Jag var på ett tre-årskalas i söndags. En av mina bästa vänners barn fyllde tre och jag var välkommen dit på kaffe.

Det var 14 barn på kalaset. Fjorton barn!!! Alla i tre-års åldern!

Jag kände då och där att det var längesedan mina barn var så unga och ostyriga.

Det bara drällde in barn, föräldrar, bebis-syskon och paket. Födelsedagsbarnet rev upp paket efter paket och det hamnade papper, snören, plastförpackningar, pappkartonger, tejp och leksaker precis över allt. En pojke som fyller tre får många leksaker som låter; en låtsasgitarr, båtar, verktyg, en slags ratt med tuta och andra finesser bl.a Alla barn började leka med de nya sakerna. Två flickor som antagligen var bästa kompisar hade med sig varsin liten handväska hemifrån och de gick arm i arm runt, runt i huset.

Ljudnivån nådde skadliga höjder och jag kände att det skulle ha varit fint med såna där hörselkåpor som byggjobbare använder.

När den värsta paketivern hade lagt sig var det dags för saft och tårta. Alla barn fick inte plats runt bordet så det åts i omgångar. Ett barn grät för han gillade inte tårta så han fick glass istället och då ville de flesta andra barn ha glass också. Chokladkakorna smetade ut sig över barn, bord och stolar. En del barn satt lugnt och stilla och mumsade och åt medan andra for runt som oroliga virrpannor och högg en munsbit i farten då och då.

Plötsligt började ett barn att gråta – då hade barnet bredvid spillt ut sin mugg med saft över sin granne. Det var saft över bordet, barnen, golvet.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Ett efter ett blev barnen klara med fikan så då fick föräldrarna ta plats runt bordet för en snålskjutskopp kaffe. Jag menar, det var ju inte de som var bjudna på kalaset utan deras vilda och högljudda arvingar ...

Barnen rusade runt och lekte med alla leksaker. Några hade placerat sig i födelsedagsbarnets rum och lekte med bilar, de två flickorna hade börjat traska runt med sina små handväskor igen, de ”tuffa” killarna lekte med de ”tuffa” leksakerna (läs: de som låter mest), bebis-syskonen låg på golvet i undanskymda hörn eller satt i mammornas knän, två barn grät och var osams över någon leksak, mammorna skvallrade och diskuterade barn och grannar, kaffe fylldes på, barnens kakrester åts upp av mammorna.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Då! Då kom födelsedagsbarnet med en av sina nya presenter: Såpbubblepistolen! Det var såpbubblor precis över allt i hela huset och trappan hade med ens blivit snorhal …

Ljudnivån var fortfarande minst lika hög.

Kalaset närmade sig slutet och det var dags för den obligatoriska fiskdammen. En del av barnen hade varit med om detta förr och visste vad som väntades så de ställde sig förväntansfullt i kö. Andra barn hade ingen aning om vad fiskdamm innebar så de ville inte slita sig från de roliga leksakerna. De ”tuffa” killarna slank in bakom fiskdammsdraperiet och tjoade och kände sig jättebusiga. När de blivit utfösta typ fem gånger, ett fiskespö hade kommit fram och åtminstone några tappra barn stod i kö så körde fiskdammen igång. Till slut hade alla barn fiskat till sig var sin godispåse.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Sedan hade det gått två timmar, kalaset var över och jag gick hem till lugnet hemma hos mig. Mina öron var helt förvånade över den numera så ovana ljudnivån och min hjärna var helt slut efter alla intryck. Det krävs nog att man har småbarn själv för att man ska kunna ignorera dem och deras ljudnivå och rörelseintensitet …

 

Mally

23 februari 2011 19:47

När jag läser detta chockas jag över insikten i att jag bara rycker lite på axlarna åt den otroliga ljudnivån för så där har jag ju det jämt på jobbet. Men när du kommer till tystnaden, så inser jag plötsligt varför jag nästan aldrig har på musik längre. Tystnaden...fy F*N vad den är efterlängtad när man spenderar dagarna omgiven av barn

http://www.mally.bloggagratis.se

riesling

23 februari 2011 20:43

Det var precis det jag också kom till insikt om! Jag har ju två barn och har i omgångar haft perioder med små grinbollar runt mig. Med små småbarn så umgås man med sin barn i omedelbar närhet och då kommer ljudet nära. Det var fasligt vad snabbt jag hade glömt det på bara några år ...

