Jag hittade en blogg som Eyal Mualem skriver ( http://eyalmualem.bloggplatsen.se/ ) och i ett inlägg han hade 6 maj skriver han om svårigheter att uttrycka sig korrekt på svenska - det kan bli något annat än han tänkte sig och därmed sååå fel ...

Det är skrivet med stor kärlek och distans och jag kom genast att tänka på en av mina vänner.

Hon är från USA och träffade en svensk kille som hon gifte sig med. De flyttade till Sverige och hon kunde inte språket, kände ingen och blev lite isolerad eftersom hennes man var på sitt arbete hela dagarna. Hon läste svenska på SFI (Svenska För Invandrare) och gjorde sitt bästa för att passa in. Men hon längtade hem mest hela tiden.

Hon bestämde sig dock för att göra ett försök att trivas och skulle göra en god middag till sig och sin man och liksom starta om på nytt. Hon gick till affären tittade i köttdisken och hittade en jättefin bit kött och annat och så gick hon hem för att tillaga den fantastiska middagen.

För att kunna göra en riktigt god middag så skulle hon ta reda på vad för slags kött hon hade köpt så hon kunde tillaga det på rätt sätt, så hon slog upp i sitt lexikon.

Där stod det: "Fransyska - kvinna från frankrike"

Då gav hon upp och satte sig ner och grät i en eftermiddag för att det var så svårt att flytta till ett nytt land ...

Idag har de varit gifta i snart 20 år, har fyra barn, många vänner, har bott fyra år i Holland och hon är jättenöjd med sitt liv.

Asså, herre gud! Nu kom det ytterligare en annan slags svar. Du kan fråga vilken som helst av mina vänner eller bekanta så kommer du att få svaret att jag inte är speciellt pryd eller sedesam. Men de svar som kom nu fick mig att rodna och tappa hakan. Jag har kollat, dubbelkollat och kollat ytterligare fler gånger, men det var inte någon konstig Playboy-sida jag var inne på. Det var en helt vanlig sida på nätet för människor som sökte en vän eller livspartner. Fortfarande samma sida som gossarna med fotbollsemblemen. Jag vill bara vara extremt tydlig med det!

Det var bland andra svar från signaturen ”25 centimeter”. Jag fattade inte den från början. Men när jag läste vad han ville så blev det pinsamt tydligt … Jag slängde svaret fort som tusan.

Jag fick svar från en pilot från Helsingborg (själv bor jag i Stockholm) som ville träffa mig när han hade flygningar till Stockholm. Det skulle passa honom att träffa mig under några timmar på sitt hotellrum, typ. Nej, det tror jag inte är något för mig.

Det var svar från en man som ville bli min ”TV-reparatör”. Kunde han komma och hälsa på mig? Han kunde låtsas att laga min TV och jag kunde låtsas vara en olydig hemmafru … Eh, va?!? Nä!! Absolut inte! Vi känner inte varandra. Han skrev till och med att han kunde ge mig sitt telefonnummer som jag kunde ge till någon jag litade på och så var det ju ingen fara. Vänta –VA?!?! Det finns väl inte en enda levande människa som går på en sådan replik?!? Eller är det på grund av sån’t som det står rubriker i tidningen om både döda och misshandlade människor? Liksom, hallå!! Absolut inte!!!

En skrev att han var ”välvuxen” (med citattecken och allt …) och sökte en kvinna som ville träffa ”riktiga män” (ja, återigen citattecken och allt …). Han bifogade ett flertal fotografier på sig själv och ja, det var kort på hela honom. Utan kläder. Jag behövde inte använda fantasin alls. Han kunde tänka sig att ses under dagtid … Skulle inte tro det, va’!

Jag satt bara och gapade som en fågelholk, vilket av orden jag hade skrivit betyder att jag är lösaktig, liksom? Det var fortfarande exakt samma fotografi så det måste ju bero på min text. Här blev jag tvungen att koppla in en kompis som känner mig väl och som jag förklarade det hela noga för och så lät jag henne ta sina allra mest kritiska ögon och läsa min text. Hon hittade inget som helst fel i den så det enda hon kunde tänka sig var att min formulering ”jag gillar utmaningar” kanske var någon slags kod för slampig flicka. Även om hon aldrig hade tolkat det så själv. Men kanske är det så att män och kvinnor använder ord på olika sätt och med olika underbetydelser. (Dûh, som om det skulle vara en nyhet!)

