Nu är det synd om mig.

Jag har hållit ganska låg profil hela hösten, vad gäller mitt hår. Det klipptes kort och färgades mörkt i augusti och sedan upptäcktes ju gråa hår beskrivet här  http://riesling.bloggplatsen.se/2011/10/14/6443806-trauma-trauma-trauma/. Jag har förutom det varit väldigt tapper och inte kollijoxat med håret själv. Oerhört tapper och tålmodig har jag varit. Alltså, vi snackar tapper som matadoren på julafton-tapper!

Men nu kände jag i torsdags när jag vaknade och hade en semesterdag att det minsann vore på tiden att klippa ner busken på huvudet lite grand. Hos en frisör. Så det blir ordentligt gjort och inte t.ex såhär http://riesling.bloggplatsen.se/2010/07/09/3224459-nu-har-jag-joxat-med-haret-igen/.

Men jag gillar å andra sidan inte alls känslan av ett lika stort misslyckande som om jag gjorde det själv fast jag har betalat många hundralappar för det!! Då kan jag lika gärna göra det själv, känna att det blev ju misslyckat och att jag måste ta mig till en frisör och se vad de kan rädda av det hela. För det kan ju hända att det blir användbart också när man grejjar själv. Man vet liksom inte, det är som ett lotteri …

Dessutom så skulle jag ju kunna klippa mig själv i det stuket som jag vill ha håret i och sedan låta någon professionell fixa till en jämn frisyr av det. I den stilen jag vill ha. Dessutom kan jag till viss del känna mig tacksam för deras jobb när de rättar till mina misstag.

Men att komma med en helt oklippt och vildvuxen buske på huvudet så det finns massor att jobba med och sedan när det hela är färdigjobbat så har de mage att ta betalt för något som jag hellre dör än syns offentligt i – det är det jag blir så besviken på!!

Ett delproblem i det hela är att jag har glasögon. Det går liksom inte att ha dem på sig när personen jobbar och klipper, så då får jag ta av dem. Men, jag är närsynt och det betyder att om jag tittar i spegeln utan glasögon så kan jag se en konliknande figur (jag i förklädet) med något mörkt och konturlöst ovanför (mitt huvud) och en konturlös figur med mörk, övre halva (frisören hade en svart skjorta på sig) som rör sig runt mig. Inte chans i h-vete att jag se vad som pågår i håret på mitt huvud i spegeln. Jag skulle inte kunna gissa rätt ens om du hotade att döda mig. Alltså är uppgiften att hålla uppsikt under pågående arbete uteslutet.

Jag vaknade alltså i torsdags och kände att det där halvkorta, bångstyriga håret på mitt huvud borde bli en cool frisyr. En vuxen, stram, frisyr som utstrålar ”shit, bråka inte med mig för jag vet vad jag vill”. En frisyr som inger förtroende och elegans, en frisyr som är kvinnlig, lättskött, elegant och sportig, en frisyr som ger hög lön och män i oändligt långa köer efter mig … (jag kanske önskedrömmer det där sista …)

Alltså åkte jag till frisören. Kom in och förklarade att håret var på utväxt (jojo, det syntes tydligt, liksom …) och att jag tänkte mig en page/bob-liknande frisyr. Med lugg. Ganska lång lugg. Och så klippt så att den funkar med det övriga håret. Som är på utväxt. För att bli en page/bob. Kunde hon fixa det?

Hon sa att det var inga problem och så tog jag av mig glasögonen och så började den där konturlösa figuren med mörk överdel att röra sig runt mig medan mitt huvud tippades än hit, än dit, jag hörde hur det lät klipp-klipp, klipp-klipp lite hela tiden, jag kände hur det kammades och fixades och jag såg framför mig i spegeln hur konen (jag) satt där med en frisyr värdig vilken Americas-next-top-model som helst. Ja, så snygg som jag skulle bli så skulle det automatiskt generera 64 miljoner i lotto-vinst utan att jag ens köpte en lott, liksom!

- Sådärja … hörde jag och tog på mig glasögonen för att bländas av min skönhet.

Men vafa …?!? Det satt en medelålders kvinna med färgat hår i spegeln och en frisyr som jag hellre skulle dör än ses i offentligt. Det såg ut som om någon hade trätt en svamphatt på mitt huvud …!!!!

Luggen var klippt, javisst, men det var sidorna också. De var ungefär jämnlånga med luggen och så hade håret blivit fönat så att det var lite fluffigt ovanpå och runtom. Så det såg ut som en svamp. Nacken var dessutom klippt i någon rund, tantig form (trots att jag bett om kort, riktigt kort) som även den hade som en kant i nacken. Och så var det fönat som om jag skulle på maskerad.

Jag kände hur det stockade sig i halsen och jag kunde inget säga, bara nicka, medan jag tänkte att jag måste skynda mig hem och rätta till det hela. Jag visste inte hur jag skulle be henne ”Göra om, Göra rätt!” utan att grina och ta till okvädningsord som jag garanterat skulle ångra, så jag betalade bara medan jag helt tom och zombieliknande åkte hem och väl hemma väste åt mina barn att om de inte ville dö så skulle de inte kommentera håret förrän jag sa att det var okej. Sedan hällde jag upp ett stort glas vin och lade mig lite apatisk på soffan …

Nu, två dagar senare, så har jag väl vant mig vid håret samt framför allt tvättat och kammat ner ”svampen”. Det kanske går att stå ut ett par månader till så att håret kommer nedanför öronen och blir en sober page så att jag äntligen kan bli sådär kvinnlig och tjusig …