 

Ellen

24 februari 2011 11:57

Phu!!!

Blir alldeles matt av att läsa ditt inlägg..förstår mycket väl att det måste ha varit alldeles underbart att få komma hem i lugnets tysta vrå...

Visst så har ja själv två små barn (1,5 o 6 år gamla) men ja avskyr när de är högljudda mer än nödvändigt...

Likaså när vi är hos grannen ibland (dock inte för ofta) som "bara" har 5 barn i åldrarna 2-6 år så tänker ja:

"Tack gode gud att ja bara har 2 barn" (då grannens barn är väldigt högljudda o skriker mestadels än o pratar med normal ljunivå....

Men herregud o ha kalas för 14 ungar i 3-års åldern dessutom...tycker nog de är för små att ha kalas i den åldern...möjligtvis med 2-3 kompisar men inte 10-12 st...

Ja såg framför mig när ja läste ditt inlägg hur det såg ut o hur kaosartat det måste ha varit..

Phu att ja inte var med..

http://jagochlivet.bloggagratis.se

riesling

24 februari 2011 14:44

Fem barn mellan 2 och 6 år!!?? Vilken bebismaskin hon måste vara?! Det är ju jättebra att någon vill ha barn sådär men personligen skulle jag inte orka med det tror jag. Det är sex år mellan mina barn så jag har lite grand haft ett småbarn i taget vilket har varit toppen. För mig.
Det är skönt att alla är olika!

 

Ellen

24 februari 2011 19:39

Ja det är lite väl tätt tycker ja o många med mig....

En av graviditeterna är tvillingar men annars så har de legat i...

Första barnet var bara ca 6 månader när barn nr 2 vart till...barn 3 o 4 vart ill när barb nr 2 var ca 4 måander...

Ja det är tur att vi är olika....men ja förstår inte att hon orkar (vilket hon säkert inte gör alla dagar) trots att hon själv säger att det är så roligt så alla dagar...

Den som säger så ljuger...för inte f*n är barn roliga alla dagar i veckan...365 dagar om året..

Fast det är ju inte vi vuxna heller...

Men som du sa så har ja oxå haft..det är ju 5 år mellan mina barn..visserligen så hade ja inte tänkt att ha så många år emellan dem men det blir ju inte alltid som man har tänkt sig...

Men hade ja valt själv så hade det nog vart 2,5-3 år mellan dem..men nu idag så är ja glad att det är så pass många år för man kan få bra hjälp av den större....

Så kommer ja på att ja ev vill ha ett tredje barn så är ja inte främmande o vänta 2-3 år...

http://jagochlivet.bloggagratis.se

riesling

28 februari 2011 10:55

Det finns ju de som tycker att barn är det roligaste som finns, men med erfarenhet av mina två egna barn som jag älskar och (naturligtvis) tycker är guds gåva till mänskligheten eftersom de är så himla fina och speciella, så ÄR det inte roligt med barn tjugofyra-sju. Ibland har tålamodet ledigt och glädjen gömmer sig. Emellanåt och ögonblicksvis har mina barn varit rejält billiga ...

 

vickan

27 februari 2011 12:58

Ja du. Tänk de som jobbar på förkolor. de måste ju få tinnitus allihop en vacker dag. Jag som jobbar på BVC förundras ibland när barnen kommer på besök till mig och verkligen skriker när de pratar fast vi är så få i rummet. De är liksom vana att de måste göra sin röst hörd. Skrämmande tycker jag.

http://annehlie.bloggplatsen.se

riesling

28 februari 2011 10:57

Jag har alldeles för många vänner som inte pratar MED sina barn utan TILL dem. Som inte tar sina barn på allvar och låter dem vara "riktiga" människor. Man måste lyssna på dem!! De är viktiga!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...