I lördags hade jag födelsedagsfirande för mig själv. Jag som aldrig, aldrig firar mina födelsedagar! (Eller andra tvingande helger heller, för den delen …) Min mamma trodde in i det sista att jag hade dolt något för henne. Hon ringde och frågade igen och igen varför jag skulle ha födelsedagsfest? Vad var det som var så speciellt med min 44-års dag? Vad var det som skulle firas? Egentligen? (Jag tror att hon trodde att jag skulle ha förlovning eller bröllop eller något …)

Jag har varit på en massa roliga fester de senaste åren och insett att jag när jag fyllde 40 bara var arg och sur på allt i hela världen eftersom jag höll på att separera då. Vi sålde huset och jag köpte lägenhet och allt dumt i hela världen var bara mitt fel, fick jag noga förklarat för mig. Det var en jobbig tid och jag ville då verkligen INTE fira min 40-års dag mitt upp i all det!

Men så i år kände jag att jag också ville ha fest!! Så då hade jag det!

Dessutom har jag i hela mitt liv velat ha en 20-tals fest! Det decenniet var så coolt! Kläderna var magiska – alla kvinnor var väldigt kvinnliga och männen väldigt manliga. Det var förbudstid och dekadens, charleston och maffia, kvinnorna släpptes lösa ur korsetterna, det var skratt och det glada livet, limbo och cigarettmunstycken, champagne och Karl Gerhard etc. etc. etc. ...

Så jag hade alltså temafest: 20-talet!

Jäklar, vad lyckat det blev!!!

Alla – verkligen ALLA – hade ansträngt sig och klätt sig tidsenligt och fixat till sig och var så himla jättefina!! Jag gick bara omkring och mös … (myste …?!)

Eller; jag drack vin, åt mat, dansade, pratade, skrattade och hade en toppenkväll!!!

Det enda som var lite trist var att inte riktigt alla som hade fått en inbjudan kunde komma. Ni vet vilka ni är …

Jag lägger ut lite bilder så ni kan se. Kanske bli avundsjuka och/eller inspirerade.

Detta är ett svårt ämne för mig. Jag är inte säker på att jag tror på kärlek. Jag är inte säker på att jag vet vad det är?

Det kan nog vara så många olika saker, jag misstänker till exempel att det jag känner för mina barn är kärlek.

Jag vill att det ska gå bra för dem, jag vill inte att någon ska göra dem illa, jag vill att de ska må bra, hålla sig friska, träffa snälla och goda människor i livet. Om någon skadar mina barn så skulle jag nog kunna göra lite av varje mot den människan beroende på vad den har gjort. Jag känner att jag kan bli en björnhona gentemot mina barn och den som ev. hotar dem, om det behövs!

Jag kan ofta bli förälskad i människor! Kan det vara en slags kärlek? Könet spelar ingen roll. Inte heller ålder eller något sånt. Jag blir förälskad i någon som är full av energi! Som ger mig nya intryck och som får mig att må bra. En som får mig att skratta mycket och som kan göra mig förvånad och som vågar säga emot mig och som utmanar mig. En sån som jag pratar mycket om och med och som jag gärna skulle vilja ta med mig hem i fickan på kvällarna. En sån som jag skulle vilja ha i en byrålåda hemma, helt enkelt! Kan det vara kärlek?

Vad gäller ”vuxenkärlek” så vet jag inte vad jag skulle definiera den som? En attraktion? Någon man blir attraherad av, ser upp till på något sätt, någon man vill vara nära ofta eftersom man får energi? Måste det ha med intim kärlek att göra? Jag själv skulle svara nej på den frågan. Kanske är det samma sak som trygghet? Ja, jag vet inte …

Intim kärlek har – i mina ögon sett – inte så mycket med Kärlek att göra. Det är mer attraktion, god lukt och ett tilltalande utseende som gäller då.

Sedan är det väl så att det med intimitet kommer ett visst förtroende och ofta en förälskelse och ett givande och tagande av energi? Vilket gör att det är viktigt med intimitet mellan par?

Men Kärlek?

Ja, jag tycker det är svårt …