Gud håller en hand över barn och dårar. Så är det.

När jag körde hem från mina föräldrar efter julfirandet så tänkte jag vara slug och köra på söndag kväll för att det skulle vara mycket mindre trafik än dagen efter samt att det skulle vara lite för att det var på kvällen.

Jag kände mig mycket listig.

Vi körde iväg och det regnade när vi lämnade stan. Det regnade riktigt förfärligt mycket. Och blåste. Jäklar, vad det blåste. Det blåste jättejättemycket, om ni fattar.

Det gjorde däremot inte jag. Fattade hur mycket det blåste. Jag tyckte bara att det blåste ovanligt mycket. Och regnade.  Det var ett så förfärligt oväder så det gick inte att köra fortare än 80 på 110-vägarna. För jag såg inget och bilen krängde i blåsten och det var skitjobbigt att köra.

Vi tog oss i alla fall fram, min dotter och jag, och efter 8-10 mil så blev regnet lite mindre påstridigt, däremot så blåste det fortfarande lika illa. Dialogen i bilen gick ungefär så här:

- Men vad det blåser, det rycker i ratten hela tiden!

- Asså, måste du tjata om det hela tiden …

- Men det blåser skitmycket. Jag måste hålla jättehårt i ratten.

- Asså, nu har du sagt det jättemånga gånger.

- Fast det blåser verkligen riktigt mycket!

- Mmmm …

Vi kom hem efter drygt fem timmar och väl inpackade i lägenheten så ropade dottern från datorn att jag skulle komma. Där gick att läsa:

Värsta stormen på evigheter, en storm som till och med hade ett namn nämligen Dagmar, översvämningar, hela skogar som blåst omkull, strömavbrott i hela områden under dygn i sträck, vägar som blivit helt oframkomliga och tydliga uppmaningar att stanna hemma och verkligen inte ge sig ut på vägarna om man absolut inte måste.

Detta var jag helt omedveten och glatt obekymrad om medan jag körde, som tur var. Jag kan bara upprepa mitt mantra: Gud håller en hand över barn och dårar. Och som en kollega till mig sa:

-Du var ju dubbelt säker eftersom det ju var en av varje, både ett barn och en dåre, i bilen du körde …