Ni behöver inte skrolla neråt eftersom #6 faktiskt inte har publicerats. Ni har inte missat den, den är inte med.

Åter till #7 – Your best friend

Fiktiv eller verklig?

Bara en?

Under vilken tid I mitt liv?

Jag berättar om Ullis. Ni får själva bestämma om ni tror det är sant eller inte …

Jag träffade henne när jag var kring 20 år. Det var hon med. Vi var varandras motsatser till det yttre. Just på grund av det så tog det ett tag innan vi började prata med varandra. Vi jobbade tillsammans och hade vi inte gjort det så hade vi aldrig, aldrig lärt känna varandra.

En dag kom hon och frågade mig om jag ville gå ut med henne och hennes kompisar. Nya människor är oftast kul och jag visste ju att hon var en blond, smal, populär innetjej medan jag själv hade punkiga kläder, kolsvart, färgat hår, var allmänt obstinat, vegetarian och gärna käftade mot folk, men jag tänkte att: Vafan, liksom …

Alltnog, jag tänkte att det var snällt av henne att fråga mig så jag gick med. Den kvällen var supertrevlig och vi blev vänner direkt. Superdupervänner!!

Det visade sig att vi var fruktansvärt lika på insidan och tyckte samma saker. Vi hade samma värderingar, samma tankar om livet och total förståelse för varandras nyfikenhet på livet eftersom vi var nyfikna på exakt samma sätt!!

Det var början på en fantastisk vänskap och ett totalt förtroende för varandra. Vi delade allt med varandra. Allt! Jag menar verkligen, riktigt a l l t !!! Det finns inget under den perioden i livet vi inte vet om varandra.

Vi hade varsin lägenhet, hon hade en son som var 2 år när vi började umgås. Hon hade det riktigt knapert med pengar och gick med viss regelbundenhet till pantbanken för att få lite extra pengar. Jag hade bara mig själv att tänka på. Vi sov över hos varandra nu och då. Vi pratade med varandra i telefonen varenda, jäkla dag under flera timmar. Förutom att vi jobbade ihop.

Vi utvecklade ett eget sätt att prata med varandra på jobbet så att vi fick sagt så mycket som möjligt under så kort tid det bara gick när vi möttes på jobbet! En av våra arbetskamrater undrade vid ett tillfälle vad vi pratade för språk …

Vi var ute på krogen så ofta vi kunde och hade råd och vi blev ganska självsäkra efter ett tag. Vi brukade komma till ställena, skanna av de killar som var där och bestämma oss för varsin. Som vi sedan gick hem med …

Och så ringde vi nästa dag och berättade allt. (Tänk på att detta var lååångt innan mobilernas tid.)

Vår vänskap dog långsamt ut när jag flyttade 50 mil men jag tänker på henne väldigt ofta och numera hörs vi kanske en gång vartannat år.

Jag fick ju en jättejätterolig kommentar på festen i lördags som jag vill dela med mig av ...

Eftersom jag hade temafest så hade jag klätt mig efter mina egna regler. Det var 20-talet som gällde. Jag hade en svarthårig peruk som hade någon slags korthårig page-klippning, en svart paljettbeströdd och myyycket kort klänning, lååånga pärlhalsband, svarta strumpbyxor och höga, svarta skor.

En av mina bästa vänner - jag har känt honom i mer än 10 år - kom och sken upp när han fick se mig. Han sträckte ut armarna och kom emot mig med ett leende över hela ansiktet samtidigt som han ropade ut med stor kärlek i rösten: "Men, Riesling, du ser ut som en riktig slampa!!!"