Jamen, eller hur?

Igår på jobbet så kom min nya jobbdator. IT-killen kom med en liten vagn dragande med kartongerna med min nya laptop, dockningsstation, den vadderade väskan och hela nystanet av sladdar. Jag är inte det minsta intresserad av att montera ihop elektronik så jag reste mig artigt från min stol och sa att han skulle köra hårt. Installera på, bara, uppmuntrade jag honom.

Han installerade och monterade, satt ihop sladdar och drog bort andra och det som under en period såg ut som en IT-support på mitt skrivbord blev jättefint ett vanligt tråkskrivbord igen med trista papper på.

Han bad mig logga in med mina uppgifter så han kunde pyssla till min mejl och andra personliga inställningar. Funkade skitbra!

Sedan jobbade jag så det rök om det resten av dagen.

Idag när jag kom till jobbet och dockade in min dator så tryckte jag in mina inloggningsuppgifter och datorn surrade snällt igång. Däremot så vägrade den att ta kontakt med servern. Det kom upp en blaffa där det stod något om att användarid:et inte kunde connect to server.

Eftersom jag är fullkomligt okunnig, ointresserad och otålig i största allmänhet när det gäller elektronik – den ska bara fungera! – blev jag lätt irriterad. Hade jag tyckt att det var intressant med att grotta i datorer och jobba med sladdar så hade jag jobbat på IT-avdelningen.

Jag tryckte febrilt på lite knappar och kände att mina tryckningar blev hårdare och hårdare. Att det ska vara så svårt att installera en ny dator så att det flyter på, liksom! Jag mumlade några väl valda ord om halvgjorda jobb och bristande intresse för andras situation.

Inget att kämpa med själv i alla fall eftersom jag inte fattar. Det kan lika gärna vara en grej i grejen som är trasig som att en inloggningsuppgift inte är registrerad så jag ringde lite irriterat till IT-avdelning och gav order om att de skulle komma. Det var dessutom bråttom, hotade jag.

En annan kille än den igår kom förbi och började smattra lite på tangentbordet. Nä, det var ju ingen kontakt med servern. Han petade på en sladd och jag hörde ett smättande ljud. Han tittade på mig som om jag var mindre begåvad (vilket han hade rätt att göra) och sa sedan lite förvånat: Nätkabeln var inte i.

Amen, vafa …!!! Så enkelt får det inte vara!!!! Det funkade ju igår! Och jag har minsann inte pillat på några sladdar eftersom det är det tråkigaste jag vet.

Någon mer än jag som har oknytt som går omkring på nätterna och drar ut sladdar och ställer till oreda …?!

 

Mally

10 juni 2011 23:31

Känner igen det där...hm...

http://www.mally.bloggagratis.se

riesling

13 juni 2011 10:39

De kommer till dig också, alltså ...?!

 

Mally

13 juni 2011 12:36

Ja...dom både flyttar på saker och äter upp mat (mest glass, kakor och godis). Fruktansvärt jobbigt. Nycklar och mobil är deras favoriter tror jag

http://www.mally.bloggagratis.se

riesling

15 juni 2011 23:02

Ahaa ... Är det därför som smågodis äts upp?!? Det är oknyttet som äter upp det för mig? Dessutom brukar de bråka runt med min handväska, jag kan hitta den på alla möjliga och omöjliga ställen i min lägenhet ...

 

Mally

17 juni 2011 15:46

Ja, smågodis älskar de!!!!

http://www.mally.bloggagratis.se

riesling

17 juni 2011 20:54

Ja, jag nästan misstänkte det ...!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag har precis lärt mig hur jag kan få bilder från min mobil att ”hoppa in i” min dator så nu måste jag visa ett porslin som jag hittade på jobbet.   Det var en dag när jag stod vid kaffeapparaten och väntade på att kaffet skulle ...

  Jag har en dotter hemma som blir 16 år i maj. Tonåringar kan vara väldigt upptagna av sig och sitt och ha ett väldigt ensidigt och enkelspårigt och kortsiktigt perspektiv. Hemma hos mig är det jag och mina två barn som bor och eftersom jag är h...

  Under min säng har jag två stycken förvaringslådor. Ni vet såna där vita IKEA-lådor i plast som sväljer en hel del? Jag har mina skor i de lådorna under min säng.   Nu har jag under några nätter blivit störd av ljudliga viskningar från de där...

  Jag kan egentligen bara skicka den här som repris just idag. Fortfarande lika aktuell och sann.   Med risk att låta som en sur bittersugga utan någon slags glädje I livet så måste jag ändå få lov att trumpeta ut: Vad ÄR det som är så speciell...

  Det kan inte bara vara jag som har en tonåring vars rum ser ut som om jag stiger in i ett hem av en Horrible Hoarder ...??   Min 16-åriga dotters rum ser inte ut att höra hemma i min lägenhet. Det ser ut som om det bor någon därinne som aldri...