Det är härligt att ha katter.

Nu när de har vant sig vid att bo hos mig och de dessutom har insett att jag inte är komplett livsfarlig utan ganska gemytlig så har de blivit tämligen rejält mycket mera sociala. Det är riktigt trivsamt!

Jag sitter ofta i sällskap med minst en katt i soffan när jag tittar på TV numera. På kvällen när jag lägger mig så har den ena katten bestämt sig för att det är hennes uppgift att natta mig ordentligt så hon kommer alltid och ligger och myser en stund med mig vid läggdags. Urhärligt!

En av katterna, hankatten, tror att han är dotterns hund. Han följer henne var hon än går i lägenheten. Han kommer om hon ropar på honom och han bryr sig bara om henne om hon är hemma. Då duger varken jag eller lillbror …

Att ha katter är som att ha fått två småbarn hemma. De är sagolikt nyfikna och måste kolla in vad som händer hela tiden. Varje skåp eller låda som öppnas måste de nyfiket kolla in eller ner i. När de hör ett nytt och främmande ljud måste det undersökas vad det kom ifrån. Och varje morgon när min klocka ringer och jag ska gå upp så står det två glada, intresserade och nyfikna katter nedanför sängen och tittar förväntansfullt upp på mig och hoppas att dagen ska köras igång!

Det är med andra ord sammantaget mycket positivt och uppiggande med de två ärvda katterna!