Jag vet att jag det senaste halvåret (typ) inte kan anklagas för att ha varit våldsamt och övernitiskt aktiv i mitt skrivande här på bloggen, men jag tror jag har haft en kris.

Ja, inte sådär tokallvarlig, men ändå. Tillräcklig för att suga musten och orken ur mig. Den har dessutom gett mig biproblem som jag inte räknade med. (Ja, ska jag vara ärlig så räknade jag i och för sig inte med att ha en kris från första början …)

Jag tror att det är en vanlig, sketen ålderkris jag fått.

Tidigare har jag aldrig någonsin haft problem med min ålder utan snarare varit nöjd med att bli äldre och klokare och mer livserfaren och få mer pondus. Jag började kalla mig för trettioåring när jag hade fyllt 28 för det lät så bra, tyckte jag. Lite mer kraftfullt, liksom.

Likadant när jag blev fyrtio, även om livet runtomkring var jobbigt då med separation eftersom jag upptäckte att min sambo haft en annan i ett halvår och allt kring det. Det var bara skönt att bli äldre och mera klok och lugnare på insidan av kroppen.

Men det hände något när jag blev 44. Plötsligt var det jättesvårt att säga hur gammal jag var:

- Jag är fyrtiof … Jag är fyrtiof … Jag är lite över fyrtio.

Plötsligt började jag fundera på om detta var allt det skulle bli av mig? Var detta verkligen allt, liksom? Jag som skulle bli framgångsrik, populär, omtyckt, trevlig, snygg, rik, ha ett otroligt jobb, en otrolig äkta man, otroliga barn, jag skulle vara vältränad, kunna jättejättemycket om jättejättemånga saker – och en massa annat!

Och så upptäcker jag att jag sitter med en vanlig, tråkig lön, ett vanligt, tråkigt jobb, ingen egentlig utbildning även om jag pluggat massor av olika saker, jag är supersingel sedan snart sex år bakåt och ingen, ingen, vill ha mig, jag blir nästan folkskygg emellanåt, jag är varken snygg eller vältränad och efter det senaste halvårets tycka-synd-om-mig-ätande så är jag inte ens särskilt smal längre! Det enda som faktiskt blev något av är att jag har två otroliga barn!! Och det är jag tacksam för!

Tankarna kommer och jag känner mig lite som Basil Fawlty:

- Swisch!! Vad var det?

- Det var ditt liv.

- Oj, det gick snabbt, får jag ett till?

- Nix, det var din ranson ...

Jag har fått en ny hobby igen.

Länge har ju människor gjort sina egna smycken och jag har förundrats och förtjusats. Varit avundsjuk, rent av. Jag har också velat köpa pärlor och tråd och köra igång.

Nu i samband med min semester så tänkte jag ge det en chans så jag köpte lite pärlor och prylar. Jag började trä och blev helt fast! Oj, vad kul det är. Jag vet ju att det finns smycken som jag på insidan av mitt huvud vet hur de ska se ut, men det finns då minsann ingen som har gjort såna. Hur jag än har letat så har det inte funnits. Förrän nu. Hemma hos mig!