Jag hade en diskussion under helgen med en kompis till mig. Hon var lite irriterad på att hennes liv inte var bättre och så skyllde hon det mesta på att hennes uppväxt var som den var.

Jag försökte förklara för henne att det är hennes egen förbannade skyldighet gentemot sig själv att ta ansvar över sitt liv och göra det till något som hon vill! Det går inte att gnälla på andra och skylla ifrån sig när det inte blir som man vill. Alla är sin egen lyckas smed. Och nä, det är då verkligen inte lätt alla gånger, alla situationer, alla dagar, alla uppväxter. Men man är skyldig sig själv att alltid göra sitt bästa gentemot sig själv!

Så började jag tänka: Att vara förälder är inget som ska tas lätt på. Det är ett jäkla ansvar! Man har ansvar för nya människor och deras väl och ve. Allt du säger och gör påverkar din avkomma/de barn som bor och växer upp med dig.

Det gamla kloka talesättet: ”Dina barn gör som du gör, inte som du säger” är så sant så jag baxnar emellanåt. Precis så är det! Du kan tycka vad du vill om det, men så är det. Barn tar för givet att det som händer i deras omgivning är så som det är och så som världen ser ut. Att det är så man ska vara. Att det är så man gör. Alltså tar de efter. Det är ett sätt för dem att överleva.

Men!

Som vuxen så ska du inte helt fegt skylla på din uppväxt eller dina föräldrar för att det inte går bättre för dig, du ska ta ansvar för ditt eget liv. Det är din förbannade skyldighet!

Jag har haft en uppväxt som påminner om många andras, tror jag. Den har inte varit dålig på något sätt, men den var ändå inte lätt eller rolig. Jag har aspergers syndrom, men det visste vi inget om medan jag växte upp, mina föräldrar tyckte bara att jag till stor del var knökig. Dessutom hade jag en lillasyster som föddes tre år efter mig men som var jättesjuk redan från början. Hon hade bl.a en muskelsjukdom som gjorde att hon hade det riktigt besvärligt i livet. Hon dog vid 33 års ålder. Hela uppväxten var det ett väldigt fokus kring henne och hennes problem och jag som var ganska medgörlig fick klara mig rätt bra själv. Jag gjorde det ju galant och utan att klaga. Fast mina föräldrar tyckte att jag skulle sluta vara så knölig!

Mina föräldrar har konstant gett mig dåligt samvete i mitt liv. Jag som är helt frisk och kan springa, jag borde inte klaga på någonting. Jag borde tänka på min lillasyster och ta större hänsyn. Jag fick inte göra för roliga saker eftersom hon inte kunde det. Åka skidor, gå på gymnastik, rida …

När jag vuxit upp och flyttat hemifrån och tyckte att livet äntligen började så fortsatte jag att bli bombarderad av dåligt samvete. Jag borde tänka på att komma hem oftare, hjälpa till mer, vara mer hänsynsfull och all sån där smörja, men jag var egentligen bara glad och lycklig att ha blivit fri, vuxen och klara mig själv. Fast det var svårt med det ständiga dåliga samvetet som tog udden av allt bra som kom i min väg.

Jag fick rådet av en psykolog en gång: Din uppgift är att fylla ditt liv med innehåll, andras liv får de ägna sig åt själva. Det rådet gjorde att jag efter att bearbetat det ett tag och inkorporerat det i mitt liv och tänkande att mina föräldrars ständiga sätt att ge mig dåligt samvete inte funkar längre. De får ta mig tusicken ta ansvar för sina egna liv! Jag har mitt och dessutom ett jätteansvar för mina barns. Jag varken hinner eller har energi att fylla deras liv med innehåll.

Det är ett tveeggat svärd, det där. Både att man blir formad av sin uppväxt och sina föräldrar (ja, och andra vuxna i sin omgivning) och att man bör vara förmögen att ta ansvar för sitt eget liv i vuxen ålder.

Det kräver både mod, tålamod, insikt och kunskap för att gå en annan väg i vuxen ålder än den som man är fostrad/kuvad till. Människor som klarar det mot alla odds och utan hjälp kallas maskrosbarn, men det är ack så viktigt att lära våra barn en sådan sak! Att lära dem att stå på egna ben och fatta egna beslut. Så att de klarar av att leva sin egna liv och fyller sina egna liv med innehåll!

Att ge dåligt samvete är tärande, förminskande och inte det minsta uppbyggligt …

Glöm inte mössan i vinter

Har man ingen mössa så blir man förkyld

Om man blir förkyld så blir man hes

Är man är hes måste man viska

Den som viskar han ljuger

Ljuger man så är man kriminell

Om man är kriminell så hamnar man i fängelse

Hamnar man i fängelse så börjar man knarka

Knarkar man så dör man

Så glöm för helvete inte mössan i vinter!