Jag har i olika omgångar tryckt ner paprikakärnor i blomkrukor med jord och ställt på fönsterbräda hemma. Det är både kul och bra för barnen att se, inbillar jag mig. Jag har planterat paprika, avokado, sått groddar, sallad, fyllt fönsterbrädan i köket i omgångar med ätbara örter. Allt för att berika mina barn, samla duktighetspoäng och verka präktig i största allmänhet så att jag inför mig själv kan säga att jag är en bra förälder.

Nu har jag i min iver över att våren är här och sommaren är på storsprång tryckt ner ett halvt paprikakärnhus (Kan det verkligen heta så …?!) i en blomkruka för några veckor sedan.

Paprika är ju nästan som ett ogräs så jag tror att varenda en enda av de små kärnorna har kommit upp. Det kom upp som en tät gräsmatta av små skott i blomkrukan och jag fick – precis som en riktig storbonde! – genomföra en gallring för att de som blev kvar skulle kunna växa sig stora och starka.

Detta har nu resulterat i att jag har ett femtontal långsmala stänglar på cirka 4 centimeters höjd av paprikaplantor med små blad på hemma i fönsterbrädan i köket.

Nu går funderingarna i riktning att jag borde plantera isär dem för att de riktigt ska få plats och utrymme och kunna växa sig riktigt frodiga och fruktsamma.

Just när den tanken kom så såg jag framför mig hur jag till hösten går omkring bland mina femton plantor iförd snickarbyxor, t-shirt, halmhatt, svetten lackar längs ryggen och med en korg på armen där jag lägger ner min enorma paprikaskörd. Kanske blir det såna stora skördar så jag kan stå på torget och sälja? Kanske kan jag bli rik på min paprikaförsäljning? Kanske borde jag gå ner på deltid på mitt vanliga jobb så jag hinner med den enorma arbetsbördan som min väldiga paprikaodling kommer att ge mig …?

Ja, vi får väl se, helt enkelt.