Jag återkopplar till det inlägget jag gjorde senast.

Varför är det mera tillåtet att säga vissa saker än andra? Varför kan man inte få lov att påstå vissa saker utan att man blir som en outcast i de flesta av våra grupper i vårt samhälle här i Sverige, Västvärlden? Jag menar en outcast i sin riktiga, ordagranna betydelse: En som inte blir accepterad som en medlem i en grupp människor eller ett samhälle.  Varför är det stigmatiserande att ha en del åsikter?

Vi påstår att vi bor i ett land och en del av världen med åsiktsfrihet. Jag säger bara: Bah!!

Åsiktsfriheten är jätteokej så länge som den är politiskt korrekt! Det är jätteokej att ha egna åsikter så länge som de passar in i det mönster av åsikter som alla som finns runtomkring har. (Detta är också ett påstående som funkar som ett rött skynke framför många.)

Nu är jag inte full så korkad som många av er kanske tror av mina inskränkta påståenden för om jag ser det i stora sammanhang så är vi jättelyckligt lottade här i vår skyddade del av världen. Vi blir inte dödade eller torterade, fängslade eller förföljda för våra åsikter. Vi behöver inte vara rädda för att uttrycka dem högt. Men det är inte det problemet jag vill ta upp här.

Inte heller vill jag blanda in diskussionen som handlar om att det inte ska vara okej att förnedra andra människor med sina åsikter. Det är ett helt annat inlägg.

Jag vill mer inrikta mig på att människan som sort är ett flockdjur som söker grupptillhörighet och som puttar ut såna som inte passar in i flocken. Det är ett beteende vi har haft sedan stenåldern och som har gjort att vi har överlevt genom alla miljoner år. Men jag vill hävda att vi är lite mer utvecklade idag i vår hjärna så att vi borde kunna stå över såna instinkter.

Ett exempel. Det känns som om det verkligen inte är accepterat att högt säga:

- Jag tycker inte att alla människor självklart ska rätt till att skaffa barn på konstgjord väg.

Det är verkligen inte rumsrent att klämma ur sig en sådan kommentar. Det blir väldigt många fnysningar, motargument och även en lite sämre stämning efter en sådan kommentar. Varför??

”Att du inte tänker på alla de som inte kan få barn! Hur kan du säga så? Det där var inte snällt!” Osv osv osv

Självklart tycker jag att man ska låta bli att såra människor. Absolut! Men det är ju inte av elakhet som man talar om vad för åsikter man har. Allting kan ju i förlängningen såra någon annan.

Ex. Det är jättejobbigt när du berättar om vad du gör på jobbet – jag är ju arbetslös.

Det är jättejobbigt att höra dig berätta om när du tränar och att du har träningsvärk – jag sitter ju i rullstol.

Det är jättejobbigt att höra dig berätta om att du gjort abort – jag kan inte bli gravid.

Det är jättejobbigt att höra att du mår bra när du är gravid – jag bara spyr precis hela tiden när jag är gravid  …

Om man inte får tycka och uttrycka sina åsikter om alla människors rätt till att få barn varför ska det i så fall få vara så himla okej att få lov att säga:

- Ja, jag är gravid och det är såååå mysigt!

Ett sådant påstående blir jag personligen extremt provocerad av. Varför är det helt socialt accepterat att säga en sådan sak medan det är helt tabu-belagt att säga:

- Nä, jag vill inte ha barn. Jag gillar inte ens barn.

Jag har två barn och har varit gravid två gånger. Helt naturligt, dessutom. Men jag hatade varenda minut av varje graviditet! Det var pest att vara gravid! Först kräktes jag non-stop i fem månader (båda gångerna) och kände mig allmänt sjösjuk/bakfull eftersom jag bara mådde illa h e l a  d j ä v l a  t i d e n!!!!  

Efter det så började jag bara bli tjockare och tjockare hela tiden och jag kunde inte röra mig som jag brukar. Jag kunde inte träna med min vanliga intensitet, jag nådde till slut inte ner till mina egna skor eller strumpor, jag svullnade upp på hela mig men i synnerhet på benen och fötterna. Det var så illa att fastän jag hade stödstrumpor på mig så svullnade jag så mycket kring mina vrister att skinnet sprack och jag blödde.

Jag tyckte dessutom att det var rätt så obehagligt att det var någonting på insidan av mig. Det var lite Alien-känsla över det. Det var allt annat än mysigt för mig. Jag fick halsbränna, det klämde på lungorna och mina inre organ, jag kunde inte äta allt jag ville (eftersom man ska undvika vissa saker när man är gravid, såsom vissa ostar osv). Dessutom skulle varenda förbannade människa komma fram och klappa på mig och min mage som om jag var någon slags allmän egendom när de såg min gravidmage. Det är inte ok, enligt mig!!!

Men att hålla på att mala och mala om hur enormt fantastiska sina barn är – ja, de är verkligen speciella och unika och särskilda och extrabra och enastående och fenomenala och lysande och extrabegåvade och vackrare och mer lysande stjärnor än andra – det är visst hur accepterat som helst??

Att bara tjata på om sitt eget är oftast tråkigt för alla andra, men det jag irriterar mig på är att vissa saker är det accepterat att mala på om medan andra saker får man inte säga högt en enda gång ens!