Nu kommer ett sånt där utlämnande inlägg (där jag är glad att de flesta av er inte vet vem jag är …).

Eftersom jag är supersingel så kan jag hålla på och pyssla lite bäst jag vill själv, hemma. Så igår ställde jag mig i duschen och plötsligt fick jag ett infall: Det var allt längesedan jag rakade musen ...!!! Ja, det var det, det ska jag minsann göra.

Jag tog fram ladyshaven och började lite fint längst ut i ljumskarna. Jag rakade och rakade och det blev finare och finare. Jag tog lite till och jag rakade ännu mer. Det blev bara mindre och mindre kvar och jag tänkte: Äh, vafan, jag tar bort det helt! Det kan ju vara skönt nu till sommaren med lite luft och vind i musen nu när det blir varmt …

Så blev jag klar, klev ur duschen och började torka mig. Ni vet hur man står i badrummet, framför helkroppsspegeln och torkar sig medan man drar in magen och ställer sig i fördelaktiga vinklar för att se hur man ser ut naken …??!

Plötsligt fick jag se! Kvinnan i spegeln framför mig hade en renrakad mus – men vafan hade hon mer?  Hon hade en fettvalk på musen!!!!

Jag blev förfärad och glodde rakt neråt min egen mus – jo, det var min mus som hade en fettvalk!!!

Här kommer några undringar från mig: Är jag sååå himla gammal så att till och med musen börjar hänga neråt marken?! Eller är jag så himla tjock så jag har fått fettvalk på musen?!? Är det detta som kallas för bullfi***?!?!

Nu är busken på utväxt igen för att dölja valken.

Jag har fått en ny telefon på jobbet.

Själv är jag inte särskilt teknik-framåt-strävande utan mer Har-jag-teknik-som-fungerar-så-ser-jag-ingen-nytta-med-att-byta-ut-bara-för-att. Men nu har min arbetstelefon börjat slira så jag blev uppmuntrad (uppmanad?) av min chef att beställa en ny. Kan i förbigående säga att han rös till när han såg min gamla fina Ericsson …

Nu har min nya telefon kommit. Det är en sån där som man pekar på med fingret. Vad jag inte visste innan jag fick den var vilka ohyggligt knubbiga fingrar jag måste ha … Det som jag föreställer mig att skriva när jag skickar sms eller slår ett telefonnummer är oftast inte det som står på skärmen och ibland så tror jag på riktigt att telefonen skickar iväg både sms och ringer upp på måfå i min kontaktlista. Dumma telefon!

Telefonen kan tala om för mig vad temperaturen och vädret är i San Fransisco och Warzawa, jag kan googla och hålla på, det går till och med att använda den som ficklampa?! Men det verkar fan helt omöjligt att kunna nudda pek-knapparna så jag får rätt siffra eller bokstav ...

Kommer ni ihåg när jag fick följa med en kompis på en tillställning hos Sällskapet? http://riesling.bloggplatsen.se/2011/01/07/4306951-sallskapet/

Ikväll är det dags igen. Ikväll är det champagnemiddag! Vi ska prova sex stycken champagner från en av mina favoritproducenter (Pol Roger) och så är det en fyrarätters middag till det. Allt det för det facila priset av 995 surt intjänade och färdigskattade svenska riksdaler. (Och nu menar jag faktiskt att det inte är mycket pengar för det jag kommer att få.)

Jag ser oerhört mycket fram emot det och hoppas på en lättsam dag på jobbet i morgon …

Jag har i olika perioder i mitt liv problem med mina egna tankar vad gäller om jag verkligen uppfattas som en kvinna eller om man lätt tar fel på mig och en man? Jag är rädd att andra ska uppfatta mig fel och att det ska bli pinsamt för mig och den/de andra när jag måste förklara att jag är kvinna och inte man …

Det är också en av anledningarna att jag använder mycket klänningar. För det är ytterst sällan man ser män som klär sig i klänning och det minimerar alltså risken för att jag ska uppfattas som man.

Jag vet att jag har kort hår och även om längden på håret spelar allt mindre roll i dagens samhälle för könsbestämning så är jag rädd att det ska vara ytterligare ett tecken på att jag är man …

(Jag har aldrig påstått att jag är frisk i huvudet …)

Nu är jag inne i en sån period igen. Jag är rädd att uppfattas som fel kön.

