Visst är det konstigt att man alltid är sina föräldrars barn? Att de aldrig ser att barnen blir vuxna, självständiga, i stort sett jämlika individer. Mina föräldrar verkar tycka att de alltid har en slags överordnad roll med sista utslagsrösten. Jag menar, ingen annan i mitt umgänge skulle prata med mig och fälla följande kommentarer till mig, en 43-årig ensamstående mamma med två halvstora, harmoniska barn, och tro att det är okej:

- Ska du inte ha en tröja till? Det är lite kyligt.

- Har du pengar då? Så du reder dig?

- Men ta lite till av maten. Äter du verkligen ordentligt?

- Är du verkligen säker på att du ska ha ett glas vin? På en vardagkväll?!

- Ska du inte ha en tröja med dig, i alla fall?

- Har du tackat för presenten?

- Ska jag städa bakom spisen åt dig?

- Men ta med en extra tröja i alla fall. Man vet aldrig ...

Är det någon som känner igen sig …?

Kommer just från gymmet.

Varför finns det inga klädkoder på gym??!?!?

När jag gled in i gymmet så kollade mina ögon (i vanlig ordning) snabbt igenom vilka som var där och tränade. (Vilket betyder, fanns det några snyggingar som jag ville göra mig till för?)

Men vad skådade mina ögon? En ny förmåga som jag inte sett tidigare satt längre bort i lokalen. Han var söt, i lagom ålder (kan man vara luddigare?), alldeles lagom mycket vältränad (jag gillar inte de där som bygger och bygger och bygger ...) och hade fint hår (ja, det är MIN hang-up, jag kan ta det en annan gång).

Jag sög in magen och gick sådär nonchalant förbi där han satt och så försökte jag gå på ett vältränat sätt (?) samtidigt som jag tittade åt ett annat håll. (Nu borde han ju fria eller liknande ...)

Jag började träna vid en maskin som jag vet att jag ser stark ut i (!) och så tittade jag efter vart min blivande make hade tagit vägen. Han hade flyttat på sig och stod med fria vikter och tränade sina otroligt snygga armar. Min blick kunde vandra över honom utan problem.

Men vafa ...!!!??!

Var det på skämt?! Det kunde väl inte stämma, ändå?!?

Han hade på sig speedos med korta ben på ...?!?!?! Vilken fåne …!

Ja, inte bara dem utan tröja, skor osv, men i mitten där hade han något speedosliknande!! Jag har aldrig sett något motsvarande på ett gym tidigare!

Han kunde lika gärna vara naken - så tydligt kunde jag se hela hans paket. Det var väl varken något han behövde skämmas över eller skryta med - men jag ville inte se det medan jag tränade!!! Jag ville inte se hur hans kulor åkte fram och tillbaka medan han tog i när han tränade och jag ville definitivt inte se hur hans tillplattade lem låg tvärs över kulorna och hur allt putade framåt när han ansträngde sig. Nix!!

Jag beslutade direkt då och där att han inte behövde fria till mig eftersom det aldrig skulle bli vi två i alla fall …

Men visst borde det finnas klädkod på gym?

Som jag tidigare har skrivit så har jag Asperger och att även om det är en mild variant så betyder det i mitt fall att jag inte hör det som inte sägs i ord. (sug på den!)

Att alltså jag bara hör orden som sägs utan att alltid begripa underförstådda betydelser eller antydningar eller osynliga hintar eller andra luddigheter.

Vissa av mina vänner känner till det där med Asperger och det ska de vara glada för ibland ... Det är tur att de vet hur jag fungerar och dessutom har förståelse för det. Ett exempel på detta är följande: En av mina bästa vänner, som dessutom håller på och renoverar köket, ringde häromdagen till mig och jag svarade:

- Hej, hur är läget?

- Jodå, bra. De har rivit ut hela köket nu. De har stängt av vattnet också och slängt ut spisen.

- Oj, vad spännande! Då kommer snart det nya köket, vad roligt, svarade jag glatt.

- Jo …

- Ska ni fixa med det i helgen då?

-  Ja, det tror jag nog. Vi har inget varmvatten i tvättstugan heller.

- Nähä, där ser man.

Jag tänkte att det måste ju vara roligt för dem. Funderade över mitt eget kök som inte har standardhöjd eller något annat bra och som jag skulle vilja byta ut. Vi pratade lite om allt möjligt och jag började liksom avsluta samtalet när hon med ganska bestämd stämma undrade:

- Så då undrar jag om vi kan komma och äta hos er idag? Eftersom vi inte har något kök, vatten eller spis?!

