Han gick med släpande steg och hängande huvud, armarna hängde rakt ner och hela uppsynen verkade tveksam. Ja, till och med kläderna verkade hänga. Tröjan hängde framåt över axlarna och byxorna släpade i marken. Hon satt på bänken och undrade om det honom hon väntade på.

Det var en solig eftermiddag och fåglarna kvittrade i träddungen bakom bänken. Det växte några blommor i en rabatt vid gräset tvärsöver grusgången och i vindpustarna kunde hon känna deras sötaktiga doft.

Hans släpande gång kom närmare henne på bänken och hon kunde se hur han blygt tittade upp mot henne. Han såg ut som vilken 15-åring som helst, tänkte hon, men visst var det något med hur han gick? Hon log uppmuntrande mot honom och vinkade lite försiktigt. Han log lite blygt tillbaka och hon såg att under det där burriga håret hade han både smilgropar och pigga, blåa ögon.

Han satte sig försiktigt på parkbänken bredvid henne.

- Hej, sa hon.

- Hej, sa han.

-  Vad kul att du kunde komma, sa hon.

- Mmm …, svarade han.

- Var det svårt att hitta hit? Jag menar, förstod du vilken parkbänk jag menade, frågade hon.

- Inga problem, sa han.

Han sa inte att hade undrat över ifall han skulle komma alls, men att han till slut bestämde sig för att komma, trots allt.

Hon kände sig spänd i hela situationen och visste inte hur hon skulle närma sig honom. Visst hade han händer som hennes egen far? Hårfärgen var hennes och ögonfärgen också, men kroppsbyggnaden kom från hans far. Hon undrade för miljonte gången i sitt liv varför hon hade adopterat bort honom och vad han egentligen tyckte om att hon på sitt sätt övergivit honom.

- Vill du fika, frågade hon.

- Absolut! Jag skulle vilja lära känna dig på riktigt, sa han och log sådär blygt igen.