Det finns en ung kille här på bloggen som jag blir oerhört provocerad av. Han tycker enormt synd om sig själv och basunerar hela tiden ut hur synd det är om honom, hur tråkig han ser ut (hans eget ord är ful) och hur himla ensam han är. Han har tydligen bestämt sig för att vara negativ och tänker inte/vill inte ändra sig. Han suger energi av alla runt sig och jag har inte kommenterat honom någon gång eftersom han är så beslutsam i att må dåligt! Han är enormt envis i sitt sätt att vara negativ och får väl antagligen ut något av det.

Människor som bara, endast och enbart är/vill vara negativa är det svårt att ha att göra med. Såna människor som inte verkar ha haft en enda bra dag i sitt liv. Eller som det inte verkar ha hänt något bra över huvud taget. Riktigt så illa är det oftast inte. Det går att se något positivt runt sig i det allra mesta. Som en klok man en gång sa: Kan man vara glad åt lite så har man mycket att vara glad åt!

Men vad gäller den unga killen så tyder ju det på två saker:

1 Antingen så är han helt upptagen av sig själv som tycker att allt och alla i hela världen kretsar kring honom – alla andra är nämligen helt omöjligen fixerad på honom och hans liv, så som han tycks tro.

2 Eller så är han bara korkad som inte fattar att andra vill honom väl.

Ja, jag vet! En människa som mår dåligt har ofta sned verklighetsuppfattning, men det är ju just det jag menar. Han får väldigt, väldigt många kommentarer som är snälla och upplyftande och som är goda råd men han vägrar att lyssna på det och är bara negativ och rackar ner på andra hela tiden. Då blir det omöjligen bättre. Det enda som händer är att han cementerar sitt eget tänkande än mer.

Kanske vore det bästa att inte ge några goda råd alls så att han inte får feedback på sitt negativa beteende. Vanlig fostran, helt enkelt, oavsett om det gäller barn eller hundar eller människor som ska läras att tänka om …