Nyfiken var jag ju! Skulle jag duga? Hur många dejter skulle jag hinna med per vecka? Hur skulle jag kunna välja bland alla snygga, vältränade män med fina frisyrer (jaja, det är min hang-up …)? Hur många av de presumtiva friarna skulle jag krossa hjärtat på? Jag kollade flera gånger om dagen och efter ett par dagar hade jag fått svar av tre kandidater! Wow! Hoppas att min arbetskollega också hade fått något svar så hon inte blev ledsen när jag berättade …

Nästa dag kom jag till jobbet och nämnde i förbifarten (jaja, ok, jag trumpetade ut för alla) att jag fått tre svar. ”Mmm, vad kul. Verkar de bra?” frågade arbetskamraten lite väl ointresserat för min smak. Men vänta, hade hon kanske inte fått några svar? Jag blev lite skärrad å hennes vägnar.  Joo då, det hade hon. Hon hade lyckats få mer än 30 svar under samma tidsperiod. Vänta, va...?!?

Det visade sig att hennes svar var av typen välutbildade, vältränade trettio-någonting-åringar som med mycket humor försökte sälja in sig till henne. Enligt fotografierna så de bra ut och det var bara brandmän, läkare, ingenjörer och sån’t, liksom. Amen, vafa …

När jag kollade in mina egna svar så hade jag fått följande. Och detta är inte överdrivet utan citerat rakt ur deras profiler och kontaktförsök. En 47-årig, frilansande rockmusiker (jaha, arbetslös, alltså) som rökte regelbundet och på kortet hade axellångt, sönderblekt, frissigt hår samt en solnedgång i sammet på väggen bakom sig. (Ja, jag vet!) Men det värsta av allt var väl ändå hans alias: Lovesnake. Jag menar – LOVESNAKE!!! Hur tänkte han där??? Nää tack! Skulle inte tro det, va!

En annan som svarade kallade sig för Rosspigg men jag undrar om det inte skulle vara Rospigg för i hans presentation av sig själv stod det: ”Jag gilar att liga på en klipa i solnedgången.” Han hade även i sin profil följande: Utbildning: grundskola, Röker: regelbundet, Tränar: har aldrig hänt. Denna kille hörde av sig fem gånger under en och samma eftermiddag med mejl och blinkningar till mig. Jag kände lite ömhet i modershjärtat gentemot honom – men höra av mig, nej, tack.

Den tredje då, undrar du nyfiket. Jodå, det fortsatte i samma stil. Den tredje var en nästan 60-årig farbror från Waxholm som hade en bild på sig när han ligger i badbyxor på en klippa utsträckt ungefär som någon slags bild ur en katalog för badkäder – förutom att denna man inte var smal på minsta vis. Inte någonstans. Han såg ut som en säl som låg i solen. Dessutom hade han någon slags faderlig ton i sitt mejl till mig där han skrev: ”Du verkar så vilsen. Låt mig ta hand om dig.” Näe, tack! Jag är otroligt kapabel och det sista jag behöver är någon som tänker lägga sig i mitt liv. Så, nej tack.

På jobbet skrattade de så att de skrek åt mig och mina svar och flera av dem nästan startade en vadhållning om vad jag hade skrivit om mig själv. Egentligen? Och jag själv undrade bara var någonstans fanns alla vältränade brandmän med snyggt hår i mina svar?? Jag funderade och eftersom jag är så pass slug så kom jag på att det kanske var min framtoning av mig själv i min profil som inte stämde med mig. Kanske borde den ändras?

Sagt och gjort. Jag gjorde en ny profil men använde mig av samma fotografi. Den här profilen försökte jag att göra mer öppen och tillgänglig – jag tänkte att nu ska väl brandmännen höra av sig ändå …? Jag skrev lite mer utförligt att jag har två barn, har varit singel i ungefär tre år, har jobb och flera intressen som film, böcker och mina vänner. Så jäkla lamt och intetsägande, men det kanske skulle det funka och det var ju trots allt fortfarande helt sanningsenligt.

Fortsättning följer ...