Jag funderar på det här med vänskap.

Kräver vänskap ett visst underhåll? Ja, självklart!

Finns det färdiga regler och lagar – skrivna eller oskrivna – i hur underhållet ska skötas?

Njae … det tycker jag väl egentligen inte, men det är i det läget mina funderingar tar fart.

Finns det exakta intervall som det krävs att höra av sig inom? Olika långa intervall beroende på hur nära vän man är, kanske?

Min egen högst hemmasnickrade teori är att det spelar ingen roll alls. Är man goda vänner så spelar tidsintervallen ingen roll eftersom man tar vid där man slutade sist, bara. I alla fall fungerar det så för mig.

Däremot så tror jag på att riktig vänskap kräver ett visst offer – nämligen utbyten av förtroenden. Håller ni med?

Det finns människor som man umgås med under en period och blir bra vän med, ex. på en arbetsplats, medan man pluggar eller liknande. Sedan när det inte är självklart att träffas regelbundet så spelar det givetvis roll hur mycket man har och har haft gemensamt samt hur mycket man vet om varandra. Men vad är det som gör att en del av dem blir vänner för livet medan andra blir julkortsbekanta? Min alldeles egna teori här är att det måste till utbyte av förtroenden.

Människor som vet mycket om mig är det lätt att höra av sig till trots att det kan ha gått ganska lång tid eftersom jag slipper att förklara mycket bakgrund hela tiden.

Jag har en kompis som jag har känt sedan jag var 19 år. Vi har tågluffat tillsammans, liftat tillsammans, tältat tillsammans på festivaler, festat tillsammans, hållit pannan på varandra medan vi spytt, skrattat oss harmynta tillsammans, gråtit ihop och mycket annat också. Hon har sett mig med en evinnerlig rad pojkvänner, sett mig gifta mig, få barn, skilja mig, träffa en annan, få ett barn till, bli bedragen och knäckt och sedan bli mig själv igen. Jag har sett henne få missfall, sedan få två fantastiska barn, gifta sig, bli änka, renovera färdigt huset själv – vi känner varandra innan- och utantill.

Numera bor vi 50 mil från varandra men det spelar ingen roll. Emellanåt kan det gå flera år mellan vi hörs av men det är bara att fortsätta där vi var innan. Vi bara pratar ikapp oss och ger varandra fortfarande förtroenden. När det verkligen gäller så finns hon där för mig. Då spelar det ingen roll hur lång tid det gått sedan sist. Jag vet att jag alltid kan ringa henne.

Sedan har vi då den supergulliga arbetskamraten jag har som jag har jobbat ihop med i flera år. Vi kommer jättebra överrens och pratar mycket och vi umgås mycket och gör jättemycket tillsammans. Men jag kan inte säga att jag känner henne. Hon berättar inget om sig själv. Henne vågar jag inte säga vad som helst till eftersom jag inte känner henne. Om vi slutar att jobba ihop så är jag rädd att vi till slut bara mejlar varandra vid högtider.

I mina ögon sett så kräver vänskap ett ömsedigt givande av förtroenden och berättande av sina hemliga och innersta funderingar och tankar annars blir det inte rättvist och det finns inget att bygga på. I mitt sätt att se på det så är det så sant, det som Oscar Wilde sagt:

"Jag känner honom så väl att jag inte har pratat med honom på 10 år."