Se där ja …

Nu är det slut för resten av allt i hela världen.

Efter att inte ha hört av gotlänningen under två dagar så hörde han av sig med besked. Jag fick höra hur trevligt det hade varit att träffa mig (*onda aningar*) men att det inte kändes bra i hans mage längre (*kyla i kroppen*) och att han inte ville göra mig ledsen (*försent*) men att han skulle lura både mig och sig själv om vi fortsatte att ses …

Det första som kändes var som om jag fick en smäll i magen. Jag hade lust att bara svara med ”Gå och dö!” Jag kände instinktivt att han kunde ha sitt jävla liv för sig själv, om det nu skulle vara såhär. Att jag lika gärna kunde köpa en kattfarm och börja ryta på barnen i min trapp. Eftersom ingen i hela världen gillade mig eller ville ha mig. Att det var lika bra att börja leva mitt liv som den desillusionerade, cyniska och bittra människa som det tydligen var meningen att jag skulle bli. Så det så!

Men 27,8 sekunder senare så sansade jag mig.

Varken han eller jag hade ju lovat varandra någonting. Vi var två vuxna singlar som högst frivilligt umgicks några gånger. Vi trivdes ihop och hade kul och jag var inte lurad på något sätt. Han har dessutom varit ett perfekt gentleman precis hela tiden. Även om jag kanske ville mer än han mellan just oss två så vet jag ju med mig själv att jag också har sagt liknande saker till andra människor som det absolut inte är något som helst fel på men som bara inte är helt rätt just då eller just där i livet.

Så.

Så jag svarade med att det var trist men att man ska följa magkänslan och att jag var tacksam för att han var ärlig.

Det gav mig dessutom en insikt i att det faktiskt kanske finns vettiga människor därute och att jag kanske inte är dömd till ett liv i ensamhet …