- Jamen, herregud – ja! Självklart! Tänkte inte på det ...

Eftersom hon vet att jag inte alltid uppfattar hintar och luddigheter så tog hon bladet från munnen och frågade sådär ofint rakt på, helt enkelt.

Bra där!

För några inlägg sedan skrev jag om intelligens, jag följer upp det med att klippa in lite grand om Howard Gardner och de olika intelligenserna här nedan.

Håll till godo!

"Multipla intelligenser - Howard Gardner

Howard Gardner, professor i pedagogik, har under mer än 20 år av sin forskning visat att varje människa har olika ”intelligenser”. Gardner menar att varje barn är ett begåvat barn, men på skilda sätt. Varje person har också sin egen speciella inlärningsstil, arbetsstil och sitt eget temperament. Gardners upptäckter har på senare år haft stor betydelse för planeringen av framtidens utbildning.

Han har hittills definierat nio olika intelligenser.

De sju ursprungliga kategorierna speglar människans personligheter och karaktärer. De flesta människor känner igen sig i flera av kategorierna, men det vanligaste är att man har utvecklat flera slags intelligenser - mer eller mindre. Man är stark inom vissa områden och svagare inom andra.

De ursprungliga 7 intelligenserna är:

Lingvistisk (språklig) intelligens: Människor med väl utvecklad lingvistisk förmåga har stort ordförråd, god förmåga att tala, läsa och uttrycka sig i skrift, ett uttalat språköra och lätt för att lära sig främmande språk.Vidare tycker lingvisten om att lösa korsord, skriva brev samt fyller utan problem i blanketter och samlar fakta. Han/Hon uppskattar språkligt korrekta formuleringar och är bra på att förklara sammanhang.

Logisk-matematisk intelligens: Den logiskt-matematiska intelligensen är duktig på matematik, tänker logiskt, har god förmåga att planera, hålla en tidsplan och har kontroll på debet och kredit - har lätt för att göra uppskattningar av mått och vikt. Han/Hon har känsla för logiska mönster och sammanhang, förklaringar och analyser; kategoriserar, klassificerar, beräknar och prövar hypoteser.

Spatial (rumslig) intelligens: Människor med välutvecklad spatial förmåga har lokalsinne, dvs lätt att hitta vägen och att läsa kartor och diagram. Han/Hon lägger märke till små detaljer i sin omgivning och har lätt för att föreställa sig abstrakta saker, uppskattar konst, mode och inredning dvs har känsla för färg, linjer, mönster och form. Den spatialt intelligente lär inte heller ha några problem med att fickparkera.

Kroppslig-kinestetisk intelligens: Här finner vi människorna som gärna arbetar med händerna, som älskar att uttrycka sig med sin kropp i idrott, dans och andra fysiska utmaningar. Kinestetikern provar sig fram för att lära sig nya saker, är bra på att skruva ihop monteringsfärdiga möbler, handarbeta, hobbyarbeta, leka med barn, laga mat och att baka. Han/Hon kommer bättre ihåg det som provats med händerna än det som bara beskrivits teoretiskt. I denna intelligens ingår speciella fysiska färdigheter som t ex koordination, balans, fingerfärdighet, styrka, smidighet och hastighet.

Musikalisk intelligens: Människor med musikalisk intelligens är intresserade både av att lyssna och själv utöva musik. De är bra på att känna igen melodier, slogans och sångverser och har stor förmåga att uppfatta, urskilja olikheter, omforma och uttrycka olika sorters musik. I denna intelligens ingår känsla för rytm, tonhöjd, melodi och klangfärg hos ett musikstycke.

Interpersonell (social) intelligens: Människor med interpersonell intelligens trivs bäst tillsammans med andra människor, är goda lyssnare, kan trösta och är lyhörda för andras problem. De vill arbeta ihop med andra människor, är bra på att leda och vägleda andra - och att medla vid konflikter. Dessutom har de stort tålamod i jämförelse med andra engagera sig gärna i föreningar. Denna intelligens kännetecknas också av stor förmåga att uppfatta förändringar i ansiktsuttryck, röstlägen och gester hos andra.

Intrapersonell (reflekterande) intelligens: Människor med välutvecklad intrapersonell intelligens upplever stort välbefinnande av att vara ensam och njuter av sitt eget sällskap. Han/Hon har god förmåga att planera sin tid, förstår sina egna reaktioner och känslor, trivs med att arbeta självständigt,
vet på förhand vad som är bra eller dåligt för den egna personen och når ställda mål. Bra självdisciplin och mycket medveten om sina starka och svaga sidor.

