Barn är som fågelungar och följer ljusets rytm. På vintern vill de inte vakna och på sommaren kan de kvittra igång precis hur tidigt som helst ...

Jag älskar mina barn.

Jag tycker verkligen att de är de bästa barn som finns!

De är alltid lätta att ha att göra med och är snälla, rara, omtänksamma - ja, de är skitbra, helt enkelt.

Men när min 8-åriga son vid 5.30 i morse ropade på mig och med lätt uttråkad, mycket uppfordrande stämma frågade:

- När ska jag klä på mig idag, egentligen?!?

Just i det ögonblicket tyckte jag att han var lite för krävande ...

Vilket fint väder det har varit idag! Jag vaknade till en molnfri himmel i morse och kände hur känslan av sommar vällde över mig. Jag krafsade runt i garderoben och fick tag i nedan tunika från Dorothy Perkins som jag köpte i London för några månader sedan. Jag gled i den och kände mig somrig och redo för dagen.

Mitt på dagen någon gång när jag skulle hämta en kopp kaffe så mötte jag min chefs chef vid kaffemaskinen. Det är en lättsam och lättpratad man som är knappt 50 år.

När han fick se mig sa han på ett väldigt typiskt, manligt, charmigt sätt:

- Vilken jättefin ... eh, klänning eller blus eller vad det heter, du har på dig idag. Du ser så glad och somrig ut! Du ser precis ut som ... som en tapet från förr!

(jag skrattade så jag nästan grät ...)

Det var väldigt enkelt egentligen. Flickan hade börjat med att äta lite mindre portioner men efter ett tag så hoppade hon helt enkelt över ett mål om dagen. Det var inget svårt alls. Det gick att skylla på allt möjligt. Att hon hade ätit hos en kompis, att hon skulle äta hos en kompis, att hon skulle äta senare, att hon inte var hungrig osv.

Sedan hoppade hon över ytterligare ett mål om dagen. Då hade Flickans kropp slutat att känna hunger längre så det var inget svårt alls för henne. Hon kände sig lätt i kroppen. Lätt och stark och oövervinnerlig. Hon kände det verkligen som om hon skulle kunna klara av precis vad som helst bara hon gav sig fasen på det. Kläderna hängde lite lösare runt kroppen och bara den känslan gjorde att Flickan var motiverad att hoppa över måltiderna. Flickan hade alltid hållit på med idrott men nu tränade hon mer än någonsin. Hon tränade något varje dag. Men då visste förstås inte hennes föräldrar om att hon gjorde 100 situps, 100 knäböj och 100 armhävningar varje morgon. Och varje kväll. Det gjorde hon inne i sitt rum med stängd dörr.

Flickan kunde efter ett tag både se på kläderna och känna på kroppen att hon hade gått ner i vikt. Men än så länge var hon inte nöjd. Bara lite till. Bara lite …

Hon slutade efter ytterligare ett tag att äta fast föda eftersom hon inbillade sig att flytande skulle rinna genom kroppen fortare och att kroppen inte skulle suga upp så många kalorier längs vägen. Hon tränade ännu hårdare och begränsade till slut sitt intag till två deciliter äppeljuice per dag för det skulle bara bli 40 kalorier per dag. Hon visste inte riktigt varifrån hon fått den siffran och varför det skulle vara lämpligt för henne, men hon var djupt övertygad att det var det enda raka. Hon drack juicen med sugrör så att den inte skulle komma in i kroppen för fort. Och så gjorde hon 100 extra situps varje morgon och kväll för att kompensera för juicen.