Efter den omgången svar så gav jag upp. Jag kände det som om att det finns en fullkomligt förståelig anledning till att de som är singlar faktiskt är singlar. Det finns en förklaring till att de inte har blivit uppsnappade av någon bra partner. Det är ju bara de felaktiga exemplaren som är kvar, måndagsexemplaren, bara de konstiga typerna, bara tomtar och troll, liksom. Men så kom jag på att jag själv är singel och så ville jag inte tänka så mera …

Jag har nu provat på nätdejting och mina fördomar har både förstärkts och fått sig en törn. Att dejta på nätet och träffa någon där är säkert mycket bra för många. Jag har efter mina erfarenheter insett att många träffar varandra på så sätt. Det passar bara inte mig. Jag är nog alldeles för kräsen, snorkig, rakt-på-sak och jävlig för att det ska passa mig. Jag behöver någon som kan stå upp för sig själv, som har egna åsikter och kan stå för dem, som månar lite om sig själv, tränar, inte röker, äter i stort sett nyttig mat. En prins, helt enkelt. Var finns de?!?

Det var en gång en flicka som hette Riesling. Hon hade precis fått en ny tjänst som projektledare på sitt jobb och det var lite ovant för henne att bestämma över andra. Hon var van vid att jobba på egen hand efter instruktioner men nu skulle det vara hon som gav instruktioner till andra och se till att arbetet genomfördes på ett korrekt sätt. Jättekul! Men det var lite ovant och Riesling ville så gärna göra bra ifrån sig så hon jobbade ganska mycket en period.

Det hände även andra saker under denna perioden i hennes liv. Hon startade en blogg eftersom hon tycker det är så himla roligt att skriva - hon hade gått en skrivarkurs för ett tag sedan och ville se hur andra reagerade på hennes skrivande - och hon hittade även några favoritbloggar som hon besökte i stort sett dagligen.

Hon insåg att det finns många, många människor runt omkring som lever spännande liv och som har intressanta tankar och hon kände att hennes liv berikades.

Lite dåligt samvete hade hon för att hon inte hann med sin blogg varje dag men hon hoppades på att det skulle räcka med sin envishet i längden ...

Sedan var det även den där killen hon hade dejtat under en period. Han som var så otroligt rolig, såg så bra ut, hade liknande intressen som hon själv och som hon trivdes så bra tillsammans med. Men ...

Han hade berättat för henne att han verkligen tyckte om henne och trivdes riktigt bra med henne, men att han inte kände sig förälskad i henne så tyvärr ...

Riesling kände hur hennes stolthet sårades oerhört (va'?! ville inte alla män i hela världen ha henne och gifta sig med henne?!?)

Men när hon hade slickat sin lilla rispa i stoltheten under en förmiddag så insåg hon  att hon också kände precis likadant. Hon kände ingen förälskelse men en stor kärlek gentemot denna personen som hon trivdes så mycket med så det slutade faktiskt med att de båda blev riktigt bra vänner och de två har redan flera planer på roligheter att göra tillsammans.

Ibland är det lite skönt att leva!

Vilken toppendag med strålande sol från en klarblå himmel det har varit idag!

Jag har rensat och planterat nytt på balkongen samt tvättat och dammsugit bilen idag.

Jag tillhör den kategori människor som inte vill hålla på och joxa med bilen för mycket. Den ska funka, liksom. Jag tycker det räcker utmärkt att kunna köra, tanka och hålla koll på oljan, i övrigt är det där med bilar helt ointressant. Medan jag stod och tvättade bilen så kom jag att tänka på en händelse som inträffade för några år sedan.

Jag och min dåvarande sambo skulle ut och resa och vi skulle parkera bilen vid en långtidsparkering. När vi kom till långtidsparkeringen vid femtiden på morgonen så var det bara vi och två bilar till som skulle lämnas in. Inte den tiden på dygnet när rusningen var som störst, liksom.

När jag då stod där denna enormt tidiga och iskalla samt mörka januarimorgon så hade jag mentalt redan anlänt till det soliga och varma resmålet och var därmed inte så alert. Vid frågan:

- Vad har du för bil?

så svarade jag sanningsenligt:

- En blå.

Men i samma ögonblick insåg jag hur enormt enfaldigt det lät – duh, jag är ju inte en idiot ...! – så jag log och lade till:

- Det är en Peugeot eller Renault. (Jag alltid blandar ihop de två franska bilmärkena.)