Till den ursprungliga listan på sju intelligenser har Gardner senare lagt en åttonde och en nionde:

Natur-intelligens: Typiskt för denna intelligens är förmågan att kunna förstå sammanhang i naturen, ett slags "ekologisk förmåga". Har en instinktiv förståelse för naturen. De har ofta gröna fingrar och en förståelse för djur. De vandrar på fritiden, är ofta djurägare och är intresserade av dokumentärfilmer om djur och natur. De är skickliga på att åtskilja olika trädslag, hundraser, fågelarter och blommor.

Existens-intelligens: Människor med välutvecklad existens-intelligens har ett medfött intresse för de stora livsfrågorna. Finns Gud? Vart är mänskligheten på väg? Han/Hon reflekterar mycket över livet och döden och diskuterar gärna religion och filosofi."

Jag har jobbat mycket med både dryckeskunskap och vinförsäljning i mina dagar. Många är de vinprovningar jag både har deltagit i och även hållit själv.

Vid ett tillfälle följde min förstfödda – då tre år – med på en champagneprovning när jag inte hade barnvakt. Hon fick saft och en lussebulle medan jag provade igenom ett tiotal champagner inför nyårsförsäljningen. Det var inget konstigt med det.

Dagen efter frågade dagispersonalen vad jag jobbade med? Egentligen?

Mitt barn hade nämligen trumpetat ut - utan att dölja stoltheten i sin lilla stämma - när de åt lunch:

- Min mamma dricker vin på jobbet!

Jag har en kollega på jobbet som är full av upptåg, galna idéer och som aldrig någonsin får slut på practical jokes. Han är en aldrig sinande källa att ösa roligheter ur. Det är dessutom en vansinnigt tålmodig människa som kan stå ut med lite av varje för att få till ett bra skämt. Ett drag jag bara måste beundra …

För några dagar sedan berättade han om ett skämt som jag blev väldigt imponerad av.

Han skulle åka bil en halvlång sträcka och de var ett gäng som skulle åka tillsammans. Min kollega placerade sig i baksätet bakom chauffören. Han såg fram emot en ganska tråkig bilresa men så slogs han av en idé. Han skulle skoja lite.

Under hela bilfärden satt han och väääldigt tååålmooodigt, jääättesaaaktaaa skruvade ryggstödet på sätet bakåt.

Yttepyttelite i taget så att det inte märktes.

Efter två timmar hade sätet kommit ganska rejält långt bakåt och föraren mer eller mindre låg bakåt och körde.

Utan att ha märkt vad som hänt.

När de kom fram till resmålet och klev ur bilen blev föraren skitförvånad …

Vad är som gör att så många människor – i synnerhet föräldrar – pratar till barn istället för att prata med dem? Och som dessutom inte förstår skillnaden …

Barn är också människor. De är bara lite mindre, rent kroppsligt, och till stor del så har de mindre erfarenhet och kunskap. Men i övrigt så räknas de!

Ni har alla hört föräldrarna:

- Kom hit!

- Sluta med det där!

- Ta på skorna.

- Men kom, då!

- Gör inte så!

Ni har alla även hört föräldrarna:

- Jaha, vad sa du då?

- Berätta om det.

- Hur gjorde du då?

- Vad tycker du?

- Nu ska jag berätta varför.

Jag vill gärna räkna mig själv till den senare kategorin människor, den som alltså samtalar med barn. Mina egna i synnerhet! Som försöker upprätta en relation med dem så att jag kan fortsätta ha det när de är tonåringar och behöver stöd. Jag tror nämligen inte att det går att plötsligt skapa en relation när de är tonåringar om det inte funnits innan. I synnerhet inte om det har varit samtal till barnen i form av ordergivning fram till då. Varför skulle barnet plötsligt börja berätta om du fram till då inte har lyssnat? Så tänker jag, i alla fall.

Barn är inte dumma i huvudet, de fattar om man förklara för dem (på deras nivå). Om barn får veta varför något händer så är det oftast inga som helst problem. I mina ögon handlar det om respekt.

Min övertygelse är att om jag som förälder respekterar mina barn så får jag respekt tillbaka. Nu vill jag inte prisa mig själv på något sätt, men hemma hos mig är det jag som bestämmer. Det blir som jag vill och säger. Inget snack. Ibland kan jag mötas av mutter från mina barn, de håller minsann inte alltid med mig, men det blir som jag säger.

