Okej. Nu kommer ett inlägg som inte alla kommer att hålla med mig om.

Här kommer det.

Varför ska det vara ett sånt himla applåderande och firande och hurrande och hejande och ropande av uppmuntrande ord om någon som själv har ätit sig tjock går ner i vikt igen …?!?

Det är ju naturligtvis jättebra gjort av dem men om man själv äter sig tjock så kan det ju inte vara en överjordisk bedrift att äta sig smal. Tycker jag.

Och, JO! Lugn, jag har varit överviktig! Jag har själv ätit mig tjock, varit kraftig under en period. Ledsnat på det och bestämt mig för att gå ner i vikt. Och ätit mig smal. Inte bantat, för jag inte ville förstöra för mig själv, utan ätit vettigt.

Jag tycker synd om alla människor som är överviktiga och som inte trivs med det.

Jag tycker verkligen synd om dem eftersom vi i vår kultur är så inprogrammerade på att smalt är fint. Ju smalare, ju bättre! Nä, vänta. Inte för smal för då är du sjuk och ser jätteäcklig ut! Men smal, vältränad, rosig på kinderna och glad! Det är något att eftersträva!

Vilket är jättejobbigt för människor som är trinda.

Så då försöker många kraftiga människor att gå ner i vikt. Det finns hur många människor som helst som håller på med ständig bantning. Vilket inte är bra eftersom det rubbar hela ämnesomsättningen. Kroppen ställer in sig på svält och suger sedan upp all näring som den får när man börjar äta igen och så går man upp ännu mer i vikt …

Men om man är rund och försöker gå ner i vikt är bra. Jättebra för kropparna mår så himla mycket bättre av det. Det blir bättre för hjärtat, blodtrycket, diabetes(risken), förhöjda blodfetter, lederna, rörelseförmågan, risken för alltför tidig död och inte minst för psyket för många.

Varför hurrar vi inte lika ordentligt med ballonger och tårta när någon som är för smal har lyckats att äta sig några kilo tjockare?

Det är medicinskt lika illa att vara för smal. Nu snackar jag om superduperjättesmal. Riskerna för kroppen då är också fruktansvärt allvarliga. Det kan leda till högre risk för demens, smala äldre människor dör tidigare än tjocka. Äter man inte tillräckligt med näringsriktig mat så kan man dessutom ha näringsbrist, få benskörhet, är du gravid så ökar risken att föda för tidigt, ja, det är allvarligt att vara för smal också.

Min stora tanke kring detta är alltså att det är upp till var och en att ta ansvar över sitt eget liv. Äter du dig tjock så får du skylla dig själv. Det är inte synd om dig. Du kan inte kräva att det ska kastas hjälp efter dig bara för att du väger för mycket.

Detta problem är naturligtvis inte endast ensidigt. Riktigt så korkad är inte ens jag. Men jag räknar bort de problem som är svåra att styra över såsom sjukdom, barn som får fel mat av sina föräldrar (vilket är ett helt eget inlägg som jag ska återkomma med eftersom det upprör mig så fruktansvärt!), graviditet med hormoner och sådant. Det jag vill ta upp är de vanliga, tjocka människorna.

Jag menar, ingen av oss vaknar ju plötsligt en morgon och väger 132,5 kilo efter att ha lagt oss kvällen innan och vägt 69,5 kilo … Nä, vi äter oss sakta och säkert upp kilo för kilo. Vi köper nya kläder i större storlekar, kläder som är stretchiga och vi låtsas att vi inte märker hur vi går upp i vikt. (Jag har själv gjort det) Det är inte synd om oss då. Vi sitter på kvällen och mumsar godis, muffins, chips och läsk. Vi äter fet och friterad mat, halvfabrikat och mat med dålig näring och för mycket energi. Vi äter för mycket mat och vid fel tider. Vi äter för lite fibrer, protein och sånt som grönsaker och frukt men alldeles för mycket kolhydrater. Eller förresten, vi äter för mycket, helt enkelt. Om någon i det läget då bestämmer sig för att inte gå mot naturen längre utan äta vettigt så finns det ingen anledning att tycka att den människan har gjort något enastående. Bara betett sig vettigt, kan jag tycka.

Nu lutar jag mig bakåt och väntar på de irriterade kommentarerna …