Killen bakom disken bara stirrade på mig och jag kände mig därför manad att lägga till:

- Du vet, den där bilen som har en häst som stegrar sig, och så gjorde jag en liten imitation av det.

Killen bakom disken stirrade ett ögonblick till och med aningen större ögon på mig och lutade sig mot min sambo som han lite halvviskande frågade ”Vad har hon för bil?” och då fick han det korrekta svaret ”Peugeot”.

Jag kände, herregud, ska det vara så svårt? Den tiden på dygnet med bara tre bilar att välja på och det är antingen en Peugeot eller Renault och den nyckeln jag lämnar över ska fungera på bilen (med tre att välja på!) och inte minst så är det den bilen som har ett djur (en häst?) som stegrar sig. Hur svårt kan det vara?!?

Tänkte jag i alla fall. Antagligen så tänkte inte killen som skulle ha ansvaret över bilarna på det sättet ...

Å andra sidan så uppmanade en av mina vänner – som jag berättade det hela för vid hemkomsten – att jag verkligen skulle ha hållit fast vid mitt påstående att det var en stegrande häst på min bil så att jag skulle kunna ha lämnat in en Peugeot men hämtat ut en Porsche …

Detta får mig att tänka på en annan liten historia från när jag var riktigt ung. Detta var typ 1985 eller så. Jag och mina vänner hade precis börjat ta, redan lyckats få, eller skulle inom kort börja ta körkort. Växer man upp på landet så tar man körkort så fort man kan för att kunna ta sig runt. En av mina vänner hade en överrenskommelse att han skulle köpa en bil tillsammans med sin mamma när han hade fått sitt körkort. Så de började glatt leta efter bilar i kategorin ”bättre-än-en-skrotbil-fast-inte-mycket-men-i-alla-fall-körbar”.

Efter att ha letat några dagar så fick min kompis ett samtal av sin mamma där hon lite småhetsigt berättade att hon hade hittat en bil i en annons i en tidning för bara 5 000 :- Dessutom var det en Porsche! Nu skulle de slå till och göra ett kap. Okej, en ganska sopig Porsche antagligen, men en Porsche!

Min kompis trodde inte riktigt att det kunde vara sant så han frågade sin mamma vad det stod i annonsen och hon läste snällt upp det för honom.

Han kunde fortfarande inte tro att det var så bra så han bad henne bokstavera bilen vilket hon gjorde.

”P-e-u-g-e-o-t.  Porsche! …"

Efter att jag skickat in min reviderade profil så kom det in några fler svar. Medan min jobbarkompis dejtade i genomsnitt två gånger i veckan under förra våren så började hoppet hos mig väckas att även jag skulle komma iväg på nå’n enstaka dejt. Ett tiotal svar rasade in på den nya profilen. Men de var av typen: Man kring 40 år, osäker, aldrig haft en sambo, har inga barn, gillar att påta i trädgården, samlar emblem från fotbollsklubbar, gillar att klappa katter, har aldrig varit vaken efter klockan 22 – ja, du förstår typen. Inget fel på de männen alls, bara inte min typ.

Jag fick även svar från en 47-årig man från Indien. Hurra för internet som ger oss kontakt över alla gränser och överallt … Jag blev återigen påmind om att när man är på nätet så kan alla överallt se allting! Alltnog, mannen från Indien skrev till mig med ett frieri.

Vänta, va’??

Jo, det var ett frieri. Han skrev att han var en holy sikh, att hans parents already have expired, att han letade efter en wife to build a holy family, att frun skulle vara bold and brave, slim not bulky men att om jag inte ville gifta mig så hade han även a business proposal åt mig. Avslutningsfrasen var nästan det bästa ändå: Should happily come forward for the wellfare of mankind, will u marry a Sikh? Yeah, right, skulle inte tro det.

Jag kände hur jag började sucka inombords. Hur många grodor var jag tvungen att schasa bort innan prinsarna kunde välla fram …? Jag gick i alla fall på en dejt (jodå, det är sant!) med en som verkade trevlig och hade ett genuint miljöintresse (vilket ligger i fas med mig själv) och det visade sig att han faktiskt var riktigt, riktigt trevlig. Han bjöd på en kaffe och vi satt och pratade några timmar. Det visade sig att han trots allt var lite för försiktig för mig och dessutom så tyckte han att det fanns någon annan som var intressantare än jag. Så det blev inget mer av det. Men jag hade gått på en dejt!! Min första!

Min enda ...?