Mina barn tjafsar aldrig och har aldrig ”burit sig åt” i offentliga miljöer. Jag har heller aldrig burit mig åt mot dem i offentliga miljöer utan visat dem respekt. Jag har aldrig, nå g o n s i n, sagt fula saker eller svurit eller hotat dem med någonting. Aldrig! Alltså inbillar jag mig att de känner att de kan lita på mig. Detta betyder att jag i stort sett bara har behövt harkla mig eller ge mina barn en blick och så har de slutat med vad-det-nu-är jag inte vill att de ska göra. Dåligt beteende har jag tagit upp med dem efteråt och sagt vad jag istället skulle önska mig.

Hemma hos mig är det varken ”Hitler-ordning” eller ”Hejkon Bejkon-ordning”. Det är ganska demokratiskt med den twisten att det är mitt ord som gäller. Om mina barn tjafsar så lyssnar jag inte. Om de argumenterar och motiverar sig så lyssnar jag. Jag väger för och emot, tar ställning till faror, möjligheter att växa, att lära sig ansvar, idéer som är rena dumheter och sedan när jag har fattat ett beslut så är det så det blir. Så har det alltid varit (med hänsyn till deras ålder).

Det är naturligtvis inga robotar jag har fått som barn, de är både griniga, envisa och hopplösa emellanåt. Jisses vilka strider vi har haft här hemma ibland! Tårar har sprutat, leksaker har kastats omkring, tålamod har testats och vi har varit riktiga ovänner då och då! Men jag har alltid låtit deras utbrott vara just – utbrott. Det är jätteokej att få utbrott, ibland är det dessutom nödvändigt. Jag har alltid tröstat den ledsna människan men jag har alltid ignorerat dåligt beteende.

Jag vill inte prisa eller framhäva mig själv på något vis men jag har problem med att förstå svårigheten att respektera (sina) barn. De är också människor!

Satt och läste lite på http://frittframm.blogg.se/2010/july/utkast-juli-30-2010.html#comment och både inlägget och kommentarerna fick mig att börja fundera lite.

Det handlar om att ha slut på ork, att inte kunna ge mer av sig själv, att behöva ta en paus från livet.

Emellanåt så tar ju orken slut hos de flesta, skulle jag tro. I synnerhet om personen ifråga har givit av sig själv under en mer eller mindre lång period.

Det kan vara olika anledningar till att man blir tom på insidan. Det kan vara så att man jobbar med något där det är viktigt att ge av sig själv till andra eller annat.

Det kan vara så att många av de man har runt sig är energitjuvar som inte ger tillbaka när de blir stöttade på något sätt. 

Det kan vara så att man har varit hemma med barn som (faktiskt!) är kravmaskiner, under några år. Då ger och ger och ger man hela tiden. Ja, jag tycker verkligen att jag fick tillbaka av mina barn när jag var hemma med dem och det var verkligen, verkligen, värt det! Men som vuxen människa med egna intressen blev det totaltorka för mig.

Min personliga åsikt och erfarenhet är att när jag blir dränerad på energi så behövs nya intryck, möten med nya människor, få lov göra nya och oväntade saker. Att försöka hitta tillbaka till förälskelsen till livet igen.

Jag har ett enormt stort behov att få lov att umgås med mig själv. Jag trivs ypperligt med mig själv och kan göra saker som jag gillar. Perfekt sällskap, liksom.

Men det är ganska lite utvecklande att hålla med sig själv hela tiden. Jag blir aldrig motsagd eller ifrågasatt eller tvungen att motivera mig eller försvara mig. Vilket för mig är detsamma sak som att utvecklas. Att bli tvungen att tänka.

Jag tror att det kan vara lite grand samma sak att vandra i gamla, trygga spår också. Om man umgås med samma människor hela tiden så lär man känna varandra och vet vad som upprör, vad som får medhåll, man kan argumenten efter ett tag. Samma sak är det att vara på samma arbetsplats, ha samma arbetsuppgifter, bo på samma ställe …

Inget av detta är fel om det kombineras med stimulans men det viktiga är att få nya intryck då och då!

Att släppa in nya intryck i livet berikar och kan få hjärnan att tvingas till nytänk vilket ger ny energi. Jag tror att det är därför jag så ofta blir förälskad i människor. Nya bekantskaper kan jag känna en genuin förälskelse mot. Helt oberoende om det är kvinnor eller män. Det har ingenting med sex att göra. Det är den nyfikna delen av mig som blir stimulerad och struken medhårs. Det är klart att förälskelse väcks vid de mötena? Jag kan nästan inte få nog av de nya bekantskaperna som stimulerar mig. Sjukt? Vet inte. Men det funkar så för mig …