Idag hade jag besök på jobbet av en tidigare arbetskamrat. Hon slutade för snart ett år sedan och kom hit för att ta en lunch med några av oss utvalda (väljer jag att tänka på det som …). Vi har setts och hörts emellanåt och det är en person som jag uppskattar på många sätt.

För ungefär två år sedan började hon på mitt jobb. Utan att gå in på tråkiga detaljer så satt vi som skrivbordgrannar i samma rum och eftersom hon inte trivdes alls med sina arbetsuppgifter så sög jobbet metodiskt musten ur henne helt och hållet. Jag vet inte hur många gånger jag kände hur det började plaska på min sida av skärmen mellan våra skrivbord och såg upp i ett förtvivlat och tårdräkt ansikte. (Jo, du vet både vem du är och att det är sant, ”raring”!!)

Jag är varken speciellt finkänslig eller lullar in mina åsikter i fina omskrivningar så det blev en del ärliga åsikter sagda från mig vilket gjorde att min kollega stundtals grät som Lille Skutt.

Till slut så bestämde hon sig för att säga upp sig eftersom hon inte trivdes och arbetsuppgifterna bröt ner henne. Så för knappt ett år sedan slutade hon. Utan att ha ett nytt jobb. För att hon inte mådde bra.

Eftersom hon är både handlingskraftig och kompetent så fick hon jobb efter ett tag och där har hon jobbat sedan dess. Det är ett jobb (som säljare) som passare henne så himla bra!! Precis perfekt. Jag blev så himla glad när jag såg henne idag för hon ser så himla glad, pigg och energisk ut. Så långt ifrån den gråtande människan som tappat tron på sig själv som satt mitt emot mig på jobbet.

Den som hälsade på mig idag strålade, glittrade i ögonen, var brunbränd och log med hela sig.

Ja, hon mår som hon förtjänar, helt enkelt. Så himla skönt att se!

Ta hand om dig!