Jag tänkte till ett ögonblick igen och kom på att om jag ändrar min profil så kanske jag kan locka till mig det jag vill ha. Om jag nu ville ha svar från män med ett eget liv, intressen, viss livserfarenhet, mycket humor och hyfsad tankeförmåga så kanske jag borde vara sådan själv. Lika barn leka bäst, eller hur är det man säger …?

Så, ytterligare en ny profil såg dagens ljus (fortfarande samma foto). Jag försökte anslå en ton av aktivt liv som i och för sig är tillräckligt för mig men där jag ibland saknade någon att dela allt kul med. Jag skrev om många intressen, skämtade om mig själv, och skrev att jag gillar livet och att det är spännande att leva. Jag vet! Patetiskt, och jag började lessna på att sälja in mig på ett konstgjort sätt.

Fortsättning kommer ...

Jag kom att tänka på en av mina vänner som jag hade i min ungdom. Det är många år sedan och på den tiden var det mycket trendigt och åtråvärt att ha kobratelefon.

Min kompis hade kommit över en begagnad kobratelefon som hon var omåttligt stolt över. Den hade ingen ringsignal, så det var väl därför som den var tillgänglig på marknaden, men det stoppade inte min kompis. Hon inhandlade raskt en telefonsvarare som hon kopplade in tillsammans med telefonen och meddelade sedan vänner och bekanta om situationen och att de därför var tvungna att ropa efter henne på telefonsvararen.

Alltså kunde man när man var hemma hos henne och drack te höra absolut ingenting, förrän någon ropade på telefonsvararen:

-          Hallå! Maria! Det är jag. Är du där? Kom och prata. Hallå!

Och min kompis gick och svarade i telefonen.

Vissa morgnar är inte som andra, och i morse var det en sådan morgon.
Jag försov mig men skulle vara extra tidigt på jobbet för vi hade ett tidigt möte. Kom iväg sent och startade bilen. Då blinkar bensinmätaren! Nej! Jag hinner egentligen inte, men måste åka förbi och tanka på vägen.

Kom fram till bensinstationen och försökte att vara effektiv och göra flera saker samtidigt. Jag stoppade in visa-kortet i automaten, öppnade tanklocket med nyckeln, tryckte in koden till kortet i automaten, väntade.

Beeeep!, kortet kom ut igen, texten i fönstret på automaten sa: "Uttag medges ej." Men vafa... Det finns ju pengar! Jag fick ju lön alldeles nyss! Tittade på klockan, ännu mer sen till jobbet, stressnivån höjdes, stoppa i kortet igen, trycka kod - noga - och vänta.

Beeeep!, kortet kom ut igen. "Uttag medges ej." Nej!! Stressnivån höjdes ytterligare. Det finns ju för i helv... pengar på kontot!! Tankarna virvlade runt: Var finns närmaste bankomat så jag kan ta ut pengar och tanka för hundralappar?? Tittade på klockan igen, tittade på visa-kortet ...

Åååhhh ... Jag hade försökt att tanka för mitt medlemskort på konsum.

Kom för sent till morgonmötet på jobbet men en kopp kaffe senare var jag lugn och fin.

Jag har en väninna som har tre barn, där hennes mittenbarn och mitt yngsta barn är lika gamla. Nu är det så att hennes mellanbarn – som jag har känt så länge hon lever – är en väldigt kaxig, egensinnig, superhärlig och mycket envis liten dam. Hon har alltid tyckt att hennes egna idéer är de bästa, liksom …

När hon var några år gammal och höll på att lära sig prata så hade hon svårt för att säga bokstaven F, det blev ett S istället. Hon kallade sin syster för Josesin istället för Josefin osv. Vid ett tillfälle när de var hos sin farmor på landet så skulle denna lilla karaktärsfasta tjej gå ut och hälsa på såren.

-          Nej, det heter fåren. F-f-fåren. Säg f-f-får?

-          S-s-sår …

-          Nej. Kan du säga f-f-fåren?

Det gick tydligt att se att hon blev irriterad på tjatet och hon var tyst en liten stund:

-          Jag kan säga lamm! sa hon bestämt och gick ut.

Vid ett annat tillfälle så bad hon att få gå med till assären.

-          Det heter affären. Kan du säga af-f-f-fären?

Hon stirrade sin mamma i ögonen ett ögonblick och sa sedan med eftertryck:

-          Jag kan säga Konsum.

Jag känner mig rätt så övertygad om att ingen kommer att kunna bossa hur som helst över denna fantastiska tjej.