För ett år sedan fick jag en fråga av en jobbarkompis om inte vi två kunde anmäla oss på en dejtingsida. Hon hade varit singel i ett drygt halvår och jag själv i tre år. Mina fördomar mot nätdejting blommade ut i sin värsta och fulaste form. ”Nätdejting?!? Det är väl bara för losers, ändå?” Vad i hela himmelens namn skulle jag göra där, liksom? Det är väl bara desperata jäklar som ingen vill ha som gör sån’t?? Tänk om någon fick reda på att jag letade bland de överblivna på nätet? Nej, instinktivt kände jag det som om det inte var något för mig.  

Jag är drygt 40 år och min jobbarkompis är ett tiotal år yngre än jag. Hon är en smal, söt, blond, trevlig, populär flicka med många intressen såsom röra sig i naturen, träna, resa, umgås med vänner och jag som jobbar tillsammans med henne vet dessutom att hon har en rejäl portion humor, mycket sunt förnuft, är ambitiös och hjälpsam. Ja, hon är ett riktigt kap, helt enkelt.

Jag själv, då? Nu är kanske jag lite självkritisk i och för sig, men att slå ifrån underläge har alltid varit min specialitet och mina egna ord om mig själv skulle ofrånkomligt bli något i stil med: Normalbygd, medelålders morsa med två barn (två olika fäder) och tendenser till folkskygghet. Lite tråkigt, nästan snipigt, utseende, kort hår och skrattar ofta åt sådant som ingen annan skrattar åt. (Jag fick veta att min arbetskamrat skulle beskriva mig såhär: Söt, populär, glad, trevlig, smart, rolig och en riktigt bra mamma – Tänk vad olika man kan se på saker …)

Jag skulle emellertid kunna tänka mig att träffa någon som tänker själv och är hyfsat självständig. Jag menar efter tre år som singel så har jag hittat en del vanor som jag gillar … Det skulle vara roligt att ha någon att göra roligheter med, som vill dricka vin med mig och som kan peppa mig när jag behöver det. Men det finns då inget tomrum i mitt liv jag behöver fylla.

Efter ett par veckors tjatande så bestämde jag mig för att utmana mina fördomar och sa Ja till att gå med på nätdejting. Eftersom arbetskamraten vet hur jag är så erbjöd hon sig att hjälpa mig med att göra min profil som det heter – det är den sidan där man gör reklam för sig själv med foto och beskrivningar om hur helt otrolig man är och att man är ett kap och att det faktiskt är konstigt att man är singel … Eftersom jag ville få respons på den jag faktiskt är (i starten trubbig, otillgänglig och mulen men när jag öppnar upp så blir jag ganska trevlig och finurlig) så tackade jag så mycket men sa att jag ville göra min egen profil.

Bland det värsta som jag vet är att göra reklam för mig och prisa mig själv, jag tycker att antingen så duger jag eller så skiter vi i det, liksom. Så det var väl i stort sett det jag skrev. Att jag kan upplevas kantig och man få ta mig för vad jag är. Antingen så gillar man mig eller så skiter vi i det. Varken mer eller mindre text gav jag iväg om mig själv. Insiktsfullt nog så satte jag dock ut ett foto – ett där jag ler – för jag misstänkte att det skulle ge fler svar. Och tryckte jag igång hela grejen.

Fortsättning följer ...