Flickan slutade så småningom att umgås med vänner och att göra saker på sin fritid. Hon slutade att hålla på med idrott eftersom hon inte längre var lika stark som hon alltid varit. Hon orkade inte lika mycket som de andra och det gillade hon inte. Så hon gick hem och utökade sitt eget träningsprogram istället genom att använda PET-flaskor fyllda med vatten som hantlar. Hon kunde känna hur hennes kläder hängde löst runt kroppen men spegelbilden som mötte henne var av en knubbig tjej. Hon ägnade i stort sett all sin vakna tid med att hålla kroppen igång på något sätt så att den skulle kunna förbruka kalorier. Under en period ställde hon till och med väckarklockan mitt i natten för att kunna gå upp och köra ett träningspass. Hon hade börjat känna sig äcklad av att kroppen bara låg och vilade hela natten i sträck utan att jobba. Hon ville så gärna bli smal och fin. När hon var det så skulle allt bli annorlunda. På ett bra sätt. Då skulle det bli så bra. Sen …

I dödsannonsen stod det bara: ”Varför?” och under stod hennes föräldrars och lillebrors namn. Flickans föräldrar visste inte. De hade verkligen ingen aning om varför. Att det berodde på bristande uppmärksamhet. Att de hade glömt bort sitt ena barn. Att eftersom lillebror hade en ganska allvarlig och obotlig sjukdom och hade spenderat långa perioder på sjukhus, så hade duktiga Flickan fått klara sig själv. Hon gjorde det ju så bra. De märkte inte att de gav mindre och mindre tid och uppmärksamhet åt Flickan. Att det mesta hamnade på lillebror. Flickan var ju så duktig. Henne behövde de inte vara bekymrade för. Att Flickan på sitt sätt sökte sina föräldrars uppmärksamhet. Att det drev henne i döden. Det visste de inte.

En kompis ringde mig igår och beklagade sig över att barn är så omdömeslösa och opålitliga. (Ja, det var med humor och värme) Hon har en dotter som är två och ett halvt år. Denna tjej har under våren varit lite förkyld, fått influensa, haft öroninflammation och varit dålig i omgångar.

Nu fick hon för några dagar sedan feber igen, och ganska hög sådan. Det gick inte att dämpa den så min kompis åkte in till akuten med sin dotter och där gav de henne stolpiller med något slags febernedsättande (alvedon?) och så blev hon kvar några timmar för observation. Åkte sedan hem och blev bra.

Så långt är allt gott och väl.

Men.

Nu ringde min kompis mig igår med tydlig frustrationen och sa:

-          Jag kan inte skicka henne till dagis! Hon går runt och säger att hon inte vill ha en pinne i rumpan och så menar hon det där stolpillret hon fick. Men det vet de ju inte på dagis …!! Jag kan inte lämna min dotter där när hon säger såna saker! Vad ska de tro?!?

Det där med ålder är svårt. Själva siffran har jag inga problem med, jag tycker det är rätt skönt att ha en jämförelsevis hög siffra. Att ha blivit över fyrtio år. Jag har inga som helst problem att säga att jag är 44 i år. Det känns som om jag har mer pondus nu än när jag var typ tjugofem. Som att jag i kraft av min ålder kan drämma till med:

”Sluta jiddra och gör som jag säger istället! Jag är mer än fyrtio år. Jag vet bättre än du för jag har varit med längre tid.”

Detta i kraft av att jag faktiskt har levt i mer än fyrtio år och har varit med om olika saker. Jag har varit ute och rest som ”backpacker”, jag har pluggat olika saker i olika omgångar – även utomlands, jag har jobbat som mentalskötare, städerska, servitris, säljare, receptionist/telefonist, reseledare, vinutbildare mm. Jag har bott både på olika ställen i Sverige och utomlands och jag tycker att jag med fog emellanåt kan klämma ur mig: ”Jag vet bättre än du. Gör bara som jag säger.”

(Det är så skönt att inte vara ung och osäker längre.)

Men sedan finns då den andra sidan av myntet. Även om jag har en siffra som säger 43 eller 44 så betyder det inte att jag alltid känner mig som den siffran. I vintras var jag bjuden på fest hos en vän. Det fanns fullt av folk där som jag inte träffat förut och jag började prata med en supertrevlig kille. Vi hade jättemycket gemensamt. Vi hade samma referenser vad gäller film, musik, resor och annat. Han nämnde att han var 28 år och jag nästan skrek tillbaka: ” Jamen, åh! Då är vi lika gaml … Nä. Nä, just det. Jag är äldre än du …”

Men jag kände inte så! Det kändes som om vi var samma, liksom.

