Som en naturlig (hrmpf …) fortsättning på förra inlägget kommer här nästa.

Varför jag är kräsen angående att ta in en ny man i mitt liv.

Ja, jag är kräsen. Varför skulle jag inte vara det?

Jag har varit singel i fem år nu. Under den perioden har jag flera gånger fått frågan om varför jag inte har träffat någon ny. Lika träget som frågan kommer så svarar jag med att det inte är någon som vill ha mig ...

Mest för att det är roligt att se reaktionerna jag får på det svaret. Alla försöker så förtvivlat att gaska upp mig efter den kommentaren.

Det är nu inte helt sant att ingen i hela världen vill ha mig och att jag måste leva ensam för resten av allt i hela världen. Jag har flera gånger fått veta att det finns människor (läs: män) som har intresse för mig av någon outgrundlig anledning. Men jag kan känna att jag lever ett ganska komplett liv som jag gör och det finns ingen anledning för mig att nöja mig med något som inte ger mig mer guldkant på livet.

Problemet är att flera av de som eventuellt skulle funka för mig redan är upptagna. De är ju riktiga kap! Och eftersom jag tycker alldeles för mycket om mig själv för att ge bort mig själv till någon som inte är som jag vill ha det – ja, då lever jag ensam.

Hellre ensam och i ett bra liv än att dela mitt liv med någon som är nästan bra …

Jag förstår att det finns många människor (män och kvinnor) som låter sig nöja med vad de kan få. De träffar någon som är ganska bra och som de kan tänka sig att stå ut med. För att de inte vill leva ensamma.

Det finns ett exempel på mitt jobb. En kvinna som efter en längre relation med en man blev singel vid 35 och kände att hon verkligen, verkligen ville ha egna, biologiska barn. Hon satte igång att dejta på ett väldigt systematiskt sätt och var på dejt flera gånger varje vecka under en period. Hon träffade efter ett tag en man som hon gillade, kom bra överrens med och som hon kunde tänka sig att skaffa barn med. Så då gjorde hon det.

Och hon mår jättebra av det.

Däremot skulle det aldrig funka för mig. Men jag kanske ska knipa ihop om mina åsikter – jag har ju två barn redan och känner mig färdig med det?

Ah, men då har jag ett annat exempel. En kompis till mig blev singel efter att ha varit gift och med tre barn. Hon och pappan i fråga har delad vårdnad och har barnen hos sig varannan vecka.

Hon kände att de veckor hon inte hade barnen så blev det väldigt tyst och ensamt. Så hon träffade en frånskild pappa som också hade barn varannan vecka. Hon synkade veckor med honom och nu umgås de två de veckor som de inte har barn. Hon säger att han inte är bäst i hela världen på något sätt men han har sina fördelar och på detta sätt så slipper hon att vara ensam.

Detta skulle aldrig hända mig. Jag vägrar att låta nöja mig. Återigen: Hellre ensam och i ett bra liv än att dela mitt liv med någon som är nästan bra …

Så det så.