Jag har en väninna som har tre barn, där hennes mittenbarn och mitt yngsta barn är lika gamla. Nu är det så att hennes mellanbarn – som jag har känt så länge hon lever – är en väldigt kaxig, egensinnig, superhärlig och mycket envis liten dam. Hon har alltid tyckt att hennes egna idéer är de bästa, liksom …

När hon var några år gammal och höll på att lära sig prata så hade hon svårt för att säga bokstaven F, det blev ett S istället. Hon kallade sin syster för Josesin istället för Josefin osv. Vid ett tillfälle när de var hos sin farmor på landet så skulle denna lilla karaktärsfasta tjej gå ut och hälsa på såren.

-          Nej, det heter fåren. F-f-fåren. Säg f-f-får?

-          S-s-sår …

-          Nej. Kan du säga f-f-fåren?

Det gick tydligt att se att hon blev irriterad på tjatet och hon var tyst en liten stund:

-          Jag kan säga lamm! sa hon bestämt och gick ut.

Vid ett annat tillfälle så bad hon att få gå med till assären.

-          Det heter affären. Kan du säga af-f-f-fären?

Hon stirrade sin mamma i ögonen ett ögonblick och sa sedan med eftertryck:

-          Jag kan säga Konsum.

Jag känner mig rätt så övertygad om att ingen kommer att kunna bossa hur som helst över denna fantastiska tjej.