(Jag kan tycka att det är psykologiskt intressant att fundera över varför det är så? Jag är inte det minsta osäker över min sexualitet så det har inget med det att göra. Är det för att jag är singel och inte blir bekräftad i min kvinnlighet? Är det för att jag inte ser mig själv utifrån och därför inte har koll på hur jag ser ut och uppfattas av andra? Har ni fler förslag?!)

Därför gjorde jag igår något som jag aldrig gjort tidigare.

Jag fixade mina naglar! Gjorde nagelförlängningar, alltså.

Joråsåatte … *tittar beundrande på mina naglar*

Jag, som har väldigt klena, torra, skiviga och hopplösa naglar, har aldrig haft långa naglar i hela mitt liv så för mig är detta en helt ny erfarenhet. Även om jag förstår att mina fake-naglar inte är långa i jämförelse med många andras så räcker de ändå utanför fingertopparna på mina fingrar.

Problem som uppstår när någon som är heeelt ovan vid långa naglar plötsligt har det är tydliga. (Även om de inte ens är så våldsamt långa.) Till en början med så kunde jag knappt öppna bildörren när jag skulle åka därifrån och hem. I morse när klockan ringde så kunde jag knappt stänga av den för naglarna slog i klockan innan jag nådde knappen, att ringa på min mobil är ursvårt eftersom mina fingertoppar inte kan ha samma vinkel som vanligt och det kan bli vilken som helst av tre siffror där mina fingrar träffar, att skriva på tangentbordet är lite svårare och krävdes en viss vinkling av handen eftersom jag inte kunde dundra ner mina fingertoppar helt rakt längre. Men att öppna mjölkpaketet i morse var å andra sidan en lätt match eftersom nageln inte vek sig bakåt när jag stack in fingertoppen i vecket …

Och jäklar vad feminin jag ser ut – det är minsann ingen som kan ta fel på mig och en dude, nu …

Jag var på ett tre-årskalas i söndags. En av mina bästa vänners barn fyllde tre och jag var välkommen dit på kaffe.

Det var 14 barn på kalaset. Fjorton barn!!! Alla i tre-års åldern!

Jag kände då och där att det var längesedan mina barn var så unga och ostyriga.

Det bara drällde in barn, föräldrar, bebis-syskon och paket. Födelsedagsbarnet rev upp paket efter paket och det hamnade papper, snören, plastförpackningar, pappkartonger, tejp och leksaker precis över allt. En pojke som fyller tre får många leksaker som låter; en låtsasgitarr, båtar, verktyg, en slags ratt med tuta och andra finesser bl.a Alla barn började leka med de nya sakerna. Två flickor som antagligen var bästa kompisar hade med sig varsin liten handväska hemifrån och de gick arm i arm runt, runt i huset.

Ljudnivån nådde skadliga höjder och jag kände att det skulle ha varit fint med såna där hörselkåpor som byggjobbare använder.

När den värsta paketivern hade lagt sig var det dags för saft och tårta. Alla barn fick inte plats runt bordet så det åts i omgångar. Ett barn grät för han gillade inte tårta så han fick glass istället och då ville de flesta andra barn ha glass också. Chokladkakorna smetade ut sig över barn, bord och stolar. En del barn satt lugnt och stilla och mumsade och åt medan andra for runt som oroliga virrpannor och högg en munsbit i farten då och då.

Plötsligt började ett barn att gråta – då hade barnet bredvid spillt ut sin mugg med saft över sin granne. Det var saft över bordet, barnen, golvet.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Ett efter ett blev barnen klara med fikan så då fick föräldrarna ta plats runt bordet för en snålskjutskopp kaffe. Jag menar, det var ju inte de som var bjudna på kalaset utan deras vilda och högljudda arvingar ...

