Jag har ju två ärvda katter numera. De två 10-åriga bondkatterna som bott hos mig sedan september. De har nu vant sig vid den nya bostaden och den nya familjekonstellationen och det känns som om de trivs. Riktigt mysiga är de.

Hanen är definitivt dotterns katt. Han följer henne som en hund och låter henne göra precis vad som helst med sig. Han älskar henne villkorslöst. Endast när hon inte är hemma duger jag eller lillebror …

Honan tyr sig mera till mig och har fått som vana att natta mig om kvällarna. Hon brukar hoppa upp i min säng när jag lägger mig. Eller nä, förresten. Hon står nedanför min säng och kurrar och ”pratar” och ber om lov att få hoppa upp i min säng. Vilket jag naturligtvis ger. Då hoppar hon upp och bara måste mysa runt lite med mig. När vi har myst en stund så snurrar hon ihop sig på min bröstkorg och ligger där och sover medan jag ligger och läser. När jag sedan släcker så har hon fått nog och sticker.

Detta händer varje kväll och har blivit en mycket trevlig vana, tycker jag.

En kväll alldeles nyss så lade jag mig att sova i min sons säng på kvällen eftersom han inte var hemma. När jag hade släckt och låst hela lägenheten och lagt mig i sonens säng så hör jag efter ett tag ett litet övergivet och mycket frågande ”Mjauu?” från vardagsrummet. Det var honkatten som inte hittade mig …

Jag fick ropa på henne så hon visste var jag var någonstans.