Jag har börjat umgås med en av mina arbetskollegor lite mer än jag gjort tidigare och i lördags var jag hemma hos henne. Det är en kollega som jag kommer riktigt bra överrens med och som jag har pratat med en del. Vi har samma slags inställning till livet. Men i lördags när jag var där och sedan sov över så blev det en del pratande. Jag fick höra saker som var helt hårresande.

Min kollega föddes av en ung kvinna som hade en relation med en ung man. Det var inget stabilt i deras relation men när min kollega var nästan två år så fick hon trots det en lillebror. Det var ett slags desperat försök att rädda relationen för föräldrarna men (naturligtvis) gick de isär.

Där satt en ung kvinna med två små barn och en längtan att roa sig så då gav hon sina två barn – min kollega och hennes lillebror – både alkohol och tabletter för att droga ner dem så att de sov hela natten. (Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den informationen ...)

När min kollega var ungefär tre år så togs barnen från sin mamma och de hamnade i fosterhem. Där blev de adopterade till slut. Men min kollega som tyckte att livet verkade opålitligt och som dessutom bara var ett litet barn satte tydligen sina fosterföräldrar på prov och var obstinat så hon fick stryk i flera år. (?!)

Det upphörde när hon rymde hemifrån vid 13 års ålder. Polisen hittade henne efter två veckor och körde hem henne men så höll hon på under nästan två år. Hon stack hemifrån med jämna mellanrum.

Vid 15 sa hon till soc. att hon ville flytta hem till en kompis istället och om hon inte fick det så skulle hon sticka för alltid. Socialen hjälpte henne så hon kunde bo hos sin kompis.

Denna kvinna är idag 40+ och har tre barn, fast jobb, är skärpt, gift …

Hon dricker inte alkohol eftersom hon inte gillar hur hon blir när hon dricker, säger hon. Hon är gift sedan ett drygt decennium med pappan till det tredje barnet och ni hade kunnat slå ihjäl mig utan att jag hade kunnat gissa ihop denna historia ...

Jag var helt mållös när hon berättade sin historia. Det är sånt som står i böcker, ju! Jag är helt förvånad över att höra sådant i verkligheten! Dessutom fick jag höra att hennes allra första barn dog som 3-månaders bebis.

Jag har jobbat tillsammans med henne i flera år och även om jag i och för sig fattar att det kanske inte är en uppväxt man skryter med eller berättar om det första man gör så är jag ändå förvånad. Hon verkade så normal … Vilket kanske säger mer om mig och mina fördomar än något annat? Det är så många som har skit bakom sig i livet, alla har sina egna trauman och problem och det ska fan döma någon innan man vet vad som hänt tidigare!

"Show me how you do that trick
The one that makes me scream" she said
"The one that makes me laugh" she said
And threw her arms around my neck
"Show me how you do it
And I promise you I promise that
I'll run away with you
I'll run away with you"

Spinning on that dizzy edge
I kissed her face and kissed her head
And dreamed of all the different ways I had
To make her glow
"Why are you so far away?" she said
"Why won't you ever know that I'm in love with you
That I'm in love with you"

You
Soft and only
You
Lost and lonely
You
Strange as angels
Dancing in the deepest oceans
Twisting in the water
You're just like a dream

Daylight licked me into shape
I must have been asleep for days
And moving lips to breathe her name
I opened up my eyes
And found myself alone alone
Alone above a raging sea
That stole the only girl I loved
And drowned her deep inside of me

You
Soft and only
You
Lost and lonely
You
Just like heaven

Här kommer de två senaste tatueringarna som jag har skrutit om ...

(Är du nöjd nu, Charlies syster Lola?!? Och ni andra som jag har lovat??)

Den ena sitter på vaden och den andra på axeln.

Häpp!

Varje dag när jag kör hem min son i bilen efter fritids och jobb så blir jag numera underhållen av Bellman-historier.

Vilket har givit mig några funderingar:

1. Har alla barn en period med Bellman-historier? Jag kommer ihåg att dottern hade en period när hon stenhårt berättade Bellman-historier (hon var för övrigt en kolossalt mycket bättre berättare än sin lillebror ...).

2. Vad är en Bellman?!? Alla historier handlar om en rysk (japp, fortfarande!), en tysk och en bellman ...

Att vara fotbollsmamma åt en lagom-mycket-idrottande 14-årig tjej är minsann inte så flärdfullt och inkomstbringande som jag föreställer mig att det är att vara ex. Zlatans mamma.

Häromkvällen satt jag och var en sådan där bra och stöttande mamma som tittade på min dotters fotbollsmatch. Fastän det är kräktråkigt att se ett gäng unga tjejer springa omkring och jaga en boll medan de försöker att se snygga ut i håret så att de med jämna mellanrum stannar upp och fixar till sig.

Tjejer som ibland bara tappar fattningen och duckar för bollen eftersom de är lite oförberedda på att bollen plötsligt kommer deras väg.

Tjejer som dessutom ser preciiis likadana ut; långa, gängliga med halvljust, halvlångt hår i tofs, pannband (alla har svart för att det ska passa med matchkläderna) men som tur är med matchtröjor som har olika nummer på ryggen, annars är jag inte säker på att jag skulle ha känt igen min egen avkomma …

Alltnog, jag satt med de andra tappra föräldrarna och klappade och hojtade när de andra föräldrarna gjorde det, för det verkade rätt. Jag har åtminstone fattat så mycket som att det är lämpligt att titta åt det hållet där bollen är, så det gör jag …