Barnen rusade runt och lekte med alla leksaker. Några hade placerat sig i födelsedagsbarnets rum och lekte med bilar, de två flickorna hade börjat traska runt med sina små handväskor igen, de ”tuffa” killarna lekte med de ”tuffa” leksakerna (läs: de som låter mest), bebis-syskonen låg på golvet i undanskymda hörn eller satt i mammornas knän, två barn grät och var osams över någon leksak, mammorna skvallrade och diskuterade barn och grannar, kaffe fylldes på, barnens kakrester åts upp av mammorna.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Då! Då kom födelsedagsbarnet med en av sina nya presenter: Såpbubblepistolen! Det var såpbubblor precis över allt i hela huset och trappan hade med ens blivit snorhal …

Ljudnivån var fortfarande minst lika hög.

Kalaset närmade sig slutet och det var dags för den obligatoriska fiskdammen. En del av barnen hade varit med om detta förr och visste vad som väntades så de ställde sig förväntansfullt i kö. Andra barn hade ingen aning om vad fiskdamm innebar så de ville inte slita sig från de roliga leksakerna. De ”tuffa” killarna slank in bakom fiskdammsdraperiet och tjoade och kände sig jättebusiga. När de blivit utfösta typ fem gånger, ett fiskespö hade kommit fram och åtminstone några tappra barn stod i kö så körde fiskdammen igång. Till slut hade alla barn fiskat till sig var sin godispåse.

Ljudnivån var fortfarande lika hög.

Sedan hade det gått två timmar, kalaset var över och jag gick hem till lugnet hemma hos mig. Mina öron var helt förvånade över den numera så ovana ljudnivån och min hjärna var helt slut efter alla intryck. Det krävs nog att man har småbarn själv för att man ska kunna ignorera dem och deras ljudnivå och rörelseintensitet …

I lördags så hade jag en sedan länge inbokad frossarmiddag med en god vän som är lika förtjust i god mat som jag. Hon har dessutom vett att uppskatta mumsiga viner och låter mig mala på i oändlighet om vinerna samtidigt som hon ser intresserad ut vilket gör mig barnsligt lycklig!

Vi hade bestämt att vi skulle ha skaldjur och riesling.

Vi var iväg på lördag och handlade färska skaldjur i hötorgshallen här i Stockholm och vi är båda intresserade av mat samt har ganska bestämda åsikter så det blev lite av storhetsvansinne när vi stod där framför skaldjuren i fiskdisken. Vi handlade för nästan 1200:- av havets mumsigheter. Vi köpte havskräftor, hummer, pilgrimsmusslor, tigerräkor, blåmusslor, ostron och vanliga räkor.

Sedan köpte vi till sånt annat som behövdes också.

Med fulla kassar åkte vi hem och satte igång.

Men allra först skulle vi ha champagne såklart!

Vi marinerade, fräste på, kokade i vin, ugnsgratinerade och blev ganska så törstiga ...

Så vi tänkte att det var väl bäst att börja med rieslingen.

Som var en Eitelsbacher Karthäuserhofberg 1990 samt en Eitelsbacher Karthäuserhofberg 2006.

Jösses! Det var så in i jäsiken gott!!!

Satan, alltså!!!

Sedan var vi beredda att frossa - så det gjorde vi!

Jag kan fortfarande känna mig lycklig över lördagen ...

Igår kväll när jag kom hem efter jobbet så tog jag mig ett glas vin.

Jag har jobbat riktigt hårt och intensivt de senaste veckorna med några projekt och igår lämnade jag in det sista. Så jag kände mig jättevärd ett glas vin. Ett glas gott vin.

Men, vilket skulle jag ta? Något riktigt gott, såklart. Jag glodde igenom mina skåp där jag har mina viner liggande och fick se det:

Ürziger Würzgarten 2007 från Dr Loosen som är en riesling spätlese.

Den fick det bli såklart!

Jag hällde upp ett glas och doftade i glaset - wow! Det var friskt, fräscht, fruktigt, mineraligt. Mina mungipor drogs ofrivilligt uppåt.

Jag tog en klunk av vinet - oj!! Det var fylligt, sötfruktigt, mycket aprikostoner, citrus, gröna äpplen och mineral.

Jag svalde lyckligt ner klunken och kände att - Ja, nu kan jag dö.

Det går bra, faktiskt, och gör ingenting eftersom jag har smakat det godaste vinet i världen nu.

Sen satt jag och slurkade på det vinet hela kvällen och var nog den lyckligaste människan av alla igår kväll ...