frisör, så jag dundrade iväg. Kom in på en drop-in tid och fick skynket över mig.

- Klipp mig som September! röt jag.

Hon är ju så himla söt och jag gillade verkligen hennes hår i Så mycket bättre på tv. Så söt vill jag bli, tänkte jag.

Den stackars frisören gjorde sitt yttersta men hon var ju frisör – inte plastikkirurg …

När jag kom hem tittade dottern på mig och sa:

- Mamma, bli inte lessen nu, men … hur lång tid tar det innan det växer ut igen?

Det blev rakat på sidorna och bak i nacken men långt uppepå. Det orangea är nästan borta men dottern tyckte att jag såg ut som Howard Wolowitz i The Big Bang Theory …

(I hemlighet är jag själv dock egentligen ganska nöjd …)

Oj, jag får nästan ont i magen när jag ser att det är ungefär lika många inne varje dag och tittar på min blogg fast jag inte har skrivit något …

Soly, jag trodde ingen skulle sakna mig om jag tog ledigt …

Anyway, nu är jag tillbaka, det är Nytt År och det har redan börjat hända bra saker! Jag fick ett meddelande av en som är redaktör på en frisörtidning som hade råkat komma in på ett av de inlägg jag gjort om hår och hon undrade om hon fick publicera mig i tidningen. Om hon fick? Jag blev så smickrad så jag höll på att kissa på mig …

Nu har vi mailat fram och tillbaka och jag kommer att finnas med i mars-numret. Yippie!!

Jag fick lära mig ett nytt ord igår:

Tjejpanik.

Någon som vet vad det är? Det visste inte jag.

Jag satt med en av mina bästa arbetskamrater och pratade och så berättade han om något tillfälle när hans fru hade fått ”tjejpanik” och …

- Väntaväntavänta! hojtade jag. Vad är tjejpanik?

Det visade sig att han hade ett namn på det som jag inte ens visste att inte alla tjejer hade eller gjorde. Nämligen följande:

Ni vet när man ska gå iväg på något särskilt och har tänkt ha ett särskilt klädesplagg på sig. Ex. jag skulle på en middag för ett tag sedan. Jag hade en vag föreställning om att jag skulle ha en svart klänning så jag såg till att den var tvättad inför middagen. Skor som funkade till hade jag också tänkt ut.

Jag vet ju att jag är humörberoende när jag ska klä på mig (och jag vet att jag inte är ensam om det …) så det betyder att jag inte kan helt bestämmabestämma innan vad jag ska ha på mig för det beror på vilket humör jag är på den dagen. Kanske är jag trygg och snygg och kan ha vad som helst eller t.o.m en sopsäck och ändå vara snygg! Eller så är jag otrygg och tjock och vill inte ha åtsittande kläder som gör att det syns hur tjock jag är. Eller så är jag nedstämd och vill inte ha något annat än svarta kläder för då syns jag minst osv osv osv. Ni vet vad jag menar?

Men så kom dagen när det var middag och just den dagen var jag på ett ”osäkert humör”. Sådär när man känner sig så tjock som om rumpan blir kvar i hallen fast man gått in i rummet, sådär så att låren tar upp allt utrymme i hela soffan så att det inte får plats någon som helst annan bredvid mig, sådär så att överarmsfläsket bara skvätter omkring så fort jag rör på mig och bara daskar till alla runtomkring? Med en sådan känsla i kroppen så vill i alla fall inte jag ha den tighta svarta klänningen. Kanske skulle den strikta, mörkrosa klänningen passa istället så att jag satte på mig den – men nej, då passade ju inte skorna till! Och de strumpbyxorna jag hade tänkt ha var för tjocka/täta för den klänningen! Då måste jag se vad för strumpor jag har hemma, har jag andra skor? Annan klänning? Och så blir det ett himla provande av klänningar, skor, strumpor … Men gud, har jag någon bra väska att ha till?!?

Det är det som min kollega kallar tjejpanik.