Idag var det återigen en sådan där dag när jag hade för mycket ledig tid och för få aktiviteter inbokade. Jag kom på att jag nog behövde klippas. Om inte annat så för att se snygg ut på kortet i frisörtidningen i mars … (Fåfäng? Jag?!?)

Ja, egentligen behövde jag göra något åt hela håret, väl? Så jag köpte ett paket färg, färgade håret – som är blekt och hade en utväxt på ca fyra centimeter – ljust igen. Vilket gjorde att det blev som en ljusorange utväxt istället. Jag borde ju ha fattat det innan förstås. Att det aldrig, aldrig blir bra när det beslutas fort och genomförs direkt. Lär jag mig av mina misstag? Uppenbarligen inte …

Jag beslutade att håret kanske skulle kunna räddas om jag gick till en frisör, så jag dundrade iväg. Kom in på en drop-in tid och fick skynket över mig.

- Klipp mig som September! röt jag.

Hon är ju så himla söt och jag gillade verkligen hennes hår i Så mycket bättre på tv. Så söt vill jag bli, tänkte jag.

Den stackars frisören gjorde sitt yttersta men hon var ju frisör – inte plastikkirurg …

När jag kom hem tittade dottern på mig och sa:

- Mamma, bli inte lessen nu, men … hur lång tid tar det innan det växer ut igen?

Det blev rakat på sidorna och bak i nacken men långt uppepå. Det orangea är nästan borta men dottern tyckte att jag såg ut som Howard Wolowitz i The Big Bang Theory …

(I hemlighet är jag själv dock egentligen ganska nöjd …)