Jag var på ett tre-årskalas i söndags. En av mina bästa vänners barn fyllde tre och jag var välkommen dit på kaffe.

Det var 14 barn på kalaset. Fjorton barn!!! Alla i tre-års åldern!

Jag kände då och där att det var längesedan mina barn var så unga och ostyriga.

Det bara drällde in barn, föräldrar, bebis-syskon och paket. Födelsedagsbarnet rev upp paket efter paket och det hamnade papper, snören, plastförpackningar, pappkartonger, tejp och leksaker precis över allt. En pojke som fyller tre får många leksaker som låter; en låtsasgitarr, båtar, verktyg, en slags ratt med tuta och andra finesser bl.a Alla barn började leka med de nya sakerna. Två flickor som antagligen var bästa kompisar hade med sig varsin liten handväska hemifrån och de gick arm i arm runt, runt i huset.

Ljudnivån nådde skadliga höjder och jag kände att det skulle ha varit fint med såna där hörselkåpor som byggjobbare använder.

När den värsta paketivern hade lagt sig var det dags för saft och tårta. Alla barn fick inte plats runt bordet så det åts i omgångar. Ett barn grät för han gillade inte tårta så han fick glass istället och då ville de flesta andra barn ha glass också. Chokladkakorna smetade ut sig över barn, bord och stolar. En del barn satt lugnt och stilla och mumsade och åt medan andra for runt som oroliga virrpannor och högg en munsbit i farten då och då.

Plötsligt började ett barn att gråta – då hade barnet bredvid spillt ut sin mugg med saft över sin granne. Det var saft över bordet, barnen, golvet.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Ett efter ett blev barnen klara med fikan så då fick föräldrarna ta plats runt bordet för en snålskjutskopp kaffe. Jag menar, det var ju inte de som var bjudna på kalaset utan deras vilda och högljudda arvingar ...

Barnen rusade runt och lekte med alla leksaker. Några hade placerat sig i födelsedagsbarnets rum och lekte med bilar, de två flickorna hade börjat traska runt med sina små handväskor igen, de ”tuffa” killarna lekte med de ”tuffa” leksakerna (läs: de som låter mest), bebis-syskonen låg på golvet i undanskymda hörn eller satt i mammornas knän, två barn grät och var osams över någon leksak, mammorna skvallrade och diskuterade barn och grannar, kaffe fylldes på, barnens kakrester åts upp av mammorna.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Då! Då kom födelsedagsbarnet med en av sina nya presenter: Såpbubblepistolen! Det var såpbubblor precis över allt i hela huset och trappan hade med ens blivit snorhal …

Ljudnivån var fortfarande minst lika hög.

Kalaset närmade sig slutet och det var dags för den obligatoriska fiskdammen. En del av barnen hade varit med om detta förr och visste vad som väntades så de ställde sig förväntansfullt i kö. Andra barn hade ingen aning om vad fiskdamm innebar så de ville inte slita sig från de roliga leksakerna. De ”tuffa” killarna slank in bakom fiskdammsdraperiet och tjoade och kände sig jättebusiga. När de blivit utfösta typ fem gånger, ett fiskespö hade kommit fram och åtminstone några tappra barn stod i kö så körde fiskdammen igång. Till slut hade alla barn fiskat till sig var sin godispåse.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Sedan hade det gått två timmar, kalaset var över och jag gick hem till lugnet hemma hos mig. Mina öron var helt förvånade över den numera så ovana ljudnivån och min hjärna var helt slut efter alla intryck. Det krävs nog att man har småbarn själv för att man ska kunna ignorera dem och deras ljudnivå och rörelseintensitet …