Likadant är det när jag är hemma i Småhåla som jag växte upp i. Eftersom det inte bor så våldsamt många människor där så känns det som om jag bör känna igen de allra flesta som är i min ålder. Alltså kan jag inte låta bli att titta mig omkring när jag är i centrum (läs: där som konsum, posten, pressbyrån och videoaffären finns) för att se om jag kan säga hej till någon gammal klasskompis.

Jag har de senare åren identifierat ett problem med detta eftersom jag går och tittar nyfiket undrande på de som är plus minus trettio år. Precis som jag. Som är 44 år ... Eller; hur hänger det ihop??

Jag verkar inte ha någon verklighetsförankring kring det där.

Ibland kan min mamma peka lite försynt och nämna att där går Björn eller Yvonne från min klass. Men, alltså, NÄE! Inte kan den gamla gubben med sitt tunna hår, sin ölmage och som har barnbarn vara lika gammal som jag. Jag är ju inte lika gammal som han!

Eller den där tanten som vaggar fram med grått, tantpermanentat hår, jätteknubbig silhuett, tantlängd på kjolen och fotriktiga skor?!?!? Vi kan omöjligt vara samma generation. Hon är ju gammal! Själv är jag ju bara ungefär trettio. På insidan.

Jag blir lika, jäkla förvånad v a r j e gång detta inträffar. Hur gammal är jag? Egentligen? Är jag fortfarande någorlunda ung, slank, vältränad, attraktiv, hänger med i klädstilen, fattar vad kidsen snackar om, lyssnar på helt annat än dansband och har fortfarande livet framför mig?

Eller är jag en tant som har missat många chanser i livet, har rynkor, småkrämpor, två barn som snart är vuxna (nåja), en tant som tycker att det är lämpligt att gå hem vid 23-tiden, inte ut på stan för det är så knôkigt med folk och som faktiskt uppskattar en god middag framför att äta nudlar (så pengarna räcker till vin …).

Det beror på vem du frågar, skulle jag tro. Sanningen är väl att jag är en ganska god blandning av alltihop …

Jag fick fel på bilen. Det är en Peugeot från typ -04, eller däromkring.

Nu var det så att jag hade hört bilen ge ifrån sig oroväckande ljud som inte hade hörts tidigare, men eftersom jag inte kan ett enda dugg om bilar, förutom att köra och tanka, så blev jag bara rädd och lekte struts. Dvs jag höjde radion i bilen för att inte höra ljudet. Jag tänkte att det kanske inte var så himla farligt. Om jag körde så mjukt jag kunde så kanske det klarade sig …

Bilen kluckade när jag svängde högersvängar med den och den gav ifrån sig smällande ljud vid minsta bucklighet i väglaget. Men som sagt, jag spelade radio och slapp höra det.

En kompis till mig hörde ljuden i bilen när han åkte med mig till jobbet tre dagar senare. Vad han tyckte om mig och min ansvarskänsla ska jag inte upprepa – men jag kan lugna er med att jag numera har kommit till insikt! Jag skäms oerhört över min ansvarslöshet och aldrig, aldrig någonsin mer kommer jag att ignorera en bil som ger ifrån sig ljud som den inte bör …

Samma dag ringde jag alltså en bilmekaniker som sa att han kunde kolla in bilen. Så jag åkte dit. Jag beskrev så gott jag kunde – han behövde inte vara Einstein för att förstå att jag inte kan ett enda dugg om bilar – men han sa att han behövde höra ljudet själv och skulle ta sig en tur i bilen.

Efter tre minuter var han tillbaka och det var nu som jag såg framför mig att han hoppade ut ur bilen med ett glatt leende samtidigt som han skulle säga: ”Jag vet vad det är. Det är busenkelt att laga. Jag har reservdelen här inne och den kostar 79;50.”

Detta inträffade inte. Han klev ur bilen, lite sammanbiten sådär, och mumlade till mig: ”Den låter verkligen konstigt … Jag måste hissa den.”

”Neeej!” kändes det i min kropp. Han jobbar ju med bilar, varför kan det inte vara något enkelt som han hör och rättar till flera gånger i veckan?

När han hade ”hissat” bilen, tagit med sig en enorm ficklampa och krupit inunder bilen, så hörde jag honom muttra något ohörbart och sedan hördes hans tydliga: ”Ojojoj … Det här var inte bra …” Då frös den bilokunniga jag till is och jag såg tusenlapparna fladdra iväg. Hur mycket skulle detta kosta? 8 000 kr? 15 000 kr? Mer än så …? Vad var det som inte var bra?

Så jag böjde mig inunder och frågade med svag stämma: ”Har du hittat felet?”

Det visade sig att fjädringen på ena framhjulet var av och fästet var helt sönderrostat så jag var tvungen att byta ut hela ”paketet”. Detta kunde fixas på en eftermiddag till summan av knappt tvåtusen kronor.

På något vis gjorde detta mig lättad.

Bilen var inte en dödsfälla även om den kluckade. Det skulle inte ta flera veckor innan reservdelarna importerats från något intressant land. Och jag skulle ha råd med reparationen.

Det är kanske så som bilmekanikerna lär sig att bemöta kunder på bilmekanikerutbildningen? De ska lägga pannan i djupa veck, skaka bekymrat på huvudet och smacka med tungan innan de med oroad stämma säger: ”Detta blir inte lätt …”

I det läget blir kunden lättad om det över huvud taget går att reparera bilen och kan dessutom nästan tänka sig att betala vilken summa som helst för det.

Ojojoj, drama drama drama ...

 Igår kväll skulle dottern (som är nötallergiker) hem till en kompis och se en film med ett gäng tjejer. Efter det var slut skulle hon hem.
Innan det var slut ringde hon mig och grät: "...och då tog jag en godisbit .. snyft ... och det var visst nötter i den... snyft ... och nu kliar jag överallt och är svullen och har ont i magen ... snörvel.."

Det var i det läget inget att vänta på och fundera över eftersom jag vet att hon kan svullna igen i halsen av nötter ... Det var bara att leka utryckningsfordon och åka och hämta henne med blixtens fart. 

Hon såg helt galen ut när jag mötte henne för hon var illröd över hela kroppen och svullen på armar, ben, mage och rygg och hon kliade helt galet. Jag gav henne en adrenalinspruta tryckte i henne antihistamin och vi åkte hem. Eftersom det inte var första gången som hon av misstag fick nötter i sig så visste jag att vad gäller nötter så kommer reaktionen omedelbart, så efter en eller två timmar blir det inte värre. Det lugnade långsamt ner sig i kroppen på dottern och efter ytterligare någon timme hemma vågade jag låta henne lägga sig. Själv satt jag uppe och kollade till henne med jämna mellanrum för att se att allt var bra. Hon vaknade klockan fyra av att magen krampade och efter en del turer fram och tillbaka så spydde hon och det var nog det sista hennes stackars kropp behövde för sedan sov hon lugnt fram till nio.

Hade jag varit rökare så hade jag rökt upp ett par paket cigg den här natten. Jag såg riktigt tärd och sliten ut på morgonen av sådan där mamma-oro, men tror ni dottern hade vett på det?! Klockan nio kommer hon ut från sitt rum, ser ut som en pigg solstråle och säger: "Nu mår jag bra, jag går på fotbollsträningen klockan tio ..."

Då höll jag på att ge henne stryk ...

Jag går och tränar ganska regelbundet för att jag mår bra av det. (Kanske återkommer jag till hur det startade senare ...) Jag har ju sett hur de stora pojkarna på gymmet använder kettle ball. Det ser jättekul ut och jag glor nyfiket på dem när de tränar med dessa tyngder.

Själv vågar jag dock inte riktigt prova, jag skulle känna mig nervös över att använda en och svinga runt och upp och ner och fram och tillbaka. Jag menar, vad händer om man tappar den i en fartfylld sväng??

Ropar man "Fore!" och hoppas på det bästa ...??